Jag minns när det började gå utför för en serie som jag en gång älskade. Det var längesedan jag var tonåring, så pass länge att somliga minnen kräver stor fokus att komma tillbaka till. Spelen jag spelade då är dock ett undantag för dom är lika färska i minnet som om jag spelade dom igår. Speciellt nära hjärtat har alltid Final Fantasy serien legat, för dom som känner mig vet att jag håller dom äldre delarna i serien väldigt nära mitt hjärta. Visst, det finns andra jättebra rpg’n från den tiden men just nu är det Final Fantasy jag vill fokusera på.

Vad hände? När gick det snett? Kan jag skylla på Squaresofts och Enix sammanslagning? var det dom nya konsolerna? Jag försöker ta reda på det i den här artikeln om min gång på gång stora besvikelse på serien som en gång hade en stor plats i mitt hjärta men idag bara framkallar djupa suckar och hjärtesorg.


Det hela började med min stora fascination till det engelska språket.
Jag tillhör den generationen som lärt mig engelska genom Tv’n och spelen. När jag gick i första klass hade jag färdigheterna som en sjätteklassare. Det första Final Fantasy spelet jag spelade var egentligen inte ett Final Fantasy spel utan det var Final Fantasy Adventure som egentligen var det första Secret of Mana spelet. (detta var alltså det första i serien Innan det som kom till Snes) Det var svårt, väldigt svårt och jag klarade det aldrig men det var nåt med det som fängslade mig. Dialogerna och musiken vägde på något sätt upp för den där monokroma grafiken som Game Boy hade.

Lite senare var jag hemma hos min barndomsvän Robert och eftersom han bodde i USA hälften av året hade han ett Amerikanskt NES med ett spel som hette Final Fantasy. Det var färg och turbaserat med karaktärerna uppradade som en stege under striderna; varje gång man valde att utföra något så gick dom fram ett steg och slog fienderna eller kastade magi. Det var en stor värld med vatten och coola bossar och man såg allt uppifrån.  Det var i färg, det hade superbra musik och vi spelade det i ett halvår tillsammans innan han åkte till USA igen.

Efter den här upplevelsen skulle det dröja några år innan jag stiftade bekantskap med serien igen. Super Nintendo hade kommit ut och TOYS”R”US  hade precis öppnat i Kungens Kurva och jag gick i femte klass. Jag var och besökte leksaksaffären som liknade min version av himlen på den tiden; enorma rader med leksaker och spel. Ett spel fångade mitt öga, speciellt titeln. Det stod Final Fantasy Mystic Quest och var till Snes. Efter en inspektion av fodralets baksida och av dess bilder att döma såg det väldigt mycket ut som Final Fantasy Adventure till Game Boy fast med färg och till Snes. Eftersom jag inte hade ett Snes tänkte jag inte mer på det utan begav mig hem för att fortsätta mina planer om hur jag skulle få tag på ett Snes då veckopengen inte riktigt räckte till en konsol. Jag har spelet igenom spelet på senare år men jag gillade det inte alls lika mycket som del 4 och 6.

Plötsligt hade jag tjatat till mig ett Super Nintendo som jag fick köpa billigare av min bästa vän Demians pappa. Ett Super Mario Kart följde med och lyckan var gjord! Dock blev den inte långvarig då jag mycket snabbt insåg att spelen från USA inte gick att spela på min Europeiska Snes, och spelen som gjordes i Japan kom nästan alltid till den amerikanska marknaden men vi i Europa blev väldigt snuvade på flera bra titlar. Efter att jag av en slump gått förbi en butik som på den tiden hette “City Games” och såg att dom sålde flera amerikanska titlar blev jag fundersam, fanns det inte något sätt att göra så man kunde spela dessa på sin europeiska Snes? Mycket riktigt, nästa gång jag gick förbi kunde man betala 1000:- för att modifiera sitt Snes antingen med en sak som hette konverter som fungerade som så att man stoppade ner den i Sneset och hade en plats ovanför för det amerikanska spelen och även ett för ett Pal spel så det bootades. Jag minns till och med att den hette Honey Bee och hur den såg ut.

Som skänkt från ovan kom plötsligt Final Fantasy 4 (Fast det hette II i USA). Spelbutiken hade börjat börjat annonsera i speltidningen Super Power (Senare Super Play) och även om kronan hade ett annat värde kostade spelen ofta 899:- utan frakt och på den tiden spelade man ett spel under längre tid oavsett om det var Super Mario World, R-Type eller Final Fantasy. Introt hade en stark melodi och Cecil som var kapten för den kungliga luftflottan Red Wings, men Cecil börjar ifrågasätta kungens anledningar att döda oskyldiga för att stjäla olika kristaller runt om i världen. Efter en kort stund luras han tillsammans med sin bästa vän Kain att gå till en by där dom öppnar en ask som dödar alla i byn utom en flicka vid namn Rydia. (Det finns en väldigt bra remake på detta till Nintendo DS) Spelen började plötsligt påverka mig på ett annat sätt och nu var det inte bara roligt och spännande, det var också dystert, glatt och en känsla av att veta allt, hitta allt kom över mig. Problemet var dock att Honey Bee var väldigt känslig mot vibrationer och stötar; kom man åt den så frös oftast spelen eller buggade ur helt. (Även om man kunde spara var detta ett irritationsmoment) Efter flera månaders spelande kom jag äntligen till sista bossen och efter mycket taktiskt stridande hade jag klarat mitt första Final Fantasy spel. Jag ville genast ha mer.

Vid det här laget hade importbutikerna insett värdet av spelen som många nu även i Sverige ville ha tag på. Priserna gick knappast ner och när jag 12 år gammal går förbi den enda butiken som officiellt sålde importerade spel (Mega Skivakademin) och “Råkar” se att dom har Final Fantasy III (Mer känt som del 6 i Japan) tar det inte lång tid förräns jag har tömt mitt sparkonto på banken. Alla 1200:- går åt, men det ger mig också en om inte den mest minnesvärda upplevelsen jag fått uppleva i ett spel. Magi, musik som inte går att beskriva med ord, ansiktsuttryck genom pixlar, coola karaktärer man blev förälskad i och brydde sig om helhjärtat samt minnesvärda bossar. Lägg sedan på att jorden går under och du måste rekrytera alla dina karaktärer igen och att världen nu ser väldigt annorlunda ut så kan du ju tänka dig timmarna som spenderades på Final Fantasy III. Dessutom fanns det två hemliga karaktärer: GOGO och Umaro som var så coola att det inte fanns. Kefka är en oförglömlig antagonist och ingen har kommit upp i hans nivå även om Sephiroth är väldigt nära. Det här var också det sista Final Fantasy spelet jag skulle spela på Snes, även om jag spelat del 2-5 på PSP och DS är det inte riktigt samma sak som på Snes.

Det skulle dröja ännu längre tid den här gången och Sony skulle komma med sin konsol Playstation. CD-skivor och jättecool grafik. Ingen av mina vänner var speciellt imponerade eller hade höga förhoppningar om Playstation. Jag personligen tyckte allt såg väldigt fyrkantigt ut och var ganska orolig för Final Fantasys framtid, tills jag spelade demot på Final Fantasy 7. Ni som spelat det vet exakt vad jag pratar om, den där pampiga musiken, Clouds coola utseende, företaget Shinra, Baretts maskingevärs-arm och självfallet Sephiroth. Fyra skivor stort var spelet och jag har än idag kvar en sparfil precis innan man hoppar ner till Jenova med både Ruby och Emerald weapon totalt slaktade, level 99 mm. Jag har funderat på att skaffa mig spelet till PS3/PSP men det har inte funnits tid eller blivit av. Nu började plötsligt Squaresoft rulla ut spel på löpande band och för första gången sen Final Fantasy Mystic Quest kom dom även till oss här i Europa.

Nästa spel som kan ses som en spin-off i serien hette: Final Fantasy Tactics och som namnet avslöjar handlade det mer om taktiska element än att fritt springa runt på kartor och världar man nyligen blivit bortskämd med året innan. Cloud var med med men som en hemlig karaktär som var ganska jobbig att få fram. Spelet var grafiskt sätt mjukare och lutade mer åt Snes-äventyren. I detta äventyr var det dock mindre huvudkaraktärer och istället så kunde man hyra in soldater och monster som stred tillsammans med en på slagfältet. Musiken var ännu en gång på topp, tilltalande grafik och ett mycket bra kontrollsystem samt en story som även om det inte var den bästa helt klart var godkänd  Spelet tillhör ett av dom mest ovanliga att hitta som original i serien. (så det är lite kul att man har ett ex i hyllan från den eran)

Final Fantasy 8 uppenbarade sig 1999 till Playstation och temat var kärlek. Vi fick följa Rinoa som desperat försökte nå fram till huvudkaraktären Squall. Det var och är ett bra men underskattat Final Fantasy spel. Squall med sin gunblade och följeslagare av minst sagt udda karaktärer, Biggs och Wedge, att i början på spelet bli jagad av en stor mekanisk spindel, skolan man gick i och rektorn Cid för att inte glömma den onda trollkvinnan Adel som för övrigt är en av Final Fantasy seriens absolut jobbigaste slutbossar. Tekniken stod väldigt mycket i fokus i del åtta och det fanns ett väldigt beroendeframkallande kortspel med. Man använda magi på ett helt annat sätt kallat draw som var ganska jobbigt i längden. Del 8 var inte mitt favorit Final Fantasy men jag tyckte fortfarande det var bra, visserligen hade vi kommit väldigt långt sedan Nes-spelet men det hade ändå Final Fantasy stämningen kvar, men det skulle väldigt snart ändras.

När Squaresoft började berätta om nästa Final Fantasy spel som nu var uppe i nummer 9 pratade dom om att gå tillbaka till sina rötter. Kristaller, magi mm, det som serien gjort sig känd för från första början. Men här händer det något. Spelet engagerar mig inte på samma sätt som tidigare och även om det är väldigt bra (bortsett från karaktären Quina som är den absolut sämsta i seriens historia) så var det helt ok. På andra sidan horisonten började det bli dags för Playstation 2 om den inte redan hade släppts. Hade Squaresoft väntat kanske dom hade gett mig en helt annan upplevelse med del 9, men det är omöjligt att svara på. Zidane är i alla fall en karaktär som vägrar ge upp och även om det visar små glimtar av seriens ursprung så var känslan inte lika närvarande längre, den påverkade inte och imponerade inte längre. Med det sagt är inte Final Fantasy 9 det sämsta i serien. Visst man kan argumentera att man blir äldre och ser saker på ett annat sätt, men för mig var det helt enkelt inte lika magiskt.

Ok? Vad är det här? Ett Final Fantasy spel till  Playstation 2! Det måste ju vara bra, eller? Vilken grafik det är! Men vad är det för fel på storyn? Tråkigaste jag upplevt, även om karaktärerna var jättebra. I Final Fantasy X väljer man att basera storyn på huvudkaraktären Tidus men i själva verket är det Yunas historia det handlar om. Vet inte om det var en miss i översättningen från japanska till engelska eller bara jättedumt tänkt. Trodde Square-enix att spelarna inte skulle förstå berättelsen utan att man tvingade in Tidus på ett hörn? Tror de att vi är så inkompetenta? En volleyboll som vapen!? Det är inte fantasi, det är absurt! Yuna är en summoner och just summons var det mycket stor fokus på i del 10. Men jag hade vid det här laget börjat bli riktigt förbannade på Square. Vad höll dom på med? Spelet var snyggt men själen helt död. Vad hade hänt med serien? Efter att ha spelat igenom spelet två gånger till accepterade jag det ändå som en del i serien då karaktärerna var väldigt lätta att älska, för vem gillar inte nån med ett svärd som är lika stort som honom själv? Kort därefter började ett desperat omfamnade av serien som höll på att glida så långt bort från sina rötter och mitt hjärta som det bara gick.

Men saker skulle plötsligt gå från dåligt till mycket sämre. Final Fantasy X-2 föds och istället för ett spännande äventyr får vi något som mer liknar “klä ut dina favoritdamer” från Final Fantasy X. För just dräkter till karaktärerna var den stora fokusen, och om det finns spel jag verkligen ångrar att jag lagt ner pengar på så tillhör Final Fantasy X-2 ett av dom som står högst upp på min lista. Introt i spelet bjuder på Yuna uppträdandes som en popstjärna på scen. Man förlöjligar hela konceptet och det finns ingen jag känner som tycker spelet är bra på något sätt. Borta är möjligheten att utforska, nu är det istället ett luftskepp som väljer platserna du ska till och världskartan är ett minne blott. Vid det här laget var det plötsligt väldigt svårt att försvara eller prata bra om serien till någon i min närhet. Min oro för seriens framtid började verkligen bli en verklighet inte bara för mig själv utan även för många vänner som en gång älskat serien.

Nu hade plötsligt Squaresoft blivit Square-Enix, Enix som en gång i tiden var en av deras största konkurrenter vandrade nu hand i hand med Final Fantasy-familjen och inte nog med att många tyckte detta var konstigt hade man även bestämt att ett Online-spel skulle ges ut under namnet Final Fantasy. Jag kände absolut ingen lust att sätta mig ner och betala en månadsavgift. En serie jag en gång spelat med glädje inom mig var nu en stor sorg istället. Kortfattat gick det inte så bra för spelet och jag tror (rätta mig om jag har fel) att användarantalet på Final Fantasy 11 aldrig översteg 350 tusen aktiva användare. Ganska dåligt om man jämför med World of Warcraft som på sin topp var uppe i 10 Miljoner aktiva användare. Man skulle inte överdriva om man sa att jag personligen inte såg fram emot nästa del i serien, men jag skulle bli överraskad denna gång…väldigt överraskad.

Ni som spelat Vagrant Story på Playstation 1 vet att Akihiko Yoshida som ritade karaktärerna i det spelet nu fick en jätteroll i Final Fantasy XII. Vi fick plötsligt ett mer vuxet Final Fantasy, ett vackert Final Fantasy och ett mörkare Final Fantasy. Del 12 utspelar sig i en värld där domare hade makten och en pojkes högsta dröm var att bli pirat. Jag gillade det men det är också det enda Final Fantasy spel jag plockade ner kontrollen för att sedan aldrig klara det. Spelet hade monster hunts och Espers var tillbaka. Final Fantasy 12 var ett bra spel för sin tid och jag började plötsligt få en mycket farlig känsla inom mig, en känsla kallad hopp.

Whinande internettroll och arga fans samlades och gick korståg mot Square-Enix när de utannonserade att för första gången i seriens historia skulle en del släppas till Xbox 360. Själv var jag imponerad av grafiken och tyckte del 13 verkade ha tydliga influenser av tidigare del 12, men ack så fel jag hade. Lightning som är spelets huvudkaraktär är känslokall, hennes syster överenergisk och vi möter världens “häftigaste” biker-kille med snusnäsduk på huvudet? Nja det här vet jag inte riktigt om jag går med på. Efter att ha genomlidit spelets första 5 timmar och tvingats springa i korridorer kom jag äntligen ut till världskartan. Jag möttes av vackra vyer,  underbar musik och mysiga Chocobos, men känslan av att vara instängd var kvar och att gå från plats till plats var liksom inte  borta utan det hela kändes som en inhägnad. Square-Enix Final Fantasy serie började sälja sämre och sämre och borträknat DS/PSP remakes var det här det sista Final Fantasy spelet jag spelade igenom.

Serien hade nu blivit som den där bästa kompisen som svek dig, den där pappan/mamman som alltid lovade saker men det blev aldrig något av löftena. Sen del 13 kommit ut har även 13-2 kommit och jag valde att inte recensera det, jag spelade en preview på det och vi intervjuade producenten Yoshinori Kitase, mannen som även gjort del 6. För mig var det ett  bitterljuvt möte, jag har sån stor respekt för honom från hans tidigare mästerverk, men var ändå så arg på honom för vad som hänt med serien och riktningen den tagit. Rykten om Final Fantasy Versus var fortfarande heta (spelet som troligen aldrig kommer att släppas) men Lightning Returns ska släppas, ännu en del i 13 serien, och ännu en gång lovas det att man “går tillbaka till rötterna”.

Nej Square-Enix vill ni ha tillbaka era trogna fans och min kärlek får ni ta och göra ett Final Fantasy spel igen, inte re-releaser på iPhone, remakes till DS och PSP jag vill ha en riktig slutlig fantasi och inte ett avslutat kapitel i spelhistorien om serien jag inte längre kan försvara när folk omkring mig berättar hur grymt Tales of serien, Ni No Kuni och andra spel är. Jag kan inte annat än bita ihop, titta ner i marken och känna smärta i hjärtat. Jag låter Richie Branson sjunga ut om hans åsikt i det hela. Jag delar varje ord med honom. Square-Enix, snälla imponera på mig med ett bra spel, skit i grafiken, häftiga events och trista minispel och ge mig ett fantastiskt äventyr med underbar story.

Tack för mig.

/En före detta Final Fantasy fan