Att släppa smått uppiffade versioner av gamla spel blir allt vanligare och vare sig man tycker om det eller ej är det lika bra att vänja sig för HD-samlingarna är här för att stanna. Zone of the Enders må inte vara lika omtyckt som en viss annan av Kojimas kreationer, men för min del passade det ofta bättre att slåss mot robotarméer än att smyga runt och leta efter kärnvapen. Serien var långt ifrån perfekt men hade tillräckligt många kvalitéer för att jag skulle spela om de båda stationära delarna i serien flera gånger. Vad jag däremot var orolig över som alltid när man testar nostalgiska minnen är att spelet i fråga inte har klarat sig klanderfritt från tidens tand.

Vad är då Zone of the Enders? En framtidsvision där människorna har lyckats kolonisera Mars, där allt till en början var frid och fröjd innan organisationen BAHRAM valde att attackera jordens ledare och alla de styrde över. Ett maffigt krig med stora krigsmaskiner kända som Orbital Frames bryter ut och på ett mycket ologiskt vis lyckas en liten pojke hamna i cockpiten på den robot som kallas Jehuty och snart dras han in i striderna lite mer än vad han själv var beredd på. Han blir en Runner; det namn som piloten i en Orbital Frame bär och vare sig han vill det eller ej kommer det snart finnas blod på hans händer. Zone of the Enders 2 tar vid en bra bit efter det första och kriget fortsätter men vi har en ny pilot för Jehuty, nämligen gruvarbetaren Dingo som inte har alls samma personliga bekymmer att slåss när nöden kräver det.

zoehd_01_small

Förväntar man sig en berättelse i stil med Metal Gear Solid bara för att det är Hideo Kojima som ligger bakom serien kan man glömma det på en gång. Visst finns det många karaktärer med sina egna motivationer och bakgrundshistorier men kärnan i de båda berättelserna blir aldrig mer avancerad än klassisk hämnd.  Visst finns det material nog för att bygga något mer och större på världen och dess tema, men om detta universum någonsin kommer att utformas och förklaras i större detalj än vad de gör här får framtiden avgöra. Vad vi däremot får är en massa coola robotar, explosioner och ett gäng pinsamma dialoger från flera röstskådespelare. Varför skulle man ens vilja spela Zone of the Enders om berättelsen inte riktigt håller måttet? Om du någon gång ställt dig själv denna fråga eller något liknande kan du ge dig själv en örfil på en gång. Okej, det är kanske inte helt nödvändigt men det som är den stora behållningen med Zone of the Enders ligger inte på något filosofiskt plan där man kan sitta och klura på sin egen existens eller något annat ”djupt”. Det är den smarta och sköna kontrollen, grym speldesign och anime-inspirerade mechstriderna som gör serien värd att spela.

Eftersom det är en ren uppdatering av originalen för att spelen ska fungera så smärtfritt som möjligt i HD-format är det en helt legitim fråga om hur väl den här konverteringen står sig. Det enkla och tråkiga svaret är att båda spelen ser ut precis som de ska, på gott och ont. Zone of the Enders 2 står sig ganska bra än idag både när det gäller karaktärsdesign, färgval, miljöer och allt annat som får ögonen att njuta lite extra mellan explosionerna, detsamma är dock inte lika självklart för originalet. Det är inget större fel på spelets olika Orbital Frames men spelets förrenderade sekvenser, miljöer och allt annat man kan peka ut som inte är en rörlig robot kan jag inte med gott samvete säga att det fortfarande ser bra ut, inte ens för sin tid. Det är extra tydligt när det grafiska hoppet till del två är så pass stort och ändå är det samma konsol de båda spelen utvecklades till.

zoehd_02_small

Inte för att Zone of the Enders 2 är befriat från grafiska snedsteg, men lyckligtvis är dessa främst isolerade till de animerade mellansekvenserna som ser jättebra ut på stillbild men som är alldeles för ryckiga och stela när man ser det hela i rörelse. Ni som läst tidigare recensioner från mig vet dock att jag sällan lägger allt för mycket vikt på det grafiska och hellre fokuserar på spelmekaniken och hur det känns att styra. Det är också en av punkterna som gör att Zone of the Enders har en speciell plats i mitt hjärta. Det var första gången som jag upplevde en styrning av en flygande karaktär som var så extremt smidig och simpel, något som jag sedan dess aldrig har sett kopieras av andra utvecklare. Vilka attacker Jehuty använder sig utav beror på avståndet till den fiende man attackerar och även om det kan vara lite ovant till en början vänjer man sig väldigt fort och snart sitter den där avståndsskillnaden i ryggmärgen.

Har man väl bemästrat förflyttning och enklare attacker är det dags att ta en titt på specialattacker, sub-vapen, kast och hur man bäst kombinerar dessa. Det är vackert, roligt och ganska tillfredsställande när man rusar in i en patrull och tillintetgör alla hot innan fiendens förstärkningar ens har hunnit reagera. Det blir lätt hektiskt men trots detta är det oftast enkelt att behålla kontrollen och uppfatta vad det är som pågår. Vad man än gör förvandlas all förstörelse till någon sorts futuristisk dans av förintelse och varje gång man hör orden ”ETR reaction gone” börjar man leta upp nästa mål att eliminera. De båda spelen hanterar dock striderna ganska olika trots att det kan se väldigt lika ut. När det gäller originalet uppmanas man ofta att undvika fienderna när man kan och att slåss håller inte alls samma flyt som man fick till när man sen utvecklade uppföljaren som fokuserade på striderna mycket mer.

zoehd_03_small

Zone of the Enders ville hela tiden uppmärksamma spelaren på konsekvenserna av sitt handlande och hade ett flertal uppdrag där man fick slåss bland byggnader fullproppade med civila. Slogs man slarvigt eller använde sina värsta vapen hela tiden kunde man räkna med att civila strök med på kuppen. Jag förstår tanken med detta och ser inga fel med att ha med dessa sekvenser, men de var lite för många i Zone of the Enders och det håller jag fortfarande med om. Dessa uppdrag sänker tempot i ett annars ganska hektiskt actionspel och får en att vara försiktig till den grad att man nästan blir en pacifist. Det må mer eller mindre ha varit tanken, men det är inte särskilt roligt i längden. Zone of the Enders 2 släppte stora delar av detta och fokuserade mer på striderna, gjorde de smidigare och allmänt lite mer häftiga. Rent gameplaymässigt är uppföljaren mycket bättre i jämförelse med originalet, men alla bakomliggande tankar om att vara medveten om konsekvenser och tänka på varför man gör det man gör har kastats ut genom fönstret. Det är helt enkelt lite mer mainstreaminriktat.

Jag är jätteglad över att fler får den här chansen att uppleva denna serie för det finns så mycket som jag tycker om i den, men jag får acceptera att utvecklingen har gått framåt och speciellt Zone of the Enders har börjat visa grova ålderstecken. Lyckligtvis är inte detta en fullpristitel för en sådan prislapp är svår att rättfärdiga idag, men är man intresserad av intensiva mechstrider och kan överleva pinsamma röstskådisar finns det en del att hämta här. Det som jag sörjer är dock hur dåligt originalet har klarat sitt åldrande, för jag minns ett spel som var bättre än så här. Uppföljaren är dock lika rogivande som när det begav sig.

 

Zone of the Enders HD Collection

7

Grafik

7/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

5/10

Plus

  • Striderna håller fortfarande