Generationen jag känt mig mest bekväm med är på väg att förnyas, bytas ut och ta plats i våra gamerhjärtan. Men behöver vi verkligen nya konsoler nu?

Jag har spelat tv-spel sedan jag var 5-6 år gammal och vid den åldern hette allt det häftigaste man visste, sett och hört talas om tv-spel. Man var nöjd fast ändå aldrig spelade för det var kul men blev också jättearg när man förlorade. Jag minns tydligt än idag mitt Game Boy, spel som: Mystic Quest (Final fantasy Mystic Quest) The Legend of Zelda: Links Awakening. Mario Land, Wario Land m.flera. Batterierna höll inte värst länge och 4 st AA batterier kostar pengar, en hel veckopeng när man är liten gick åt till dom där batterierna, så något godis blev det inte. Sen kom min upplevelse med Nintendos NES 8-bitars och min kompis hade paketet där Duck hunt och Super Mario Bros var på samma kassett. Det var ju på den tiden det absolut coolaste man spelat! Kom igen, skjuta på saker med en pistol hade man ju lekt med kompisar under tjuv och polis men aldrig att en tv skulle reagera på vad man gjorde! Det var ju helt magiskt! Fast det var den hånskrattande hunden man egentligen helst ville skjuta.

Efter några år var det dags för Super Nintendo och Sega Mega Drive att komma in i mitt liv. Spel som Super Mario Kart, Super Mario World, Super Metroid, (ordet ”super” missbrukades friskt på den tiden) Toejam & Earl, Sonic, Alex Kid, Altered Beast, E.Swat och Strider för att nämna några. Den här tiden var ganska långvarig,  (det kändes så iaf) men efter några år gav sig Sony in i konsolvärlden med sitt Playstation och även SEGA släppte sin Saturn. Sega Saturn var inget för mig, jag fattade aldrig vad det coola med Virtua Fighter, Clockwork Knight, Panzer Dragoon mm. egentligen var. Nej det var först när Square utannonserade Final Fantasy VII jag verkligen kände habegäret. Som ung tonåring var det helt enkelt ett måste, det fanns inga ”vänta du fyller år snart”, eller spara pengar under längre tid.  Lång historia kort. 39 graders feber, en resa till Vårberg, inbyte av mitt moddade Super Nintendo (kunde spela amerikanska spel och hade en switch för större bild) med 13 spel varpå jag minns dom kostade mellan 600-800 kr styck plus en tusenlapp i mellanskillnad så hade jag plötsligt en Playstation med ett spel som hette Novastorm.

Det här med cd skivor var nytt och Sony var häftiga och använde sig utav svarta skivor på undersidan. Men det dröjde inte länge fören problemen började dyka upp. Laddningstider var något vi inte var vana vid alls då alla spel jag spelat var på kassetter och laddade medan man blinkade. Nu kunde det ta en minut (vilket kändes som fem) att lasern i Playstation 1 inte var av bästa kvalitet märkte jag av redan 3 månader efter mitt byte från 16 till 32-bitars generationen. Spelen började ”hoppa”fram och ryka, jag visste verken in eller ut. Vid en promenad vid Vallhallavägen får jag av ren slump syn på en ny spelbutik som gick under namnet Spelia.

Jag gick in och utan att gå in på alla detaljer så hade jag plötsligt inte bara en fungerande Playstation igen jag kunde även spela importerade spel. Och just det här med regioner och import var något som verkligen var störande förr i tiden. ALLA bra spel släpptes bara i Japan och USA, men i Europa var vi mindre tursamma. Under Super Nintendo tiden gick vi miste om flera mästerverk som Chrono Trigger, Final Fantasy VI m.flera, och man kunde ju tycka att spelutvecklarna hade lärt sig något från den tiden och fört vidare diskussionen med distributionsavdelningen. Jag minns att jag köpte NTSC/UC version av det första Resident Evil (Dvs Amerikanska versionen) och omslaget var avlångt som ett VHS omslag och såg jättehäftigt ut. När jag en timme senare spelade jag det sket jag inte bara på mig jag blev även så imponerad att jag började glömma bort de där sakerna som laddningstider alla hade vart oroliga för innan, jag sögs liksom in i spelets värld. Spelia sålde Final Fantasy VII importerat från Japan var jag snabb med att köpa det. 900 kr fattigare tänkte jag ju inte alls på att jag inte skulle förstå ett dugg av spelets story eller dialog. Min vän och klasskamrat Anders hatade nog mig vid detta tillfälle. Han var mer insnöad på det här med datorer och dataspel istället för tv-spel (skit lame tyckte jag) men Anders hade både skrivare och nåt som kallades internet så man kunde liksom skriva ut guider på vad man skulle göra och vad som sades i spelet. 120 sidor senare var jag igång.

Efter Playstation 1 var jag mer än gärna överlycklig att öppna min plånbok, skrika: ”SHUT UP AND TAKE MY MONEY” till Sony när Playstation 2 anlände. Nu skröts det inte längre om cd skivornas kapacitet, nu var det DVD som gällde, snyggare, längre och coolare spel var slogan! Och visst stämmer det att det finns enormt många guldkorn till Playstation 2’s spelbibliotek, men en bra konsol gör inte bra spel, det är utvecklarnas jobb. Dock förstår jag verkligen varför Playstation 2 är Sonys mest sålda konsol med 155 miljoner exemplar sålda. Segas sista konsol Dreamcast kom och gick tyvärr då det var och är än idag en fantastiskt bra konsol med bra spel. och den där XBOX som Microsoft hade kommit ut med var bara stor och påminde mer om en dator än en spelkonsol i mitt tycke, vilket var komiskt för på den tiden visste alla vilka Microsoft var just på grund av Pc,n och deras operativsystem Windows.

December 2005 var det återigen dags för en ny generation konsoler och för sin andra gång i historien släppte Microsoft en konsol: Xbox 360. Jag var på releasen med några kompisar. Oimponerad gick jag därifrån och tänkte: Nej tur man har Playstation 2 med ett stort spelbibliotek där flertalet ä bra titlar, den där xbox 360 är inget för mig. Dyr var den också. Två år gick och i Mars 2007 släppte Sony sin Playstation 3 som jag inte hade några som helst problem att lägga 6000 kr på. Helt sjukt med tanke på att jag för knappt två år sedan tyckte den där ”Xbox 360” var alldeles för dyr. Sony hade enligt mig inga som helt konkurrenter och blu-ray spelare och dess full HD filmero var framtiden och allt var liksom coolt! det var fett ballt att ha en Playstation 3 dessutom var spelen regionsfria så man kunde köpa spel från internet utan att behöva moda sin konsol.

Men sen hände det inte mycket och att spela online var liksom inte kul. Jag hade spelat ett pc spel idiotiskt och sitta å prata med sina polare och spela samtidigt blev ett slags krav. Playstation 3 levererade inte det… inte alls. Jag minns när jag spelade Warhawk och modigt gav mig in i röstchatten bara för att till min förvåning höra att folk lät som robotar, utomjordingar och Gremlins. Det fanns liksom ingen möjlighet att förstå eller göra sig förstådd det var bara massa mummel och konstiga ljud. Mina vänner hade vid det här laget ägt Xbox 360 i ett år och var nöjda. Xbox live hette det online systemet som Microsoft hade och var snarlikt det VoIP jag använt mig av tidigare till PC, men det kostade pengar och jag var ganska pank efter mitt inköp av Sonys Playstation 3. Faktumet att Xbox 360 även led av det så kallade Red Ring of Death fick mig att hålla mig långt borta från Microsoft senaste som det bara gick.

Tiden gick och jag blev mer och mer besviken på Sonys utbud av spel. Istället för import hette det nu ”exklusiva titlar” och även om God of war, Uncharted m.flera var Sony exklusiva så lyste titlar som Ace Combat med sin frånvaro. Jag bestämde mig för att skaffa en sån där Xbox 360 efter mycket tjatande från vänner och förstärkandet från Microsoft sida att garantin täckte det fenomen som kallades ”Red ring of death” Jag menar varför skulle just min Xbox 360 gå sönder? Efter cirka 4 månaders spelande kom turen även till mig. Den röda ringen hånade mig och jag fick till och med blåskärm på min xbox. Jag började längta tillbaka till Super Nintendo tiden där min enda ilska och frustration låg i den beslutsamhet jag hade att klara ut spelen och hitta allt hemligt, inte att maskinen var trasig,  tog lång tid att ladda spel samt sitta med sina vänner bredvid sig i en soffa och spela tillsammans.

Efter två veckors reparationstid var Xboxet tillbaka och jag började spela igen. Vid det här laget upptäckte jag även att Xbox Live Arcade hade enormt många 16 bits titlar att erbjuda och hur bra Xbox live faktiskt var med chatt, multiplayer. Enkelheten övervägde liksom kostnaden heltoch hållet. Det var nog inte så dåligt ändå. Playstation 3 fick bli en blu-ray spelare med endast några få titlar jag verkligen ville spela. Jag säger inte att Sony gjort den sämsta konsolen i den generationen, jag säger att det inte var min kopp med te och att jag jämförde Playstation 1-2 med 3 och då vann till och med Playstation 1 med spel i hästlängder.

Nu börjar det snart bli dags för nya konsoler, Nvidia, Steam, Razer har alla gett sig in i fighten och även OUYA m.flera via Android systemet. Det kommer bli ett väldigt intressant år och vi kommer bli både besvikna och tappa hakor. Jag skiter helt ärligt i hur snygga spelen kommer bli, det viktigaste är att själen finns kvar och att vi njuter av att spela dom. Inte att någons ögon ser sjukt obehagligt realistiska ut och du till slut känner att någon tittar dig rakt i själen. Jag vill inte ha det så och kommer avstå det när det väl kommer. Jag vill att spel ska vara underhållande, skämtsamt, allvarligt, plågsamt svårt, belönade och dessutom lämna avtryck. Titta på spel som FEZ genialiskt med lite medel! Visst Gears of War 3, Call of Duty 2 m.flera är också skoj på sina sätt. Men i vuxen ålder föredrar i alla fall jag spel som kan spelas i 30min för att sen bara stängas av och ändå ge en känsla av att man lyckats med nåt i det spelet. Att sätta sig in i ett nytt Final Fantasy är idag ytterst tveksamt för mig, jag hinner inte helt enkelt och en upplevelse där jag hinner spela 30-60 min per session som ska upplevas på en storslagen skala blir i mina ögon mycket sämre om man spelar det på ett sådant sätt.

Som skrivet Xbox One, Playstation 4 kommer att komma. Om det så blir om 6 eller 12 månader så kommer dom. Men nu känner jag plötsligt ett större sug att se vad OUYA, Steam kan leverera och Xbox One samt Playstation 4 troligen bara dyra maskiner som kanske inte levererar mer än en plattform utan titlar. Jag är rädd, livrädd att grafik ska ta över nöje och att prislappen kommer värdesättas mer än värdet i hopp om att vara ”inne” bland andra gamers. Jag är mer nöjd med vår nuvarande generation än jag någonsin trodde jag skulle vara och jag tror inte jag är ensam om att tycka det. Visst har Xbox 360 funnits i ganska många år nu. Men behöver vi verkligen nya konsoler just exakt nu? Jag tror inte det, men framtiden får helt enkelt avgöra det ödet för oss gamers. Jag trivs i vår nuvarande generation och stannar nog här ett bra tag till.

Rubriksbilden är tagen av Robert Nilson. Spana in hans Facebook fotogrupp för mer fantastiska bilder.