Strategispel har aldrig varit min starka sida, men ändå är det något med dem som gör att jag dras till dem. En av favoriterna är Bullfrogs gamla Dungeon Keeper och på screenshots från A Game of Dwarves fick jag lite Keeper-vibbar. Sen är det alltid roligt att spela spel från lokala utvecklare så att sätta tänderna i Zeal Game Studios A Game of Dwarves kändes riktigt lovande. Visst har det vissa likheter med Dungeon Keeper, men inte tillräckligt för att det ska kännas som en kopia, det är ju ändå ett eget spel och det närmsta man kommer min gamla favorit är att man gräver ut rum och tunnlar i underjorden. Byggläget får mig även att tänka lite på The Sims, vilket förstärks lite av att man måste ta hänsyn till dvärgarnas glädje, utmattning och hunger.

Du spelar som en dvärgprins, vars far konungen ger honom en hel del suspekta uppdrag där det första går ut på att hitta en gammal skattkammare, samt lära prinsen hur han ska ta hand om sin klan. Att sätta sig in i spelet gick relativt enkelt, även om ett mindre antal dvärgar strök med under upplärningen. Att gräva ut rum och tunnlar i underjorden har spel låtit mig göra förr, det som var nytt var däremot att jag nu fick möjligheten att gräva både uppåt och neråt, något som visade sig vara en dödsfälla för de stackars små dvärgarna då jag väldigt ofta glömde sätta ut stegar eller trappor så de kunde ta sig upp ur hålen jag beordrade dem att gräva. Ett antal gravstenar senare hade jag äntligen lärt mig av mina misstag och då var det full fart igen.


Det jag tyckte var allra roligast var att utforska och gräva en massa tunnlar för att se vilka resurser och “dolda” rum jag kunde hitta. Det är dock inget ovanligt i spel som tillåter detta när jag spelar. Dvärgarna kan dock göra andra saker än att bara gräva tunnlar. De kan däremot bara ha ett yrke var, så utöver grävare kan de bland annat vara arbetare eller soldater. Varje klanmedlem har alltså sin egna specifika uppgift och när den är vald är han fast med det yrket i resten av sitt liv, något som tyvärr visade sig bli rätt kort när det var jag som bestämde.

Något jag inte riktigt kom underfund med var hur man kontrollerade sin armé på ett smidigt sätt. Du har möjligheten att sätta ut ett banér och sedan välja antalet soldater som skall samlas vid det. Dock visade det sig att de gärna stannade kvar så nära bekvämligheterna i basen och inte alls ville ta sig dit jag ville. Detta kändes inte helt optimalt så det slutade ofta med att jag i sann Dungeon Keeper-anda plockade upp en liten armé och satte ner dem mitt i stridens hetta, vilket inte heller verkade vara den bästa lösningen, men det vann mig några strider i alla fall.

Som jag nämnde förut måste man även ha deras hunger, glädje och utmattning i åtanke. Finns det ett bord, några sängar samt mat i lagerutrymmena klarar man i alla fall hungern och utmattningen. Mat odlas av arbetardvärgar genom att man planterar suspekta växter i fertil jord. Något som magiska stenar ser till att den lite mjukare jorden blir. När det kommer till deras glädje handlar det om lite större ansträngningar och ännu mer byggande, då man löser detta problem genom att göra grottorna mer hemtrevliga med exempelvis stenlagt golv och prydnadssaker.

Karaktärsdesignen i spelet känns riktigt charmig, däremot är inte grafiken den vackraste jag sett. Den är dock helt klart över medel och det är inte som att jag stör mig på något. Miljöerna är passande för spelets tema, båda ovan och under jord. Det är lätt att se skillnad på de olika typerna av jord och bergväggar man ska gräva sig igenom och detsamma gäller även de olika yrkesgrupperna hos dvärgarna. Jag har inte heller några klagomål på ljud och musik, som även den är en bra bit över medel och passar bra in i spelet även om det inte är något mästerverk man inte överlever utan. Däremot tyckte jag att några av rösterna i spelet lät lite väl tråkiga. Spelaren får även möjlighet att, till en viss del, bestämma ordningen på uppdragen. På världskartan finns det ibland mer än en nivå att välja på och då är det helt enkelt bara att ta den man är mest sugen på. Utöver kampanjläget finns det även ett custom-läge för de som bara vill spela utan att följa konungens önskemål.

Som jag nämnde tidigare är det enkelt att sätta sig in i hur spelet fungerar, kontrollmässigt i alla fall. Tutorial-läget är informationsrikt och underlättade inlärningen då det faktiskt skiljer sig en del från andra strategispel där man i regel håller sig ovan jord och inte behöver tänka på att gräva ut tunnlar och rum. Kontrollerna är simpla och det mesta går att göra med musen, men det finns även kortkommandon för de som gillar att snabba upp det hela genom att använda tangentbordet. När jag spelar spelet använder jag tangenter för att kontrollera kameran samt flytta mig mellan de olika “våningsplanen”, det var det som kändes smidigast, att göra allt på samma ställe.

Det är ett ganska mysigt spel och det kan vara värt att ge det en chans om man gillar småsuspekta strategispel som skiljer sig lite från RTS- och Grand Strategy-spelen man är van vid. Vid första anblicken kan det verka vara ganska likt Dungeon Keeper, men det lyckas ändå hålla sig till sitt och vara ett eget spel. Att jag inte kunde kontrollera mina soldatdvärgar på något smidigt sätt är nog det jag störde mig mest på, men jag tror att det kan handla om en stor del okunskap från min sida.

 

A Game of Dwarves

6

Grafik

6/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

7/10