Det var med blandade känslor som jag öppnade förpackningen till Need for Speed Most Wanted. Dels inför spelseriens bredd som likt El Dorado eller Euro Shopper har försökt plocka marknadsandelar i varenda subgenre inom racing och allmänt inom motorspel, och dels för att jag har spelat Need for Speed Most Wanted förut, för cirka 7 år sedan, utan påföljande fröjdsamma minnen.

Hela spelet präglas av en psykadelisk stämning som skapas av flummiga filmsekvenser inför varje tävling samt av ett ganska okonventionellt system för att skaffa nya bilar och uppgradera dessa. Man kan se den nya stilen som ett generationsskifte för spelserien. Tidigare i de mer kriminal- och streetbaserade NFS-spelen (Underground, Most Wanted, Hot Pursuit, Undercover, Prostreet, Carbon) har man uppgraderat och köpt nya bilar i olika verkstäder runt om den öppna spelvärlden. Detta är nu kastat åt sidan för den mycket enklare varianten att hitta bilar ståendes på olika ställen i världen. För att byta eller uppgradera sin bil klickar man enkelt upp en meny med styrkorset, väljer till exempel ett par andra däck eller ett annat chassi och vips, så är din nya bildel installerad. Nya delar skaffar man genom att vinna race med den bilen man vill uppgradera. Det är såklart ett stort steg mot att förenkla och snabba upp spelupplevelsen, men dock ett steg i rätt riktning. Ett spel som är till för snabba, kicksökande spelare ska inte kräva att man måste åka över hela världen för att byta däck inför ett lopp.

Istället ligger fokuset på just kickarna och snabbheten i Most Wanted. Att missa en spikmatta med en millimeter i 300 km/h, eller att sladda runt ett hörn och mötas av en vägblockering med fem polispatruller som väntar på dig är häftiga grejer. Man slirar runt ett halvt varv med poliserna hack i häl, trycker igång nitron och hoppas på det bästa.

Stämningen i spelet skapas som sagt också av korta filmsekvenser man får se innan varje lopp. I filmsekvenserna syns jagande polisbilar sväva runt i luften och en bil klonar sig själv i ett hav av neonfärger. Detta i kombination med spelets genomgående poppiga och moderna soundtrack som skulle kunna vara hämtat direkt från radions kommersiella mainstreamkanaler skapar ett stilbrott utan like, men inte utan fingertoppskänsla från skaparna. Mixen av stilar skapar en mörk twist som hjälper till att ge spelet personlighet, men tar dig ändå inte särskillt långt ifrån en klassisk Need for Speed-upplevelse.

Spelets integrering med din vänlista är tillfredsställande informativ. Innan varje lopp kan man se vilken av ens vänner som har rekordet på loppet, hur många gånger de har kört loppet, samt vilken bil de har använt. Det finns även ett gäng fartkameror och reklamskyltar runt om i spelvärlden som alla jämför dina prestationer med dina vänner. Kamerorna mäter din hastighet och skyltarna håller koll på hur långt du flyger efter att ha kört igenom skylten. När man närmar sig en skylt så ser man profilbilden från Xbox Live eller PlayStation Network på den kompisen som har rekordet. Detta hjälper till att skapa en spännande öppen spelvärld som ständigt utmanar och belönar.

Körkänslan då? Den infinner sig inte riktigt så skarpt och punktligt som man skulle vilja. Dock så spänner man varenda kroppsdel när man brölar fram i ljudets hastighet. Att styra bilen är däremot lite svårt i början, och jag som gillar kameravinkeln från kabyssen får endast välja mellan klassiska “bakom-bilen”-vinkeln eller en kameravinkel som ligger längst med asfalten, vilket förstör lite för mig. När man åker in i saker eller kraschar är dock fartkänsla och körglädje som bortblåst. Criterion Games, som tidigare gjort bland annat Burnout 3: Takedown och därmed skapat de häftigaste bilkrascherna man har skådat, har helt tappat greppet om bilolyckor. Den kraschade bilen glider nu märkligt fram längst vägbanan och snurrar samtidigt, utan att det verkar finnas någon friktion mellan bil och väg. Det hela påminner lika mycket om konståkning som om bilolyckor.

När du känner dig självsäker kan du ansluta dig till ett multiplayerspel. Detta läge är också ganska avskalat och stiliserat. Genast slängs man in i den vanliga spelvärlden, fast med andra spelare. Antingen är du med ditt party eller så spelar du i en offentlig spelvärld.

Spelläget handlar om att man åker till olika mötesplatser. När alla har kommit till mötesplatsen så startar utan förbehåll ett lopp mot en okänd destination. Polisen kan börja jaga er och det hela är en smula spännande. Att prata med varandra i micken är dessutom en fröjd i detta spelläge. Det känns som ett gäng illegala förare som har radiokontakt. I multiplayer är alla bilar upplåsta ifrån början, och nya bildelar får man genom att använda sin favoritbil så mycket man kan. Delarna låses upp när man kört en viss sträcka eller sladdat en viss tid.

Need for speed är snarare ett varumärke än en spelserie. Spel som “The Run” skiljer sig likt natt och dag mot till exempel “Shift”. Men förutom dessa avstickare från seriens grund så kan man säga att serien är ganska följsam. Årets utgåva av Most Wanted tar denna ide om spelserien till ett aningen mer arkadigt och adrenalinpumpande bilspel. Borta är bryderier om pengar till nya bilar och delar, och framme är istället konstant körande.

Då man bara sitter i sin bil under hela spelet, även vid uppgraderingar, så är själva bilkörningen inte tillfredsställande nog för att man ska vilja sitta fastlåst i säkerhetsbältet. Däremot så dras du in av en levande spelvärld där man kan slå kompisars rekord. Spelar man online så är det också ganska roligt att tävla emot, och fly ifrån polisen tillsammans med andra.

 

Need for Speed: Most Wanted

Need for Speed: Most Wanted
7

Grafik

6/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

6/10