När man nämner svenska spelutvecklare är det lätt att rikta blickarna mot de där stora namnen, de där som redan har supersuccéer bakom sig och slänger mer pengar på marknadsföring än på det som borde betyda något. Tar vi däremot och lyfter på det där översta lagret finner vi ett antal utvecklare som visar stor potential och bara behöver chansen att få synas. Might & Delight är just en sådan utvecklare och med deras kommande spel Pid demonstrerar de en fingertoppskänsla som man bör hålla ögonen på, både nu och i framtiden.

När vi kliver in genom ytterdörren möts vi direkt av en väldigt avslappnad atmosfär. Vi hälsar på alla närvarande i tur och ordning där trots skilda titlar och roller verkar ingen se sig själv som viktigare än någon annan. Det här är ett gäng som drivs av sin passion och inte av någon missriktad fantasi om att bli rockstjärna. Spelen är det viktiga och det var med uppfattningen och tankegången som jag satte mig ner för att spela Pid och se om Might & Delight har lyckats med sina ambitioner.

Jag tar kontrollen över den lilla parveln Kurt som precis ska resa med den intergalaktiska skolbussen. Väl ombord gör han något jag själv är alldeles för van vid, nämligen somnar och blir avsläppt på en plats som är allt annat än känd för honom själv. I förhoppningen om att kunna ta sig hem igen springer Kurt till närmaste busshållsplats och möter ett par väldigt skumma gubbar som också väntar på bussen. Eftersom jag hade fått för mig att jag hade begränsad tid till att få en ordentlig uppfattning om spelet skippade jag förbi dialoger och andra mysiga berättelsedetaljer och fokuserade på plattformandet som skulle komma. Efter några minuter får jag tag i en lite mackapär som ger Kurt möjligheten att skapa ett gravitationsfält som stöter bort objekt från den plats detta fält är placerat på.

Min första tanke var något i stil med ”kul, men hur länge kommer det här vara fräscht?”. Det var dock en tanke som skulle försvinna väldigt snart när jag insåg hur denna relativt enkla spelmekanik var extremt mångsidig. Efter en enklare introduktion började jag experimentera fram och tillbaka med hur jag kunde använda detta till att klättra på väggar, oskadliggöra fiender, lösa pussel och hitta på mina egna speciella genvägar. Ska jag försöka göra en någorlunda beskrivning på hur det kändes var det som att testa den ökända ”portal gun” från spelet med halva namnet. Det dök upp nya utmaningar hela tiden och de gånger jag misslyckades fick mig bara att vilja försöka igen.

Den där ”begränsade speltiden” jag trodde mig ha visade sig till slut vara lite längre än jag förväntade mig. När jag till slut inser att jag kanske borde ta en titt på klockan har två timmar redan gått och jag förbereder mig för att ta mig an den intervju vi har inbokad när jag får veta en liten bit information som skulle få mina utmaningsnerver att jubla av förtjusning: ”Vill du testa hard mode?”. Det var svårt, det var stressigt och alldeles… alldeles underbart.

 

En recension kommer självfallet dyka upp här på CtrlAltElite men är man intresserad av ett bra plattformsspel kan vi glädja er med att Pid släpps redan nu på onsdagen den 31 Oktober.