Kejsarinnan har blivit mördad, du har fått skulden och beväpnad med diverse spetsiga verktyg och mörk magi måste du smyga runt den pestdrabbade staden för att rentvå ditt namn och rädda tronarvingen. Arkane Studios har lovat mycket med sitt stealth-/action-spel, men ger Dishonoreds breda blandning av influenser en både lika tillgängligt och tillfredsställande upplevelse som vi hoppats på?

Dunwall är en stad i mitten av en industriell revolution, men där vi hade ångkraft så baseras nästan all avancerad teknologi i detta universet på de nästintill magiska egenskaperna som finns hos den här världens ”valolja”. Sedan innan spelaren får kliva in i berättelsen så är staden härjad av deras egen version av digerdöden som sprids av de otaliga råttor som invarderat staden. Även här är resultaten något overkliga jämfört med vår historia, då de som fallit offer för pesten i slutändan förvandlas till smittobärande zombier. Själva handlingen går aldrig särskilt djupt – Du spelar som Corvo Attano, kejsarinnans superlivvakt, och när spelet börjar har du precis återvänt från en lönlös resa runt grannregionerna för att söka hjälp med att hantera pesten som härjar i staden. Fem minuter efter din hemkomst har kejsarinnan dräpts av lönnmördare med magiska krafter, hennes dotter har kidnappats och du har fått skulden för alltihopa. Du slängs i fängelse och efter sex månaders tortyr, precis innan du ska avrättas, får du lite hjälp med att fly från fängelset och skeppas vidare till motståndsrörelsen som hjälpt dig. Efter en kort tupplur och ett möte med en gudalik varelse, som kallas the Outsider, som verkar ge dig magiska krafter lite för skojs skull, är det bara en fråga om att undanröja hela den nuvarande regeringen, rädda tronarvingen och hjälpa resistansen till triumf.

Huvuddelen av spelet inbjuder självklart till att smyga obemärkt genom skuggorna när du utforskar de olika stadsdelarna på jakt efter en passande väg till ditt nästa offer. Dishonored ger dig dock många öppningar att anpassa din spelstil – med uppgraderingar av din mekaniska utrustning, olika magiska förmågor och ett hanterbart stridssystem i botten kan du spela hur blodigt eller spöklikt du vill, och ifall du blir upptäckt under ett uppdrag finns det oftast många alternativ till att kasta kontrollen i golvet och starta om.

De magier du kan förhandla till dig från the Outsider låter dig teleportera korta sträckor, se levande varelser och viktiga saker genom väggar, besitta små djur eller människor och gå runt i deras kroppar, kalla upp en hord av pestråttor som kan döda fiender och äta upp bevismaterialet, stoppa tiden en kort period eller skjuta ifrån dig en jedi-mässig tryckvåg för att kasta undan fiender och hinder. Det kan se lite futtigt ut med de sex aktiva krafterna som du kan låsa upp från början, men de går att kombinera med varandra eller ren skicklighet till en rätt intressant grad. Din utrustning må i jämförelse se någon mundan ut, men ditt kortsvärd, din pistol, ditt miniatyrarmborst och andra små mackapärer du packar på dig är ytterst funktionella, och kan alla uppgraderas för att få bredare användning.

Corvos färd delas upp i ett antal kapitel som utspelar sig i olika avspärrade sektioner av Dunwall där det oftast utöver personen du behöver undanröja finns en del sidouppdrag, olika situationer som utspelas mellan NPC:er och självklart en stor mängd fientliga patruller. De flesta sektionerna bjuder på flera vägar att ta sig runt på, oavsett om det är på gatunivå, över hustak eller genom kloaker, och om du utforskar ordentligt kommer du hitta en hel del varor som automatiskt byts ut mot pengar eller samlarobjekt som runorna du använder för att låsa upp och uppgradera dina magier. Dishonored lägger stor vikt på att ge dig möjlighet att flödande löpa genom världen, forcera hinder och effektivt navigera miljöer. Med ett fåtal knapptryck ska du kunna klättra upp för kanter, springa längs stuprännor, teleportera dig över mindre stup och hålla igång ett tillfredsställande flyt i din rörelse. I teorin, i alla fall.

Ofta fungerar det bra, men det gör det än mer frustrerande när du stannar upp totalt för att du inte kan vinkla blicken precis så som utvecklarna hade tänkt sig, och istället för att du elegant skuttar över en låg mur så står du och hoppar jämfota rakt upp i luften, om och om igen. Även teleporteringen, som kan kännas extremt tillfredsställande när det flyter på, kan ibland sätta dig i situationer där du totalt rycks ur upplevelsen. Indikatorn som visar var och hur du kommer landa är tydlig nog när du ska färdas helt horisontellt rakt fram, men när du börjar arbeta med mer vinklade hopp kan det vara svårt att se när indikatorn förändras. Ofta krävs det en millimeterperfektion för att lyckas med ett hopp, vilket resulterar i att du många gånger kastar din kropp rakt in i en husvägg och sedan pinsamt faller ned sju våningar mot den snart rätt blodiga trottoarkanten.

För att vara ett spel som fokuserar på smygande och elegant navigering så känns det synd att två av de främsta adjektiv jag kommer att tänka på när jag sitter med Dishonored är ”osubtilt” och ”klumpigt”. Det gäller allt ifrån handlingen till det spelmekaniska. Vakter som jagar dig kan växla mellan att ha övernaturliga detektivförmågor och upptäcka dig på en halv sekund när du borde vara helt dold, till att stå still i två minuter framför ett skrivbord som du har staplat fem lik på utan att märka något alls. Det finns mycket buggar i hur NPC:er för sig och agerar, men det som nästan känns värst är hur ett spel som betonar fri rörelse och utforskning av miljöer kan ha så mycket clipping-problem. Du kan på flera ställen, utan att du har försökt hitta på galna manövrar med teleporteringen, finna dig själv halvt nedsjunken genom en bergskant och se rakt igenom delar av miljön.

Arkane Studios har lyckats få med många bra röstskådespelare i det här projektet, men alla prestationer lider av både manus och själva upplägget för narrativet. Corvo är för det mesta en röstlös protagonist, men till skillnad från andra exempel hanteras detta inte alls särskilt väl. Ofta är dialoger riktade rakt till dig, men dessa kommentarer har en tendens att antingen bli raka direktiv eller nedsättande pikningar, och det är svårt att skaka av sig känslan att andra karaktärer talar [i]mot[/i] dig som om du vore ett spädbarn eller någons extremt senila farfar. Det bästa sättet som handlingen och världen presenteras och utvecklas genom är via de hundratals anteckningar och böcker du hittar runt staden, vilket är ett tacksamt tillägg, men det är knappast ett smidigt sätt att bära upp hela upplevelsen med många rader av halvrelaterad och liten text.

Allt detta behöver inte hindra dig från att känna dig meddragen och sugen på att klara alla utmaningar spelet bjuder på; om du tar dig igenom de första två kapitlena blir det lättare att njuta av upplevelsen tack vare lite mer intressanta sidokaraktärer, oftast kopplade till den tacksamt nog ganska oförklarade Outsider, och de olika alternativa vägarna att undanröja dina offer. Med en lite egen estetik deriverad från en mängd inspirationskällor och en uppenbar önskan och vision att finputsa stealth-mekaniker så finns det många framsteg och imponerande partier att lyfta upp, men de gör kontrasten mot alla brister bara starkare och svårare att svälja. Dishonored skulle nog ha behövt mer kärlek och tid, och troligtvis mer testning, innan släppet, men om du är intresserad av stealth-genre är detta en ganska balanserad titel som kan underhålla både nybörjare och mer inbitna lönnmördare.

 

Dishonored

7

Grafik

7/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

6/10