Spelinformation

  • Testad plattform:  Playstation 3
  • Utvecklare: Vigil Games
  • Utgivare: THQ
  • Genre:  Actionäventyr | Rollspel
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Multiformat
  • Släpps: 2012-08-21

 

När Darksiders kom var det en trevlig överraskning för de flesta som vågade prova vad som skulle bli början till en ny serie. Det var ingen hemlighet att spelet inte kom med särskilt mycket nytt till bordet och lånade koncept och idéer från andra spel var så tydligt att det ibland blev smått pinsamt. Det hindrade dock inte Darksiders från att vara en mycket angenäm upplevelse där man fick stifta bekantskap med en av apokalypsens fyra ryttare, nämligen Krig eller War om vi ska låta hans namn vara kvar i spelets originalspråk. Darksiders II utspelas parallellt med Darksiders men istället för att följa War en gång till hoppar vi till den mest ökända av de fyra, nämligen Döden. Inte att förknippas med den klassiska liemannen men ändå en ryttare väl värd en stor mängd respekt från de som har oturen att hamna i hans blickfång.

Det verkar dock bara vara vi spelare som tycker det för alla karaktärer man möter ser det som bra mycket lämpligare att använda Döden till att utföra olika sorters ärenden åt dem. Inte ens Döden själv verkar ha självförtroende nog att säga ifrån när dessa krav är orimliga och generellt ett dåligt tidsfördriv när hans mål oftast kunde nås snabbare genom ett par fina hugg med sin lie. Den som spelat Darksiders vet att War hamnade i lite trubbel och anklagades för att vara den som genom sin egen oaktsamhet ledde till mänsklighetens undergång. På grund av detta har nu Döden startat upp sitt eget äventyr där han vill rentvå sin bror från dessa felaktiga anklagelser och för att göra det tänker han använda sig utav den simplaste lösningen han kunde komma på, nämligen att återuppliva mänskligheten och göra sin broders brott ogjort.

Den som spelat Darksiders vet att War hamnade i lite trubbel

Under tiden som spelet fortgår kommer dock denna relativt simpla uppgift att råka ut för diverse senvägar när de som vet var nästa steg i Dödens resa leder sällan vill dela med sig av denna information utan att skicka Döden på någon sorts skattjakt först. Jag borde inte vara särskilt förvånad över detta men av någon anledning involverar dessa uppgifter nästan alltid siffran 3. Aktivera tre stenar, hämta tre reliker, hitta tre själar och på det viset fortsätter det under stort sett hela spelet. Att man inte kunnat fixa större variation i uppdragen fick mig att nästan vilja ge upp halvvägs in i spelet, men bara nästan. Kombinationen av dessa oinspirerade punktlistor som man ska klara av tillsammans med en hjälte som inte klarar av att stå upp för sig själv och kräva lite mer av de han möter gjorde att jag inte orkade bry mig särskilt mycket om det som hände, vare sig det gällde berättelsen eller världen i stort.

Trots dessa narrativa brister finns det en hel del som är bra med Darksiders II.  Världarna är vackra och detaljerade, även om vackert kan vara ganska vilseledande när vi talar om dessa världar som håller på att slukas av en okänd massa som förstör allt i dess väg. Precis som i Darksiders kommer man få stora möjligheter till att utforska världen på jakt efter olika skatter och varje område man kommer till gör ett ypperligt jobb i både sin arkitektur och allmänna grafiska stil för att det nästan alltid ska finnas något intressant att titta på. Presentationen i Darksiders II är dess allra starkaste kort och det måste ha varit sjukt enkelt att skapa tilltalande trailers och annat reklammaterial utifrån det som spelet erbjuder.

Det är trots allt bara stämningen och miljön som är unik för Darksiders II

Det gäller även när man hör alla ljudeffekter och bombastiska musikslingor som Darksiders II inte räds för att mata spelaren med nästan hela tiden och jag gillar det skarpt. Tonerna passar väl ihop med den pågående uppgiften, vare sig det handlar om utforskande i ett gammalt tempel eller en våldsam strid med demoner. Däremot verkar ljudbuggar vara ganska vanliga med stridsmusik som vägrar sluta efter att fienderna fallit eller musik som helt enkelt inte spelas upp alls. Det är knappast ett stort problem men visst påverkas stämningen när musiken inte lyckas anpassa sig efter den pågående situationen. Det är trots allt bara stämningen och miljön som är unik för Darksiders II och allt annat är saker vi sett i andra spel som är friskt lånade och anpassade efter spelets miljö.

Det är knappast en hemlighet att Darksiders mer eller mindre kopierade sin speldesign från The Legend of Zelda och det stämmer till stor del fortfarande. Några nyheter har dock dykt upp som exempelvis den eviga jakten efter bättre utrustning som man hoppas på att hitta i skattkistor eller ur kvarlevorna från sina fiender. Att hitta vapen och skydd som passar ens spelstil är enkelt och nästan övertydligt men det är helt klart positivt att jag inte ens behöver fundera om ett vapen är bättre än ett annat då all statistik är väldigt överskådlig. Det blir dock en hel del växlande fram och tillbaka i menyerna under resans gång och det retar mig extra mycket då att menyerna ska vara så sega. Att få upp valfri meny tar nästan fem sekunder och att växla mellan de olika sektionerna är alldeles för segt för det antalet menyer som finns. Det var mer än en gång som jag struntade i att undersöka om de nya leksakerna jag hade hittat var bättre än det jag hade då jag helt enkelt inte orkade navigera mig igenom den där sega menyn.

Allt som allt är ändå Darksiders II ett välpolerat spel

Lyckligtvis är det sällan man behöver leka i menyerna då man spenderar större delen av sin tid med att utforska och lösa olika pussel med en del våldsamheter emellan för att variera upplevelsen lite. Kontrollen fungerar väldigt bra och även om jag blev lite fundersam över varför jag var tvungen att hålla in en axelknapp för att kunna hoppa från en pelare var de enda misstagen som hände därefter på grund av min egen klantighet. För min del är striderna i ett spel som detta väldigt viktigt och där är det oförlåtligt om kontrollen inte håller måttet. Darksiders II misslyckas inte med kontrollen, däremot har fienderna en egenskap som gör mig ytterst förvirrad och det är deras förmåga att med millimeterprecision sikta in sig på spelaren trots att man är inne i en undvikningsmanöver. Jag ser självfallet inget fel i att fienderna försöker slå på en, men när inte ens spelets undvikningsmanövrar är snabba nog för att faktiskt rulla undan attacker misstänker jag att det var någon del i speltestningen som helt enkelt smet förbi.

Det går oftast att lära sig olika knep för att ta sig förbi partier när fienderna har en förmåga att använda denna superprecision men värre blir det när en speciell boss får för sig att göra detta.  Att man kan bli frustrerad för mindre är knappast en överraskning. Allt som allt är ändå Darksiders II ett välpolerat spel som faller på att det misslyckas att engagera spelaren i sina uppgifter. Death är ingen karaktär som man bryr sig om och har man spelat Darksiders vet man redan att hans resa är meningslös eftersom War (Spoiler) klarar biffen på egen hand. Jag vill tycka om Darksiders II och på ett visst plan gör jag det också men samtidigt vet jag att det kunde ha varit så mycket mer om det bara hade lyckats få mig som spelare att faktiskt bry mig.

Darksiders II

0

Plus

  • Miljöerna är riktigt häftiga

Minus

  • Berättelsen känns onödig