Det finns flera anledningar till att vara nyfiken på Dust: An Elysian Tail; antingen för den tilltalande animerade 2D-stilen, att spelet lyckades vinna ett kontrakt för ett släpp på Xboxlive arcade i 2009 års ”Microsoft Dream Build Play Challenge” eller helt enkelt för att spelet mer eller mindre har designats och utvecklats utav en person. Den person som ligger bakom utvecklingen heter Dean Dodrill och jag kan inte annat än säga att jag är imponerad av resultatet av dessa års slit.

Spelaren antar rollen som Dust, en blå räv(?) som vaknar upp i en skogsdunge omgiven av kaniner och andra smådjur. Hans minne är som bortblåst och det talande svärdet som precis väckt honom ur hans sömn gör inte saken lättare eller mer logiskt. Inte helt oväntat påbörjas snart en resa för att ta reda på vem Dust egentligen är och vad han egentligen har för förflutet i bagaget, samtidigt som han med sin styrka och skicklighet passar på att hjälpa nästintill varenda person han möter på ett väldigt osjälviskt vis. Det enda som saknas nu är en ”comic relief sidekick” och en sådan har man i formen utav Fidget som är något som kallas en Nimbat; en sorts liten orange fladdermuskatt.

Dessa tre karaktärer kommer spelaren dras med igenom hela äventyret och inledningsvis var jag ganska negativt inställd till dessa. Till stor del berodde det nog på röstskådisarna som förvisso inte är dåliga men man har blivit ganska bortskämd med bättre den senaste tiden. Dust är knappast den mest älskvärda karaktären och hans oförmåga till att visa något större känslospektrum gör inte saken bättre. Det talande svärdet hade jag inga större bekymmer med men den är en väldigt typisk ” gammal vis man”-kliché som förvisso inte går att klaga på men den är inte särskilt spännande heller. Den lilla Fidget är troligtvis den som kommer dela spelarna i två olika läger; den ena som sympatiserar med henne och den andra som vill bannlysa henne till samma planet som Jar Jar Binks.

Inledningsvis tillhörde jag det hatiska lägret och letade febrilt efter valmöjligheten att stänga av alla röster, men efter ett tag gick jag ifrån irritation till ett visst mått av förtjusning. Det kan handla om stockholmssyndrom men jag började lära mig att uppskatta Fidget och hennes små kommentarer. Det var småsaker som hennes höjdskräck och hur hon ifrågasatte varför jag förvarade fem får i mina byxor som ändå gav lite mervärde hos karaktärsgalleriet som vår käre hjälte knappast gav några pluspoäng till på egen hand. Något jag finner ganska lustigt är att den karaktär jag retade mig mest på var Dust. Alla karaktärer i spelet har röster och hyffsat generöst med repliker men i rent utförande var det nästan ingen som var sämre än Dust vilket får mig att ifrågasätta varför ingen hoppade in tidigt och gjorde honom stum.

Vad han däremot saknar i ren charm tar han istället igen med ren stridsteknik och det med råge. Att slåss mot naturens alla möjliga monster är bra mycket roligare än vad jag förväntade mig och stridssystemet är väldigt enkelt att förstå sig på men tillräckligt reflexbaserat för att man ska behöva öva lite innan man tar sig an större fiendegrupper. Förutom att svinga sitt svärd som en tok kan man få lite hjälp av Fidget vars enkla magier kan förstärkas med hjälp av Dust svärd, något som resulterar i attacker som täcker större delen av skärmen. Det är förstås även stridernas allra största akilleshäl, nämligen att det händer lite för mycket och det är ofta svårt att verkligen se vad/vilka fiender det är som attackerar spelaren just nu. Det är dock oftast ett mindre problem när Dust väl flyger fram och tillbaka över skärmen och dödar det mesta inom ett par sekunder.

När man inte slaktar fiender på löpande band kan man ta sig an diverse ärenden från världens många invånare. De flesta uppdrag går ut på ungefär vad man är van vid i genren. Hämta det här eller slå ihjäl något där, helt enkelt standardsaker. Det blir dock lite roligare eftersom varje uppdrag har en liten berättelse knuten till sig som det ska vara. Sen skadar det inte heller att många av dessa uppdrag har massiva erfarenhetsbonusar som belöning vilket gör det mycket enklare att träna upp sin karaktär via ärenden istället för att slå ihjäl samma fiender i skogen i en timme eller två. Där det finns erfarenhetspoäng finns det även ett nivåsystem där spelarkaraktären kan bli starkare, den regeln gäller även här.

Det är ingenting märkvärdigt i vad man kan förbättra i sin karaktär på det här viset. Man kan förbättra Dust hälsa, styrka, stryktålighet och Fidgets magier. Vad som gör det hela lite annorlunda är att det är den färdighet man spenderar minst på som får bestämma hur mycket det går att uppgradera Dust andra egenskaper. På så vis blir man tvungen att sprida ut sina poäng lite vilket fungerar väldigt bra för att man inte ska försumma Dust med helt fel egenskaper när de behövs senare. Exempelvis föredrog jag att fokusera på Dust attackstyrka vilken jag snart maxade, varpå resten av egenskaperna blev lite förbisedda. Lagom till att Fidgets magier blev kritiska att nyttja var jag tvungen att lägga många poäng på den uppgraderingen helt enkelt för att jag just då inte kunde öka någonting annat.

Att springa runt och slakta monster och hjälpa bybor är inte bara roligt utan det är riktigt snyggt också. Visst finns det ett flertal karaktärer som i konversationer ser ut som högstadieprojekt men animationerna och bakgrunderna gör det enkelt att se förbi dessa mindre detaljer. Varför man dock valde att ha ett par filmsekvenser mot slutet som inte alls håller samma kvalité som resten av spelet kan jag inte svara på men samtidigt kan jag uppskatta att de försökte göra något extra mot slutet som belöning för spelaren.

Dust: An Elysian Tail är en mycket positiv överraskning som med mindre skavanker ändå kommer ut som ett mycket kompetent actionäventyr som inte bara är unikt i sitt utförande utan även i sin utveckling. Som spelet ser ut nu är det ett av de mer prisvärda spelen som har släppts i år på Xbox live och ett självklart val för den som gillar 2D-action.

 


En andra åsikt:

Dust: An Elysian Tail är ett fantastiskt vackert äventyr med en intressant story och karaktärer man bryr sig om, Ett bra soundtrack med röstskådisar, roliga attacker och kombos för den som vill, levelsystem och mycket mer. Helt klart ett om inte DET bästa summer of arcade XBLA spelet 2012 9/10 – Studio23

Dust: An Elysian Tail

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Roliga strider
  • Vackra miljöer
  • Fidget

Minus

  • Inte fullt så vackra karaktärer