Det är snart dags för Gamescom och med det följer stress, magont, dålig sömn och en bit prestationsångest. Samtidigt blir man alltid nyfiken på allt nytt som ska visas upp och hype blandas med overkliga förväntningar och en stor dos fanboyism inför allt det där man bara hört rykten om innan. Något som dock är väldigt svårt att förstå och troligtvis minst lika svårt att förmedla är hur det egentligen känns att vara på gamescom.

Jag själv har bara varit på Gamescom en gång och det var förra året. Själfallet var min förväntningar lika höga som när en femåring vaknar upp på julafton och väntar på att tomten ska komma på besök. Det här är världens största spelmässa och lyckligtvis för oss är den inte placerad längre bort än Köln i Tyskland. Det är faktiskt möjligt att ta sig dit bort utan att sälja sin mjälte och sedan leva på nudlar resten av året. I vilket fall hade vi planerat in denna mässa efter bästa förmåga och alla från redaktionen hade fått ett individuellt schema som var dömt att misslyckas på förhand eftersom den som gjorde schemat (dvs jag) inte hade en aning om hur stort Gamescom faktiskt är och hur lång tid det skulle ta att röra våra mindre vältränade ben fram och tillbaka mellan alla dessa spelbås.

Efter en lagom lång flygresa och en åktur i en taxi där kommunikationen med chauffören var grovt bristfällig var vi till slut framme på det hotell vi skulle stanna på under vår vistelse. Efter allmänt pepptalk inom redaktionen och riktigt dålig sömn pga nervositeten inför nästa dag var det dags att försöka förstå hur tysk lokaltrafik fungerade lagom i tid till att vi skulle kliva in i mässhallarna. När man väl stod där utanför och tittade på byggnaden där mässan hölls fick man lite svindel. Jag har inte varit i ett köpcenter som var så pass stort och det var men ett bultande hjärta och skakande ben som man gick in genom dörrarna. Efter den inte fullt så dramatiska registreringen av press var det dags att gå ner till mässgolvet och börja få en överblick över hur allt är uppbyggt innan det är dags för det första mötet.

Efter att man tittat runt och som en kanin hög på sockervadd och skuttat runt allmänt lycklig när man ser alla blinkande lampor och häftiga skyltar blir jag påmind om att detta bara var en visningshall. Det fanns fyra gigantiska mässgolv kvar att se och vi skulle inte glömma de fyra gigantiska pressområdena som inte var öppna för allmänheten där det riktiga godiset skulle visas upp. Det är ungefär nu som jag börjar förstå vad jag har gett mig in på och den där blyklumpen som de flesta har upplevt i magen någon gång bestämmer sig för att ha en massiv fest och bjuder in alla sina vänner samtidigt som jag själv gör allt jag kan för att bara lyckas springa till min första pressvisning som börjar om 30 minuter.

Lyckligtvis var jag klok nog att börja röra på mig när det var en halvtimme kvar för vad jag trodde skulle vara en promenad på tio minuter och ytterligare tio för att hitta rätt rum visade sig bli en 25 minuters joggingtur med två minuters letande efter rätt rum. Att ta sig från ena änden av mässan till den andra skulle nog i normala fall vara snäppet snabbare än den tid det tar för mig att gå till pendelstationen varje morgon men nu med stressande människor fram och tillbaka som blockerar alla vägar som om de försökte sno kroppsvärme av varandra. Det fanns det ingen rimlig chans att ta sig igenom allt på 20 minuter och den läxan skulle upprepas varje gång som man behövde gå från ena änden av Gamescom till den andra, vilket var många gånger per dag.

Att mässgolvet där de dödliga fick springa runt och förbluffas över alla godsaker var en fröjd för ögat var inget som förvånade mig. Med flashiga skyltar, blinkande lampor och allt sånt där visuellt lull som man är van vid att se från andra spelmässor kunde skymtas överallt. Vad jag däremot var främst nyfiken på var alla godsaker som gömdes bland en massa kala temporära väggar i pressområdet. I detta mindre utsmyckade område där man kunde tro att världen kom från Pac-man syntes ingenting utåt förutom olika företags loggor och väldigt presentabla sekreterare som kontrollerade alla som gick in eller ut ur respektive distributörers bås. Vad som såg tråkigt ut på utsidan gömde otaliga skatter inte ämnade för dödligas trånande blickar.

Att dessa anonyma bås delade på vad som skulle kunna likställas med ytan av fyra fotbollsplaner innebar bra mycket mer än vad vi någonsin skulle ha en chans att titta på, även om vi skulle strunta i att rapportera om något av det vi hade sett. Nu var det inget alternativ så vi fick gå efter vårt extremt vetenskapliga schema så gott vi kunde i förhoppningen om att täcka så mycket spännande saker som möjligt. Mycket fick vi se och många intervjuer blev det; jag fick bland annat prata med Lucas Myers från Monolith, Scott Warr från Warner Brothers och min kollega Nils passade på att ställa Michael Condrey mot väggen i sin intervju. På bara tre dagar fick vi gräva och få fram så mycket vi kunde om över 25 spel och det var inget man gjorde i en handvändning må jag säga.

När vi närmade oss slutet av vår vistelse var också den tidpunkt då det var dags för allmänheten att släppas in och plötsligt förvandlades det som redan innan var kaos till ett inferno av förhoppningsfulla gamers som inte ville något hellre än att få chansen att prova på just det där spelet som de har väntat i många månvarv på. Våra fötter värker redan när vi vaknar på morgonen av konstant springande fram och tillbaka de tidigare dagarna och att nu behöva anpassa sig till ett besökarantal som går upp med över 3000% gjorde inte saken lättare för oss. Vi är nu inne på den avslutande delen av vårt jobb och vi har lyckats göra det mesta som vi hade planerat men trots detta lyckades vi förmodligen inte se 10% av det som fanns att se; jag kan inte ens vara säker på om vi kom upp i 5% men jag vågar inte ens fundera på hur mycket spännande vi kan ha missat bara på grund av att vi råkade svänga åt fel håll vid fel tillfälle.

När man till slut lämnade Köln och flög tillbaka till Arlanda var det med en stor lättnad, för trots att det var en av de mest spännande saker jag har gjort i mitt liv var det också en av de mest påfrestande upplevelserna. Gamescom är världens största spelmässa och det är väldigt lätt att förstå när man väl är på plats. Av olyckliga tillfälligheter missar jag det här årets resa till Gamescom, men nu när jag vet vad resan innebär tänker jag vara extra förberedd till nästa gång. För det kommer bli en nästa gång. Ni kan räkna med det.