När man tar sig an ett indiespel är det väldigt lätt att hamna i en väldigt förlåtande trans där spelet i fråga ses som väldigt mycket bättre än vad det egentligen är. Braid är vackert på utsidan med många möjligheter till tolkningar men själva kärnan blev ganska snabbt tråkig. Limbo var även det vackert men hade också ett “trial & error” gameplay som skulle få vilken annan blockbuster som helst att sågas vid fotknölarna. Det är med dessa funderingar och ett par till som jag startar upp Unmechanical och försöker se spelet för vad det är utan att bländas av förlåtande indiespelsglasögon.

Jag skulle i normala fall berätta lite om vad Unmechanical handlar om; hur världen ser ut, vilka som lever i den och vem spelaren får ta kontroll över. Den här gången kan jag inte göra det helt enkelt för att jag inte har ett bra svar på någon av frågorna. Spelets inledning utspelar sig på något sorts fält med en stark och vacker sol som lyser ner på marken och en liten flock små flygande robotar åker förbi och verkar inte bry sig om något. En av de minsta robotarna blir plötsligt fångad av en sorts mekanisk klo som skjuts upp ur marken och den lilla parveln blir på ett ögonblick nerdragen under marken.

Nu är jag både förvirrad och nyfiken men Unmechanical är fast besluten att hålla sin småskumma konstnärliga stil så räkna inte med att få några svar på någonting under spelets gång. Det här har blivit en vanligare metod att berätta historien på bland indieutvecklare och även om den är ganska effektiv för att skapa ett inledande intresse kommer det snart bita tillbaka om man inte lyckas få spelaren intresserade av nya saker gång på gång under resten av spelet. Lyckligtvis lyckas Unmechanical med detta och under den tid som spelaren bekantar sig med denna lilla flygande manick kommer hen även att få fascineras över skumma maskiner som man inte heller kommer få veta rakt ut vad de faktiskt är till för.

Eftersom jag börjar få slut på synonymer till “liten flygande robot” känns det som en bra idé att ge vår hjälte ett namn; det namnet får bli Plåtis. Att Unmechanical är anpassat för iOS märks väldigt tydligt, inte bara på det oexisterande UI som aldrig kommer i vägen utan även på de enkla kontrollerna och spelets design i sin helhet. Plåtis är nämligen bara kapabel att göra två saker, att flyga runt och att greppa tag i prylar. Ibland funderar jag på om det inte skulle behövas något mer men Talawa Games lyckas använda sig utav nästan alla tänkbara klurigheter som är möjliga med denna simpla grund och det är ytterst få gånger som något pussel återanvänds. Tyvärr är de roligare pusslen där man får tänka till lite extra också de som finns i något mer begränsad upplaga. Man får flest pussel som går ut på att hämta ett föremål en bit bort och lägga den på en specifik plats.

Trots att en del pussel hade grovt annorlunda upplägg gentemot andra imponerades jag över hur jag aldrig behövde använda den hjälpfunktion som lagts in i spelet och kunde luska ut allting jag stötte på genom en gnutta nyfikenhet och experimenterande. Allt för många stortitlar leder en konstant i handen vilket gör det extra belönande när utvecklare skippar just detta och låter en använda sina små grå. Nu vägrar Talawa Games att använda någon form av grafiskt interface till den grad att det inte ens finns en karta att förlita sig på när man svävar runt i den skumma mekaniska grottan. Det förväntade jag mig skulle bli ett stort problem under äventyrets gång men de tankarna försvann ganska fort när jag väl behövde leta mig tillbaka en bit i tunnlarna och insåg att jag hade lärt mig undermedvetet hur hela tunnelsystemet var utformat.

En sådan effekt kan tyda på två saker. Antingen handlar det om fenomenal leveldesign, eller så är spelet inte stort nog att detta blir ett märkbart problem. Unmechanical plockar på sig lite från kolumn A och lite från kolumn B den här gången. Jag kan absolut inte klaga på leveldesignen på något vis. Den är vacker, tydlig och framförallt självförklarande. Däremot är spelet inte särskilt långt heller och jag lyckades utan problem ta mig igenom äventyret på ungefär tre timmar. Detta är förvisso precis den tid som har utlovats innan jag ens startade upp Unmechanical men jag hade verkligen inte haft något emot att sväva runt och utforska i två eller tre timmar till, vilket är ett väldigt bra tecken. I ärlighetens namn är det ganska mysigt att bara sväva runt och titta på saker utan att faktiskt försökta ta sig till spelets slut.

Innan det var dags att recensera Unmechanical fick vi precis som många andra spelsidor en hög med mail med både fina bilder och spaltmeter text om spelet i fråga. Det som många av dessa texter ville uppmärksamma oss extra på är hur tekniskt avancerad grafiken är och vilka tekniker som annars inte används i spel som släpps på iOS. Nu när jag har fått extra tid att bekanta mig med slutprodukten kan jag bara konstatera att Unmechanical och Plåtis är väldigt snygga båda två, men att man gör spelet en stor björntjänst om man fokuserar på det tekniska när det är estetiken som håller mig fast. Varför ger man Plåtis gulliga ögon? Vad gör egentligen alla dessa maskiner? Vad döljer sig under vattenytan?

Allt man ser har en väldigt säregen stil som blandar det mekaniska med det gulliga och ofarliga, något man inte ser allt för ofta i spel. Skulle jag göra en jämförelse skulle det närmaste bli Machinarium med skillnaden att Unmechanical varken är tecknat eller ser tecknat ut. Plåtis lilla äventyr är en speciell upplevelse och från det att jag startade upp spelet för att prova lite tills dess att jag tvingades sluta för att få någon form av sömn fanns det inget tillfälle där jag inte myste smått i min sköna stol, eller det fanns det visst men då var det för att mysfaktorn fick skjutas undan till förmån för min nyfikna sida som drog mig närmare skärmen. Unmechanical är ingen AAA-titel från några utvecklare som har miljarder att slänga på ett projekt tills dess att det är färdigt. Trots detta har utvecklarna lyckats med något som alla stora utvecklingshus sällan klarar, nämligen att mer eller mindre eliminera alla negativa aspekter. Det enda klagomål jag har är att Unmechanical är väldigt kort och i återspelningsvärdet finns egentligen inte mer än att få se alla miljöer igen.

Just nu står sig Unmechanical som ett ypperligt äventyrsspel som borde tilltala alla som gillar utforskande och pusslande; däremot när spelet senare kommer till iOS kan man nog klassa Unmechanical som det bästa äventyrsspelet på formatet. Vi blir inte direkt bortskämda med äventyrsspel idag men de vi får är helt klart värda att ta en extra titt på.

 

Unmechanical

Unmechanical
8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

5/10

Plus

  • Enkel mekanik
  • Fyndiga pussel

Minus

  • Tog slut för fort