Survival Horror brukar nu för tiden ofta innebära att det är någon form av FPS eller third person-historia där du snarare flyr än bekämpar ditt motstånd. Detta stämmer även när det gäller Deadlight, däremot handlar det nu om ett plattformsspel. Du tar kontrollen över Randall Wayne som flyr från horder av zombier, eller shadows som de heter i spelet, i jakt på sin fru och dotter. På vägen stöter han på ett fåtal överlevande som faktiskt inte blivit smittade av Shadows, men kan han verkligen lita på alla?

Wayne kan ibland nyttja sin omgivning för att ta kål på sitt motstånd, för det fåtal vapen spelet har att erbjuda är inte alltid tillgängliga. I många fall valde jag att bara rusa och hoppas på det bästa. Däremot lärde jag mig snabbt att det inte var allt för klokt att tackla omkull en shadow så att båda föll ner på marken, för att sedan upptäcka att det faktiskt stod ett tiotal shadows till runt mig. Det bör även nämnas att Wayne inte kan simma, så djupt vatten är alltså ytterligare ett faromoment. En hel del saker kan döda dig och under min genomspelning är jag glad att jag faktiskt inte räknade antalet dödsfall. Den största anledningen till att jag dog var dock kontrollen, det var inte alltid som Wayne hoppade som jag ville och en hel del hopp tvingar dig att vara väldigt nära kanten för att ens vara i närheten att klara det. Hoppar du inte längst ut på kanten medan du springer slutar det ofta med att du faller mot din död, det gäller även om du trycker lite för sent. Detta orsakar en del förvirring då man inte alltid kan vara säker på att det är rätt väg då hoppen känns näst intill omöjliga om man gång på gång hamnar lite fel.

Rent visuellt känns Deadlight som en blandning av Shadow Complex och Limbo, fast mycket snyggare. Grafiken är verkligen spelets starkaste sida, och den skänker en ganska mörk stämning till spelet. Det är ofta liv även i bakgrunden och det är rätt hemskt att se det ödelagda Seattle som spelets designers målat upp. Detta gäller även spelets cutscenes som är väldigt tilltalande, men mörka, även om det nästan bara handlar om stillbilder. Det tappar dock lite när det kommer till ljudet, något som jag fann ganska tråkigt. Röstskådespeleriet är väl okej, men inte mycket mer än så och musik hör man nästan ingen innan spelet är avklarat.

Under alla spelets nivåer kan du även samla på dig diverse ”hemligheter” som kan vara allt från folks id-kort och Waynes utrivna dagbokssidor  till handhållna spelenheter. Varför sidor från hans dagbok ligger spridda över hela staden, i diverse olika byggnader, förstod jag aldrig riktigt. Spelen du hittar kan du faktiskt spela på och presenteras då med Game & Watch-inspirerade minispel. Väldigt simpla, men ack så underhållande, och slår du den låga highscoren får du självklart en achievement. Det finns däremot sällan möjlighet att backtracka, har du missat något samlingsobjekt får du helt enkelt spela om spelet från början, eller välja den scenen där du saknar föremål, förutsatt att du vet vart de finns. Dagboken du samlar sidor till går självklart även den att läsa och skänker lite mer bakgrundsstory till det hela. Dock presenteras den i handskriven text som, i alla fall jag, tyckte var rätt jobbig att läsa.

Det som genererade mest frustration när jag spelade var alla gånger jag lyckades dö. Ibland berodde det som sagt på kontrollen, ibland för att jag inte tänkte på att det var ett stort hål fyllt med vatten framför mig. Att dö är inte det jobbigaste, det är den laddningstid man måste stå ut med mellan dödsfall och att Wayne återupplivats. I början finns det checkpoints relativt ofta, i slutet är det lite längre mellan dem. Vissa checkpoints, speciellt i början av nivåer, sitter innan någon pratar eller någon långsam animation måste väntas in. Detta kombinerat med tidigare nämnda laddningstider tvingade mig att ta rätt långa pauser mellan spelsessioner bara för att det var så irriterande. Svårighetsgraden är dock relativt låg och det krävdes oftast inte allt för många försök på de svårare delarna. Ytterligare ett irritationsmoment är när Shadows kommer från bakgrunden för att hjälpa sina vänner som långsamt blir slaktade. Det tar ett tag för varelsen att komma ut från bakgrunden så du faktiskt kan göra skada, eller i alla fall skydda dig mot den, och ibland känns det som att de kan skada dig strax innan du får en möjlighet att försvara dig.

Ibland undrar jag även om inte utvecklarna blev lite väl lata. Spelet är långt ifrån buggfritt och spelaren kan bland annat dö av att hoppa på en bils motorhuv, fastna i väggar eller falla ”out of bonds” bara för att man råkar hålla spaken på ett visst håll i början på en av nivåerna. Speciellt den sista är väldigt enkel att återskapa, och den är så uppenbar att det känns konstigt att de missade den innan spelet släpptes.

Det har varit en hel del klagomål, men spelet i sig är väl inte direkt dåligt, jag tvivlar dock på att jag kommer spela det igen, förutom för att få mina sista achievements. Det är helt klart värt att testa ifall du känner någon som har det, men jag vet inte om jag tycker att det är värt det pris de tar för det just nu. Det är i alla fall ett hyfsat spel som är väldigt trevligt att titta på, hade bara kontrollerna varit lite vassare och spelet lite längre hade det kunnat bli riktigt bra.

 

Deadlight

5

Grafik

5/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

4/10