Ett kinect spel som låter dig kasta baseballs på onda nallar och cirkuspersonal låter som om det inte kan bli mycket bättre. Diabolic Pitch är spelet som kommer få dig att gråta till söms av ömma leder.
För att ge spelet en kort presentation, Diabolic Pitch handlar om en avdankad pitcher i baseball, killen som kastar bollen mot den som ska slå iväg den. Här ska han vägledas till att uppnå sina högsta drömmar. Som sidekick och vägledare har han en mystisk, utomjordisk, ko som kan prata. Det är så mycket som är värt att veta, för sedan ska du kasta, kasta och åter kasta bollar på fiender i små korta sekvenser för att snå slutmålet.
Designmässigt älskar jag Diabolic Pitch och vill verkligen tycka om det, det är mörkt, vuxet och alldeles underbart, tills det att fienderna tittar fram. Men vilka förhoppningar kunde man ha efter att ha pratat med en ko. Fienderna representeras av onda nallar, leksaker och cirkusmänniskor. En del är beväpnade med släggor och motorsågar, andra tittar upp och gömmer sig illa kvikt igen. Orden tas ur min mun sekunden som jag kastar iväg den första bollen.

Spelet spelas helt med hjälp av kinect, den röreslekänsliga kameran till Xbox 360. Kameran fungerar delvis, men så fort en rörelse görs för fort så uppfattar inte kameran detta och frustrationen växer sig stor. Kontrollen är enkel, håll upp vänster hand och sikta mot fienderna, och kasta med den högra handen. Möjligheten att ändra detta finns inte heller, och jag som då är vänsterhänt får det svårt att kasta iväg bollarna till en början. Som med andra kinectspel upptäcker man snart att kameran inte alltid reagerar som jag vill, eller att det räcker med mindre rörelse för att kasta iväg bollen mot fiendernas ansikten.

Efter knappa timmen spelad och träningsverken börjar kännas i armen så är spelet avklarat och slut. Spelet har en väldigt skiftande svårighetsgrad, ibland är det för enkelt att ta sig igenom en bana, medan nästa sekund är det dödsångest som stiger en mot huvudet och frustrationen kring varför kinecten inte känner av ens rörelse växer sig större och större. Diabolic Pitch har ingen fängslande historia att berätta eller innovativa system att presentera, det handlar om att kasta bollar på ett effektfullt sätt mot fiender och ta sig mot slutet. Karaktären som man spelar går även att göra starkare med hjälp av kort som man kan samla på sig. Det är i princip även den enda anledningen till att spela om spelet, för att leta rätt på alla korten och få en achivement, annars finns det inte mycket som lockar till att spela igen.

Spelet blir lite mer intressant då man bjuder in en vän till vardagsrummet och spelar. Plötsligt höjs svårighetsgraden markant då man nu är två stycken kastare som ska nå sina högsta drömmar. Men fler rörelser framför kameran innebär just det, kaos. Kameran har en förmåga att vilja göra en igenkänning på spelaren ständigt, vilket gör att siktena i spelet hoppar runt på skärmen. I flerspelarläget så kan man även använda sig av synkroniserade superkrafter tillsammans med sin kompanion, samt återuppliva den andre spelaren ifall han eller hon gått i golvet.

Tyvärr misslyckas man med att få spelet att glänsa hela vägen, det känns ungefär som en prototyp till Kinect på ett spel som ska visas upp på en mässa eller liknande. Diabolic Pitch är roligt i stunder, och framför allt med en vän då man ständigt kommer stå och skratta åt alla tokigheter som händer, både på skärmen och utanför. Men spelet blir snabbt repetetivt och tråkigt då man gör samma sak, hela tiden. Föredelen är ju dock att spelet är kort, vilket gör att du inte kommer få tennisarm.

 

Diabolic Pitch

4

Grafik

4/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

3/10

Hållbarhet

4/10