Har man spelat ett spel som bär namnet Tom Clancy har man mer eller mindre spelat alla. Åtminstone om man ska försöka göra något form av analys av berättelsen. Du fyller en bunke med amerikansk patriotism, tar en nypa terrorister och sen saknas bara supersoldaterna som ska lösa krisen som terroristerna har orsakat. Det må vara en förenkling som skulle kunna passa in på majoriteten av världens spel idag men det är få gånger som receptet är lika uppenbart som i detta fall. Det behöver förvisso inte vara en nackdel om man gillar sånt, men den här spelaren kräver lite mer än en enkel berättelse som presenteras på ett onödigt komplicerat vis.

Ghost Recon har alltid handlat om den där specialistgruppen som går in i ett problemområde och är allmänt supermänsklig innan de försvinner därifrån utan att fienden vet vad det är som har hänt. Helt enkelt en önskedröm för krigsfanatiker. Den biten har knappast ändrats här och gruppen är nu om möjligt ännu mer dödliga än de har varit innan tack vare diverse hjälpmedel som exempelvis ett ”Predator”-liknande camouflage och sensorer som visar människors exakta position. Vore det inte för att man fortfarande inte uppfunnit den skottsäkra helkroppsdräkten skulle man inte behöva skicka mer än en person för att utkämpa andra världskriget med dessa verktyg.

Det team man styr består av fyra individer där ingen egentligen får speciellt mycket mer tid i rampljuset än någon annan. En väldigt bra detalj då kampanjen tillåter fyra spelare att spela co-op igenom allting. Den detalj som gärna hade fått få lite mer utrymme är dock de olika karaktärernas personligheter. Man får lite glimtar här och var via filmsekvenser och dialoger men det är ändå väldigt svårt att hålla isär de olika snubbarnas machostil och trots att jag verkligen försöker kan jag mot slutet fortfarande inte skilja en karaktär från en annan helt tillfredställande. Som jag däremot påpekade i början är berättelsen inte värd att fokusera allt för mycket på, vilket också leder väldigt bra till nästa punkt. Ghost Recon: Future Soldier ska inte spelas ensam utan gärna med ett par vänner.

Många har liknat den här delen i serien med Call of Duty med hur den har gått ifrån det planerande smygandet till ett mer actionbetonat gameplay, men det är en sanning med modifikation. Det är sant att det finns ett flertal scriptade sekvenser som är rena actionorgier där spelarna inte har så mycket mer val än att följa med på resan. Däremot är majoriteten av spelets banor utformade på ett sånt vis att spelarna faktiskt kan smyga sig igenom och eliminera de fiender som står i ens väg utan att olika alarm får fiender att springa fram ur varenda buskage och hörn man kan se. Är man däremot oförsiktig och blir upptäckt bör man förbereda sig på en stor mängd inkommande skottsalvor från alla håll och kanter.

Har man ingen att spela med lämnar kampanjen en hel del att önska. Skjuta folk har vi gjort sedan 80-talet och det är ingen större skillnad här gentemot t.ex. de tidigare Ghost Recon: Advanced Warfighter. Som co-op upplevelse är det däremot något helt annat och kan helt klart räknas som ett välkommet tillskott i spelhyllan. Att samarbeta med vänner är en snarlik upplevelse av hur man effektivast samarbetade med varandra i Rainbow Six: Vegas där man gärna såg till att placera sig strategiskt innan man öppnade eld och avslöjade sin position. Hur man väljer att placera sig själv och sina mannar är oftast vad som skiljer en svår strid mot att stjäla godis från ett handikappat foster.

Co-op är en stor del av spelet men det betyder inte att klassisk multiplayer med mänskligt motstånd har fått ta ett steg tillbaka. När jag klev in i onlinevärlden förväntade jag mig att se en hög ostrategiska höns som rusade fram och tillbaka samtidigt som de plockade enkla poäng (dvs mig) men döm av min förvåning när jag märkte att detta till stor del saknades. Visst finns det spelare som är giriga och stressar för att nå sina mål men de flesta är väl medvetna om hur sårbara de är mot kulor varpå majoriteten verkligen utnyttjar de skydd som ges och den utrustning de har till hands. Att kunna peka ut var fienden befinner sig är ofta viktigare än att faktiskt öppna eld i tid och otid. Till slut lär även jag mig att inte stressa allt för mycket och faktiskt göra mitt bästa för att vara lite taktisk.

Det finns ett par olika regelverk att spela efter när man kör multiplayer och för en gångs skull ser jag inte röken av några simpla deathmatches. I en variant får båda lagen slumpade uppdrag att genomföra samtidigt som de kämpar mot varandra och en annan låter ett attackerande lag leta efter information på en specifik punkt om sitt riktiga mål, samtidigt som det finns två falska punkter utmarkerade. Förutom dessa finns även det numer obligatoriska ”horde”-läget med, där ett lag försöker överleva 50 vågor av datorstyrda fiender. Bortsett från dem som bara vill skjuta på allt som rör sig och ”teabaga” motståndarna kan nog resten av shooterälskarna hitta något spelläge som faller just den i smaken.

Den som önskar att de kunde modifiera sitt vapen lika mycket som sin bil i Forza får kanske leta lite till, men det påverkar inte det faktum att det finns väldigt mycket att trixa med för den som vill. Tyvärr tar det en stund innan man får leka ordentligt då man måste låsa upp de flesta modifikationerna till vapnen antingen genom att gå upp i rang i multiplayer eller genom att klara speciella utmaningar i kampanjen. Hur man än väljer att spela kommer man få ta del av en lagom maffig upplevelse. Med ”lagom” menar jag att trots en del stora explosioner och intensiva strider går det aldrig så långt att man passerar Spielberg-action och går in i området där Michael Bay regerar. Estetiken är som den brukar när Tom Clancy finns med i spelets titel och ser smutsig ut på precis rätt sätt för att man ska få den där militärkänslan. Ljudet gör även sitt jobb väldigt bra men tyvärr görs det inte så pass bra att jag ska kunna avgöra om det faktiskt har blivit några framsteg sedan förra titeln. Det finns en gräns på hur spännande kulregn kan bli för öronen antar jag.

Letar man efter nästa shooter som ska underhålla en framöver och har tröttnat på snabbt arkadgameplay är det definitivt värt att kolla in Tom Clancy’s Ghost Recon: Future Soldier. Är man däremot intresserad av att spela en maffig kampanj ensam eller är ute efter en ren simulator finns det bättre alternativ. Men ett par vänner med ett gott samarbete och fin laganda kan räkna med att både sänka många motståndare och ha sjukt roligt under tiden som det görs. Precis på det sätt som spelet var tänkt att spelas.

 

Ghost Recon: Future Soldier

8

Grafik

8/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

9/10

Plus

  • Många tekniska leksaker
  • Multiplayer uppmuntrar samarbete