De som känner mig har nog hört mig hävda att spel inte behöver vara avancerade för att vara underhållande. FEZ är ett spel som styrker detta påstående. FEZ är ett pussel -lattformsspel som ni antagligen redan hört talats om då det varit ute ett tag, om inte annat har ni säkert läst Jonatan Ekmans artikel Att återupptäcka upptäcktsfärden. Det var den artikeln som inspirerade mig till att faktiskt testa spelet i fråga.

Vad är då FEZ för något? Att kombinera pussel- och plattformselement är inget nytt, det har gjorts i många varianter under väldigt lång tid. I FEZ spelar du som Gomez, en karaktär som lever lyckligt i sin tvådimensionella värld med sina tvådimensionella vänner, tills han en dag stöter på artefakten Hexahedron som ger honom en magisk fez. Än så länge kanske det inte är allt för udda, men den magiska fezen gör att Gomez helt plötsligt kan se den tredje dimensionen, något som kan tyckas vara rätt normalt för oss, men för någon som levt hela sitt liv i två dimensioner..? Gomez resa för att hitta de 32 kuberna tar nu sin början och han kommer stöta på en hel del hemskheter och klurigheter ju längre bort från hans trygga by han kommer.

Du styr Gomez som i vilket standardplattformsspel som helst, men precis som i Super Paper Mario kan du vrida kameran för att se nästa dimension. Skillnaden är dock att du nu kan vrida kameran ytterligare två gånger, för att sedan komma tillbaka till ursprungsläget. Jag vill fortfarande inte kalla det ett tredimensionellt spel, det har snarare fyra stycken 2D-vinklar. Något som du snabbt måste lära dig hantera för att ta dig vidare. I många fall vrider man kameran för att hoppet mellan två plattformar ska bli genomförbart, eller för att en stege ska gå att klättra vidare på. Som ni kanske märker är det inte det lättaste fenomenet att beskriva, FEZ är helt enkelt något som bör upplevas. Kontrollerna visar sig faktiskt riktigt trevliga när den första förvirringen har släppt.

Musik och ljud, mina favoritdelar av många spel, här brukar indiespel antingen vara totalt värdelösa eller rena mästerverk. I det här fallet vill jag nog inte kalla det ett mästerverk, men långt över medel. Det går en röd tråd av enkelhet genom hela spelet, även om slutresultatet är riktigt sofistikerat. Musiken gör det den är till för, något jag nämner i många recensioner, det förhöjer stämningen, även om den inte är i fokus som den var under 2D-spelens glansdagar. Jag har även lyssnat på soundtracket ”utanför” spelet och även om det mer är av bakgrundsvarianten var det ett trevligt sällskap medans jag suttit och skrivit, det distraherar inte eller stjäl fokus som en del låtar har en tendens att göra. Detta gör att det passar väldigt bra till pussellösandet då man till slut kommer behöva enorma mängder koncentration.

När det kommer till den högupplösta 3D-värld… Eller vänta, pixliga 2D-världen med en extradimension, ger det mig trevliga känslor av retronostalgi. Den enda gången man ser att världen faktiskt är tredimensionell är när man vrider kameran. Jag kan dock tänka mig att den här typen av grafik inte tilltalar alla i dagens läge. Karaktärsdesignen kan tyckas lite enformig då alla är relativt lika varandra, men i en värld där en stor del ändå är uppbyggd av klara trevliga färger i en ganska retro-pixlig miljö spelar det inte så stor roll. Spelet har också en väldigt trevlig karta som smidigt visar vad du har missat, dock så gör den inte navigeringen lättare. Jag har vid många tillfällen fått springa runt och testa ett antal dörrar för att komma dit jag vill, men charmen med spelet är ju att man faktiskt får utforska, och efter ett tag lär man sig vilken dörr som leder vart, men dimensionsvridningarna orsakar ändå många gånger en viss förvirring, i alla fall för mig.

Som ni kanske förstår vid det här laget tycker jag att FEZ är ett riktigt bra spel. Det innehåller så många element jag saknat från spelen jag spelade under min uppväxt. FEZ är inte jättelinjärt, du kommer stöta på pussel du inte knäcker på en gång, däremot så har du ofta möjligheten att gå vidare och försöka hitta en annan kub att lägga till i din samling. En sak som bör nämnas är att man inte behöver hitta alla kuber för att ta sig igenom spelet, utan man kan roa sig med att samla på sig de sista i New Game+-läget, något jag personligen har kvar att uppleva då jag inte är igenom hela spelet än. Har jag förstått det hela rätt finns det även pussel som inte går att lösa innan man kommit igenom det en gång, det får jag dock vänta med och upptäcka. Men det är också ett sådant spel som jag inte vill stressa igenom. Det ska avnjutas långsamt, men risken är ganska stor att jag inom en tid, när vissa av pussellösningarna långsamt tynat bort från mitt minne, kommer att plocka upp kontrollen igen och ännu en gång hjälpa Gomez att utforska den tredje dimensionen i hans tvådimensionella värld. Svårighetsgraden är som den ska vara, ganska enkelt i början då du hittar kuber, eller kubfragment, nästan överallt. Senare får du tänka till ordentligt, speciellt om kuben i fråga är en s.k. antikub. Det finns nämligen två kubvarianter, och den sistnämnda tycks alltid vara dold bakom ett lite extra jobbigt pussel. Det funkar däremot att kombinera de två sorterna för att ens totala kubmängd ska räcka för att öppna vissa dörrar.

Det enda jag kan komma på som stör mig lite är att det är relativt enkelt att ”clippa” in i väggar eller helt enkelt hamna utanför rummen med en kombination av ett hopp och en väl tajmad vridning av världen. Det är dock lika lätt att komma tillbaka in i rummet eller ut ur väggen du eventuellt fastnat i. Detta har bara hänt i ett fåtal rum, och i många fall är det jag som sitter och leker och försöker återskapa situationen. Det är även ett av få spel jag spelat där en mobiltelefon kan vara ett bra hjälpmedel i pussel, varför vill jag inte riktigt säga, men spelar du spelet lär du snart märka vad jag menar. Precis som Ekman skrev rekommenderar jag alla, eller i alla fall de flesta, att ge spelet en chans. Det finns så få riktigt bra ickelinjära spel i dagens läge där ett av dina viktigaste hjälpmedel är något så simpelt som papper och penna. Och ett spel behöver inte vara överdrivet avancerat för att vara riktigt underhållande.

Nu finns det en viss risk att jag blir lite tjatig, men för bara 800 Microsoft Points får man ut så mycket. Smarta pussel som kan hålla en sysselsatt länge, ett soundtrack som är väl anpassat för spelet, trevlig retrografik, väl fungerande kontroll (efter en kort inlärningsperiod). Det må vara ett indiespel, men det kunde lika gärna vara ett högbudgetspel, att det inte är gjort av ett av storföretagen kanske bara har gynnat det. Testa spelet, det är värt det och skulle du inte gilla det så är det ändå bara 800 poäng och du stödjer en indieutvecklare som i alla fall skänkt mig och flera andra mycket glädje.

Fez

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10