Dragon’s Dogma har höga ambitioner och innan Capcom utannonserade Resident Evil 6 var det utvecklarnas största projekt någonsin. Spel där japanska utvecklare inspireras av väst har blivit vanligare den senaste tiden och nu är det dags för den västerländska skolans rollspel att få en asiatisk makeover. Jag kunde nästan inte vara mer uppspelt inför den här releasen. Jag älskar Capcom för hur de med några få undantag alltid lyckas skapa genomtänkta stridssystem och nu när de ville kombinera detta med en genre som jag också älskar men som generellt har ganska tråkiga strider kunde resultatet inte bli annat än ett nästintill perfekt spel. Det var åtminstone vad jag trodde.

Det dröjde inte länge innan de första varningstecknen visade sig. Introskärmen visar sig och vi hör en fin och passande musik som skulle fungerat i vilken fantasy-miljö som helst. Jag klickar mig igenom de första menyvalen och tittar runt lite på det som erbjuds när plötsligt väldigt hemsk J-pop kastar sig in och jag i ren panik försöker starta upp spelet för att slippa lyssna på det.  Äventyret startar och efter en spelbar introduktion är det dags att skapa min hjälte. Jag filar en stund och får fram en medelålders man med mustigt skägg och blir väldigt överraskad över hur nöjd med resultatet jag faktiskt blev. Vår hjälte är tydligen fiskare i en liten by i utkansen av landet Gransys och det mesta verkar vara ungefär som man föreställer sig att en fiskeby ska vara och man struttar runt som man troligtvis brukar göra. Den här dagen är dock lite annorlunda då inom kort en drake flyger in i byn och börjar härja.

Som den fiskare man är plockar man upp ett svärd och försöker jaga bort draken men inte helt oväntat misslyckas man och blir kastad till marken medan resten av byn försöker fly. Av någon anledning väljer draken att inte döda det lilla irritationsmomentet som attackerade honom utan kastar istället en magisk besvärjelse över den lilla nooben samtidigt som han sliter ur dennes hjärta och äter upp det. Denna besvärjelse leder till att vår hjälte överlever trots att han nu inte har ett hjärta längre. Detta verkar däremot inte vara första gången som det hänt för byns hövding berättar att man blivit vad som kallas en Arisen och det har funnits många sådana innan en själv. Ens öde är nu bundet till draken och vilken bättre anledning kan det finnas för att påbörja ett ordentligt äventyr?

Även om draken inte spelas av Sean Connery den här gången fungerar storyn bra inledningsvis och man tar snart sina första osäkra steg ut i världen. Snart börjar däremot berättelsen tappa lite fokus och det är lite oklart varför vissa uppdrag man får är mer relevanta för berättelsen än andra. Varför handlar ett sidouppdrag om att eliminera en kult som försöker störta huvudstaden med hjälp av skelettkrigare när det huvuduppdrag som för berättelsen framåt handlar om att leta efter bevis om en köpman är skyldig till ett brott eller inte? Förvisso är uppdragen oftast bra utarbetade och det känns aldrig meningslöst att utföra något av dessa men det hade inte skadat med mer fokus på drakjakten. De flesta delar som är kopplade till berättande lämnar faktiskt lite att önska. Filmsekvenserna som presenterar lite viktigare eller lite mer dramatiska händelser är mycket bra, men att prata med folk i världen påminner om rollspel från sent 90-tal med stela animationer och röstskådespel som man snart inte orkar ta in.

Den som har läst lite om spelet vet att man kommer få med sig en personlig följeslagare kallat en pawn och precis som protagonisten har du full kontroll över hur den här karaktären ska se ut och vilken roll denne ska ha. Efter att finslipat den kompanjon jag ska ha med mig för resten av äventyret ger jag mig ut i världen för att verkligen få en känsla för hur det är att utforska världen. Där kommer nästa besvikelse, för allt jag ser är en stig och en väldigt begränsad natur att utforska som bara vill leda mig åt ett håll. Jag tänker däremot inte ge upp än och beger mig till det fort som jag kan se längre fram på stigen. Väl framme får jag snart en av mina första mer spännande uppgifter. En cyklop attackerar fortet och självfallet får jag hjälpa till att dräpa den.

Nu börjar det likna något. Varelsen är stor och mer än halvdöd när jag kommer fram men dess slag är hårda och jag ser flera vakter som står på fel ställe och snart inte står alls längre. Jag sveper runt monstret och hoppar upp på dess rygg. Efter ett par hugg blir den inte helt oväntat förbannad och greppar tag om mig och försöker krossa mig med bara händerna, men med lite panikartat motstånd lyckas jag ta mig loss och klamrar mig fast på cyklopens huvud. Ett par välriktade hugg i bestens öga och den faller på knä och ger oss möjligheten att avsluta dess liv. För ett ögonblick glömmer jag bort alla negativa intryck jag har haft på vägen hit och känner mig väldigt nöjd med det jag ådstakommit. Efter en natts vila återgår jag till att utföra mindre uppdrag ett slag och samtidigt börjar jag lära mig mer om världen, bland annat att goblins inte tycker om eld, något som min pawn tycker om att berätta för mig minst fem gånger i varje strid med dessa.

Jag gillar pawn-systemet av flera anledningar, bland annat möjligheten att låna pawns som andra spelare har skapat för att matcha den spelstil som du själv har. Du kan låna två pawns samtidigt och får då tre följeslagare med dig. Deras AI i strid är oftast bra och detär sällan som man tycker att en pawn i brist på andra ord är ”dum i huvudet”. Vad jag däremot är mindre förtjust i är hur mycket de pratar och kommenterar världen. Det går förvisso lite senare i spelet att berätta för sin pawn hur ofta man vill att de ska prata och andra betéendemönster, men vid det tillfället hade jag inte kommit så långt och började bitvis fundera på att springa runt utan pawns pga detta. Efter några fler uppdrag bestämmer jag mig för att sova i fortet och tänker inte så mycket mer på det. Vad jag däremot inte hade räknat med var att jag skulle vakna av att en gigantisk hydra attackerade fortet. Efter en sjukt häftig strid lyckas jag skära av ett huvud på hydran och det räcker tydligen för att besegra den. Det är åtminstone vad alla säger och det bestäms att huvudet ska föras till hertigen som en gåva för att visa hur cool och bäst jag är.

Snart befinner jag mig i huvudstaden Gran Soren och jag visste det inte då, men det var nu som spelet började på riktigt. Klassen jag hade valt hade fått lite extra trix i rockärmen och jag kände för att prova på det där med utforskande igen. Det fanns fortfarande stigar att följa, men nu var det inga bergväggar i vägen om jag beslutade mig för att göra en avstickare, vilket jag naturligtvis gjorde. Efter en bra stunds promenerande utan specifikt mål hände något jag inte förväntade mig. En vild cyklop uppenbarar sig och det dröjde inte länge förrän jag återigen var i en intensiv strid. Detta var inte sista gången som jag mötte en cyklop när jag skuttade runt i skogen men det var inte allt jag mötte heller. Jag lyckades både möta gripar, en mantikora och en drake, något som jag definitivt inte förväntade mig att hitta utanför scriptade uppdrag. Plötsligt började någonting hända. Utforskandet var inte riskfritt men känslan när man lyckades fälla dessa gigantiska monster var underbar. Storyn lämnade fortfarande lite att önska men striderna och världen som växte mer och mer under tiden som jag spelade kompenserade mer än väl för detta.

Att springa från ett område till ett annat är inget man gör i en handvändning och har man inte förberett sig med förnödenheter kan man räkna med att stupa på vägen, och det kan stå spelaren dyrt. De enda checkpoints som finns är när man kommer in i nya områden och under speciella sekvenser i uppdrag. Är man då den som inte är försiktig när man leker runt i världen kan en 30 minuters eller en timmes resa lätt försvinna för att man springer in i en fiende som är lite för kraftig. Dragon’s Dogma är inget snällt spel, det ska man ha väldigt klart för sig. Det är inte heller särskilt snabbt spel och du kommer spendera lång tid traskandes mellan platser du redan har besökt ett flertal gånger, inte för att spelet tvingar på dig någon form av backtracking i uppdragen, utan helt enkelt för att världen är extremt stor och man kommer vilja återvända till Gran Soren många gånger och fylla på sitt förråd. Glöm alla bekvämligheter ni har fått av Bethesda med ”fast travel” för här existerar inget som ersätter det. Det finns ett föremål som går att använda för att återvända till Gran Soren när man helst behagar men dessa föremål är sällsynta och väljer man att köpa de istället kostar de skjortan och lite till. Det finns både positiva och negativa saker med detta men var beredd på att om du börjar spela kommer du få sitta där en stund pga detta då det är få uppdrag som tar mindre än 20 minuter att genomföra och många som tar runt en timme innan man kan lägga ner handkontrollen.

Jag tycker verkligen om Dragon’s Dogma, bra mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra efter den första timmen. Det är stämningsfullt, musiken är riktigt bra förutom den inledande J-pop låten och det estetiska följer en stil som lättare förknippas med europeisk medeltid snarare än japansk fantasy. Det finns lite pop-ups och andra grafiska missöden men dessa är minimala problem om man ser till helheten och jag kan inte låta bli att sugas in i världen och ändå känna något för människorna som lever där. Dragon’s Dogma är ett mycket bra spel men den sega och småtrista inledningen kan vara det som avskräcker många som provar spelet första gången, men tar man sig förbi dessa gissningsvis tre sega timmar kommer spelupplevelsen att öka exponentiellt och då har man åtminstone 40 underbara timmar kvar och kanske mer därtill. Är man ett fan av t.ex. Demon’s Souls ska man definitivt ta sig en titt. Dragon’s Dogma är oerhört roligt att spela och med alla valmöjligheter som spelaren har med de olika klasserna gör att de flesta kan hitta något roligt här om man har lite tålamod. Tyvärr finns det lite områden som behöver finputsning för annars kunde spelet nästan varit en fullpoängare, men om Capcom lär sig hur man berättar en rollspelshistoria och får bort de stela människorna från gatan kan Dragon’s Dogma 2 bli det självklara valet framför Elder Scrolls. Som det ser ut nu kommer dock fortfarande många föredra att återvända till Skyrim, men jag kommer stanna kvar här i Gransys. Det är trots allt lite farligare, lite mer riskfyllt men ack så belönande.

 

Dragon's Dogma

9

Grafik

9

Ljud

9

Spelbarhet

9

Hållbarhet

9

Plus

  • Ett japanskt "Elder Scrolls"
  • Episka strider är ej begränsat till bossar

Minus

  • Inledningen är väldigt svag