Många har otåligt väntat på uppföljaren till Blizzards succé Diablo II. Det bör nämnas tidigt att jag inte kan räkna in mig själv i den skaran. Visst, jag har spelat båda de tidigare delarna i serien och det är bra spel, dock kan jag tycka att de är något överskattade. Nu är det däremot inte de gamla delarna det ska handla om utan det helt färska Diablo III, men vissa jämförelser med den andra delen i serien kommer att göras. Det kan dock redan nu nämnas att jag är positivt överraskad.

Karaktärsskapandet påminner en hel del om tidigare spel och är fortfarande väldigt okomplicerat. Du väljer en klass, döper karaktären och det som är nytt för Diablo III är att du nu även kan välja kön, men en kvinnlig barbar är inte riktigt så sexigt som det kanske kan låta i vissas öron. Det går även att anpassa en banderoll med delar som låses upp under spelets gång. För de modiga, eller kanske dumdristiga, finns självklart Hardcore-läget kvar. Med en HC-karaktär kan du inte dra fördel av dina andra karaktärers framsteg eller spela med folk som inte kör Hardcore. Precis som i tidigare spel gäller även permadöd. Blir du dödad av en Quill Fiend i ett av spelets första uppdrag för att du går och fyller på ditt cola-glas är din karaktär död för alltid. Det enda du har kvar är eventuella achievements du kan ha uppnått, förutsatt att du kommit lite längre än i mitt exempel.

Av de spelbara klasserna är det endast två som faktiskt känns identiska med tidigare. Jag kommer inte gå in på några djupare detaljer då ett av nöjena med Diablo 3 är att långsamt låsa upp alla skills och sedan kunna anpassa karaktären efter sin egen spelstil.

Barbarian – spelets tank och närstridsklass. Hanterar som alltid både en- och tvåhandsvapen med lätthet.

Wizard – kan tyckas vara lite väl lik Sorceress från Diablo II, men har en bredare arsenal av både offensiva och defensiva magier.

När det gäller de övriga kan i alla fall jag ana vissa likheter med tidigare klasser. Det är dock inte raka kopior utan många av dem känns nyskapande även om vissa bitar är väldigt bekanta.

Witch Doctor – En kombination av Necromancer och Druid med en liten släng av Sorceress. Istället för att bara kunna väcka de odöda som nekromantikern från Diablo II kan den här häxdoktorn även kontrollera en hel del olika djur. Vem vill inte kunna döda demoner genom att slänga en kruka full av spindlar på dem?

Monk – Resultatet av att kombinera Assassins martial arts-träd med Paladin. Både slår och rör sig snabbt men kan även agera support vid behov.

Demon Hunter – Den här gången är det Assassin och Amazon som gäller. Spelets distanskrigare som även kan hantera fällor och snabbt ta sig in och ut från stridens hetta.

Spelet utspelar sig tjugo år efter händelserna i Diablo II. Världsstenen förstördes och Sanctuarys befolkning väntade på invasionen från Burning Hells även om de tre Prime Evils hade stoppats. Invasionen kom dock aldrig och Deckard Cain försökte ta reda på varför. När spelet väl börjar är du, en Nephalem, Sanctuarys urbefolkning och avkomman från änglar och demoner, på stigen mot New Tristram, en liten by som byggdes upp efter att Diablos underhuggare förstörde Tristram. Byn är belägrad av odöda och efter att de stoppats börjar sökandet efter några välbekanta ansikten för att ännu en gång stoppa ondskan, som den här gången i första hand handlar om de två återstående Lesser Evils; Belial och Azmodan.

En sak som faktiskt skiljer spelet från tidigare är att jag nästan vågar påstå att det inte finns något single player-läge. Visst, man kan spela ensam, men det kräver fortfarande en konstant internetanslutning och har man inte ändrat standardinställningarna kan vem som helst som har dig på sin vänlista gå med i ditt spel, oavsett vad du håller på med. Om detta skulle hända medan du kämpar mot en boss kommer den som precis gick med i spelet inte att kunna hjälpa dig då det kräver att alla är närvarande när striden påbörjas för att de ska få vara med. Det kan tyckas vara ganska ofarligt om något utforskar tidigare delar av den grotta du precis var i, men precis som i Diablo II blir dina motståndare starkare ju fler spelare det är i ditt party. Det, enligt mig, lite krångliga partysystemet från Diablo II är inte längre kvar utan nu räcker det med att gå med i någons spel för att hamna i samma party och spelarantalet är låst till maximalt fyra stycken samtidigt. En annan sak som direkt påverkar flerspelarläget är att spelarna inte längre behöver be någon kasta en town portal för att man ska kunna ta sig till dem. Istället finns det i varje stad en gammal hederlig waypoint, och bredvid den står de fyra spelarnas banderoller. Klickar man på ett av dem förflyttas man direkt till den spelaren och kan genast bidra till gruppens välbefinnande. För den som ändå väljer att bekämpa ondskan ensam, finns det assistans att få av några följeslagare. Du kan bara ha en med dig åt gången och de går att utrusta med ett ett specialföremål som är specifikt för din följeslagares klass, samt vapen, sköldar, ringar och amuletter.

Både miljöer och karaktärsdesign känns igen från tidigare delar, om än lite mer “tecknat” och högupplöst. Var beredd på att utforska mörka grottor, höga berg och stora ökenlandskap i ditt sökande. Att de valde att ändå hålla grafiken så pass trogen de andra spelen är ett stort plus från min sida. Det jag gillar allra bäst är nog alla detaljer. Många saker går att förstöra, både av dig själv och av demonerna, vissa saker går även att nyttja till sin fördel, som exempelvis släppa en lampkrona i huvudet på ett stackars skelett som oförstående står och väntar på ytterligare en död. En annan sak jag lagt märke är de väldigt detaljerade bakgrunderna i vissa delar. Att se en stad uppifrån en hög höjd eller vissa saker jag inte riktigt vill nämna som utspelar sig under den tredje akten har imponerat en hel del på mig.

När det kommer till ljudet är de inte långt ifrån en fullträff. Röstskådespelarna har gjort ett riktigt bra jobb med hög inlevelse och passande röster och de klassiska klagomålen på att ens mana tagit slut är inte ett störande moment på samma sätt som tidigare. Manuset är välskrivet och den lilla detaljen att följeslagare småpratar med ens karaktär medan man metodiskt utrotar en stor del av Sanctuarys spindelbestånd var väldigt trevligt, om än lite distraherande. Det går även att hitta skrifter och böcker utspridda lite överallt där Sanctuarys historia, mytologi och och övrig intressant fakta läses upp av karaktärerna som skrivit det. Bland annat vår gamle gode vän Deckard Cain. Även musiken anser jag att de lyckats med. När jag först stoppade i skivan och började installera hörde jag ett väldigt fint arrangemang av den gamla Tristram-musiken, det vill säga, redan innan spelet hade installerats. Jag tycker även att man i spelet ska sänka alla volymreglage förutom ‘master’ och ‘music’ en liten bit, då musiken som vanligt spelas lågt i bakgrunden. Musiken är alldeles för välgjord för att vara ett bakgrundselement och stämningen blev, enligt mig, ännu bättre när den fick lite mer fokus.

En intressant nyhet är tillägget av hantverkare. Under de första uppdragen får du hjälp av en smed, denne kan, efter att ha tränats för en enorm summa guld, smida nya vapen och utrustning till dig. Smeden är , precis som ditt förråd, gemensamt för alla dina karaktärer som inte är skapade för Hardcore-läget. Detta bidrar till att guld faktiskt får ett värde till skillnad från Diablo II där det till slut bara blev liggandes på marken. Men när hantverkarna är fullt upplärda och ditt förråd är så stort det kan vara, blir inte guldet värdelöst då igen? Svaret får nog ändå bli nej, då du med hjälp av guld kan köpa föremål via auktion. Auction House från bland annat World of Warcraft har alltså kommit till Diablo III. Om du hittar eller smider till något riktigt bra föremål som du inte riktigt behöver, sälj det. Till slut kan du kanske köpa ännu bättre föremål istället. Något som irriterat en del är dock att auktionshuset kommer tillåta handel med ‘riktiga’ pengar. Blizzard tar självklart en bit av det som säljs som skatt, vilket i sin tur bidrar till ökade intäkter för att kunna hålla servrarna uppe.

En av få saker jag har irriterat mig på hittills, förutom att de europeiska servrarna inte riktigt klarade trycket efter releasen, är att man inte längre kan sätta ut egenskapspoäng, eller stat points, själv. Istället är det karaktärernas utrustning som påverkar det och nu efter att ha spelat en hel del börjar jag nog ändå inse att det funkar. Det och det nya skill-systemet kan förhoppningsvis bidra till att det finns mer än två eller tre olika sätt att spela en klass. Det kan nog fortfarande dyka upp en build som anses vara optimal för ett visst ändamål, men det känns ändå som en lösning som kan fungera i längden. När det gäller skills så delas dessa upp i sju olika kategorier. I varje kategori kan du välja en skill, men du kan inte ha två ifrån samma, om du inte aktiverar Elective Mode i spelets inställningar då du istället kan kombinera fritt. Något som till viss del får mig att tänka på systemet som används i Guild Wars. Du byter helt enkelt inte skills lika ofta som man kunde göra i Diablo II då det inte är lika smidigt. Men samtidigt kan du enkelt anpassa karaktären efter din spelstil, och de olika färdigheterna tycks vara relativt balanserade. För att erbjuda ytterligare variation har du även ett antal runor till alla färdigheter. Du kan välja en runa per färdighet, men även här kan du ändra när du känner för det och de ändrar helt enkelt effekten på lite olika sätt. Allt från ökad knockback, till lägre cooldown eller att de lägger till en elementeffekt.

För att sammanfatta det hela: spelet är inte perfekt, men det känns ändå riktigt välgjort. Storyn och speciellt insamlingen av böcker och skrifter håller mig intresserad av Diablo-universumet. Grafik och ljud skänker en stämning helt klart värd namnet Diablo. Releasedagen var en besvikelse, men spelet i sig har vägt upp det en hel del. Att man kan samla mängder av achievements gör att man har något att eftersträva när slutbossen är besegrad, samt att Blizzard även lagt till en fjärde svårighetsgrad, som av vad jag har hört ska vara riktigt hemsk. Att behöva vara uppkopplad mot internet för att spela “single player” är lite tråkigt, men kan det minska fuskande som påverkar nätspelet kan jag nog leva med det. Slutligen vill jag även tillägga att de två strider mot act-bossar jag hittills stött på har varit riktigt imponerande.

En andra åsikt:

Spela flera, men låt mig va! Ja, det kanske låter konstigt, men att spela två eller flera är fantastiskt skoj i Diablo III, men det kan även vara en förbannat irriterande sak. Att få gå i sin egen takt, utforska m.m går liksom inte när man är flera, åsikter tenderar att drar åt olika håll. Att sedan bli konstant nedspammad med folks whispers i chatten är något som får mina ögon och öron att blöda. Tur att man kan stänga av det! Diablo III tillhör en trilogi, en trilogi jag inte varit med om från början, men glad att jag hoppade in i på del 3. Varm mysig grafik, ett fantastiskt välskrivet manus och underbar musik gör Diablo III till ett av 2012 års absoluta solklara favoriter 9/10 – Studio23

Diablo III

Diablo III
9

Grafik

8/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Mycket bra klasser
  • Roligt att spela med vänner
  • Massor av intressant Lore

Minus

  • Tunn story
  • Svårt att få fatt i de Gear man jagar efter