Vissa älskar pirater och andra älskar ninjor. Jag är definitivt en sådan som föredrar ninjor och Ninja Gaiden har helt klart haft ett finger med i spelet för min personliga utveckling på den punkten. Den gamla myten om den ensamme krigaren som är snabbare än vinden, slugare än räven och dödligare än en kattunge med slipade klor. Att denna bild av en ninja inte är särskilt historiskt korrekt rörde mig inte i ryggen och jag fortsatte att hoppa upp och ned för sängkanten i tron om att jag såg häftig ut. Nu 15 år senare har en del hänt och jag är väl medveten om vilka ninjafärdigheter jag har och vilka jag saknar. De där som ser imponerande ut på film är generellt sett de tekniker jag inte lyckats bemästra. Mina fingrar har däremot finslipats till ordentliga pixel/polygonslaktarinstrument och det är på detta vis som jag har överlevt tidigare delar i serien om Ryu Hayabusa.  Nu när jag satte mig ner med den tredje delen förväntade jag mig både förödmjukelse, stereotypa könsroller och en hel del makabra och underbart överdrivna actionsekvenser. Jag fick allt, men inte helt på det sätt som jag hade förväntat mig.

Team Ninja har gjort sig av med Tomonobu Itagaki och skillnaden märks tydligt när fokus har skiftat kraftigt på spelets kärna. Striderna ligger fortfarande i fokus, men istället för att ge spelaren möjlighet att utveckla sin egen stil och låta alla spelets vapen ha en samling av attacker som skulle göra en Street Fighter spelare grön av avund har man istället valt att göra striderna så cinematiska som möjligt. Allt är dock inte annorlunda från tidigare delar i serien. Ryus katana hanteras ungefär likadant som den alltid har gjort och det tar inte lång tid innan man känner sig bekväm i de nya kläderna man har fått. De passar inte perfekt men duger om man ska iväg en snabb vända till Konsum.

Att lära sig hantera sitt svärd går på ett kick och innan man vet ordet av hugger man sig igenom fiender som att man aldrig hade gjort något annat. Det blir ganska tråkigt i längden eftersom svärdet är ditt huvudsakliga vapen och det enda som du har möjligheten att använda annars är de mycket mysiga klorna som blev mångas favorit i Ninja Gaiden II. Tyvärr är detta vapen ett del av ett DLC och det är också det enda extra vapnet som går att få tag på igenom hela spelets gång. När man har blivit van från tidigare delar i serien att välja mellan fler än tio olika vapen blir det väldigt begränsande att bara få leka med ett plötsligt. Det finns förvisso en logisk anledning till att svärdet är i centrum rent storymässigt, men efter spelets inledning försvinner den viktiga detaljen bokstavligt talat och Ryu borde rent logiskt sett ta sig en titt på resten av sin arsenal. Istället går man byter man ut det ena svärdet mot det andra under spelets gång men det är egentligen ingenting som skiljer dessa åt och istället är det pilbågen som går igenom störst förvandling. Från att vara en enkel pilbåge med enkla träpilar till att slutligen vara en högteknologisk pilbåge med granatförsedda pilar som kan skjuta ner helikoptrar. Väldigt oväntat har pilbågen fått mer utrymme än någonsin och fått flera strider som är helt beroende utav att man kan hantera den någorlunda.

Grunden är som sagt fortfarande densamma men avsaknaden av vapen och taktiskt användande av föremål gör striderna väldigt förutsägbara och lite stela. Visst är det fortfarande roligt att slåss men skillnaderna mellan en strid till en annan är små och när du är klar kommer det kännas som att du har upprepat nästan samma strid om och om igen tills dess att eftertexterna börjar rulla. Lyckligtvis finns det några ljuspunkter även här. Främst handlar det om bossfighterna som är väldigt varierande förutom en strid med en helikopter som Team Ninja valt att trycka in gång på gång. Bossarna må inte alltid vara helt vettiga men bortsett från helikoptrarna är de ändå underhållande och precis som det ska vara handlar det om att lära sig att läsa mönster och att slå tillbaka när motståndaren har gjort ett dumt drag. Det är knappast revolutionerande någonstans men det fungerar ändå bra utan att egentligen komma med någonting nytt till genren. Någonting som däremot är nytt är det multiplayer-läge som har kommit in i denna tredje del i serien. Jag förväntade mig ingenting speciellt med det och antog att det skulle vara en rolig sak att sysselsätta sig med till och från som omväxling från det riktiga äventyret, men det var mycket djupare och roligare än vad jag hade förväntat mig.

Reglerna är väldigt enkla. Två lag av ninjor möter varandra och försöker vara bättre på att eliminera den andra sidan. Simpel grund som blir lite mer hektisk och varierande eftersom det trots allt är ninjor vi pratar om. Den som springer in i en strid utan någon form av planering kommer snart ha ett svärd genom bröstkorgen. Det gäller att verkligen välja sina tillfällen att attackera och även hur man väljer att attackera. Precis som i kampanjen har man ett svärd, en pilbåge och en löjligt effektiv magi att använda sig utav och att lära sig när man ska använda de olika kommer ta några förödmjukande försök men efter en liten stund är man en potentiell mördarmaskin med alla. Under matchernas gång kommer spelarna få lite egna uppdrag som mixar upp fightingen lite. Det kan handla om att döda en motståndare på ett specifikt sätt eller att en spelare tillfälligt byter lag. Detta gör matcherna lite extra intressanta samtidigt som lite av lagspelsandan försvinner då alla spelare har sina egna mål de försöker uppfylla. Någonting jag däremot inte gillar är att varje spelare tjänar erfarenhetspoäng efter varje match och på detta vis går upp i ”level” och då låser upp fler föremål, ammunition och attacker. Detta gör att en spelare som spelat mycket automatisk kommer ha ett övertag mot en annan spelare därför att hans attacker pågår längre och att han har mer pilar och kaststjärnor att använda på på avstånd. Inte helt oväntat föredrar man då att spela mot andra som ligger på ungefär samma nivå som en själv, men det är lättare sagt än gjort då det tyvärr är ganska dåligt med spelare online.

Marknaden för närstridsbaserade actionspel är inte den mest välbefolkade just nu och Ninja Gaiden III gör sitt bästa för att fylla det tomrum som existerar där. Det lyckas med sin uppgift ganska bra men några felsteg på vägen har begåtts. Den extra energi som har lagts på att berätta en mer engagerande berättelse är mer eller mindre bortkastad då karaktärerna är extrema stereotyper och deras motivationer är ganska bristfälliga. Det är extra roligt med tanke på att de tidigare spelen som inte ens försökte ha en sammanhängande berättelse faktiskt har mer intressanta och bättre berättelser än vad vi hittar här. Trots detta ger Ninja Gaiden III oss det vi vill ha, nämligen hektiska strider och allmänt coola situationer. Det lever inte upp till förväntningarna som serien har på sig men för stunden stillar det begäret och multiplayern är ändå en trevlig överraskning. Är man ute efter hjärndöd action är detta ett säkert kort men vill man bli introducerad till vad som gör serien bra ska man nog ta en titt på de tidigare delarna i serien.

Vi intervjuade producenten för Ninja Gaiden 3 tidigare i år och den intervjun ser ni här under. 

Ninja Gaiden 3

7

Grafik

7/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Ninjor är fortfarande coola

Minus

  • Lite väl enkelt för denna series rykte