Nu är det bara en dag kvar till den tredje upplagan av Retrospelsmässan i Göteborg. Som den retrospelsnörd jag är finns det inte mycket som kan hindra mig från att ännu en gång åka dit och se allt ifrån gamla klassiker i nästan nyskick till tävlingar mellan skickliga spelare. En sak som en del inte verkar förstå är vad som är så speciellt med spel som släpptes för nästan 30 år sedan. Under en lång bussresa satt jag och funderade på hur man  ger ett bra svar på den frågan och det enda rätta är nog att dela med sig av en hel del minnen.

Det var under slutet av åttiotalet som min kärlek till spel påbörjades. Jag hade spelat några simplare spel på min broders Commodore 64 och visst det var roligt, men det var först när mina syskon hyrde ett Nintendo (NES) från den lokala videobutiken som jag var fast. Den julen då vi fick vårat egna Nintendo Entertainment System Action Set (Basenhet, två kontroller,  Zapper och dubbelkassett med Super Mario Bros/Duck Hunt) är nog fortfarande ett av mina lyckligaste spelminnen. Enheten och alla tillbehören finns i min ägo än idag och allt fungerar som det ska, med undantag för kontrollerna vars gummin skulle behövas bytas ut.

Idag har jag, och många andra, tillgång till ett antal olika konsoler, både moderna och äldre. När jag kom i kontakt med spel hade NES och konkurrenten Sega Master System bara varit ute på marknaden ett fåtal år och de flesta jag kände hade antingen ett Nintendo eller ett SEGA. Visst det fanns andra konsoler, både från tidigare generationer, ”speldatorer” samt ett fåtal konkurrenter. Men de konsoler jag hörde talas om var just de två. Det var även sällsynt att en familj i min omgivning hade mer än en spelkonsol och detta ledde i sin tur en viss patriotism gällande familjens konsoltillverkare. Detsamma gällde även spelföretagets maskot. Mario var ju alltid lite häftigare än den inofficiella SEGA-maskoten Alex Kidd.

Än idag har jag hört vänner, som under sin uppväxt tillhört den onda sidan (läs: SEGA-spelare), säga att de aldrig spelat de pixliga mästerverk där två italienska rörmokare äter svampar och brinnande blommor samt hoppar på ankor med sköldpaddsskal, allt för att rädda en prinsessa. Det bör nämnas att Koopa Troopas faktiskt ska föreställa sköldpaddor, vilket är lättare att se i de senaste reinkarnationerna, men barns fantasi kombinerat med antalet pixlar och fäger nintendos grafiker hade att arbeta med resulterade i tidigare nämnda missförstånd.

Master System blev tyvärr aldrig lika populärt som NES, men detta skulle komma att ändras under den följande generationen. När SEGA släppte Mega Drive (Genesis i staterna) och Nintendo släppte sitt Super NES började det första riktiga konsolkriget. Det var även nu jag för första gången kom i kontakt med en snabb blå igelkott vid namn Sonic, som även blev SEGAs nya maskot. I Nordamerika använde SEGA ”Genesis does what Nintendon’t” i reklamkampanjer för sin nya konsol och i Sverige hade vi tidningen SEGA Force som censurerade ordet Nintendo med medvetna felstavningar och kallade konsolerna för exempelvis ”den lilla grå lådan”.  Själv läste jag ju så klart Nintendo-magasinet och senare Super Power. Medan SEGA Force hade en ganska aggressiv men skämtsam inställning var Nintendo-magasinet mer utav en serietidning med lite spelartiklar och Super Power var istället en tidning med Nintendonyheter och artiklar.

Den svenska sidan av konsolkriget var ganska ensidig, men lojaliteten till en enskild konsoltillverkare kvarstod ändå. Mega Drive var en värdig motståndare till SNES och tillsammans med NES är de än idag mina tre favoritkonsoler. Men vad är det nu som gör att retrospel är så speciella? Jag inbillar mig fortfarande att de äldre generationernas tekniska begränsningar dels ökade tillverkarnas kreativitet då de tvingades hitta smarta lösningar för att kringå dem och skapa de mästerverk jag fortarande spelar än idag. Det fick också spelarna att använda sin fantasi mer än vad dagens högupplösta, snart fotorealistiska spel med soundtrack inspelade av symfoniorkestrar levererade i nästan perfekt kvalitet. Att säga att jag inte uppskattar dagens spel är dock fel, men spelen från min barndom väger mycket tyngre. Ifall detta beror på att de var en stor del av min uppväxt eller om det är fascinationen för vad trollkarlarna till spelskapare lyckades göra kan jag inte svara på. Jag är dock väldigt nyfiken på om dagens storspel fortfarande kommer spelas om 20-30 år av de som spelar dem idag, precis som jag gärna spelar 8-och 16-bitarsspel lite då och då.

En sak jag är rädd för är att riktigt bra spel kommer falla i glömska då dagens unga spelare verkar söka det nya och moderna istället för att fördjupa sig i spelhistoria. MMORPGn och multiplayerbaserade spel som exempelvis Battlefield 1942, min personliga favorit i serien, får ändå en rätt begränsad livslängd då dek räver en stor del spelare för att nå sin fulla potential medan Pong eller Blades of Steel kräver en mycket mindre skara spelare. Quake och Counter-Strike verkar ha klarat sig bra, men i Quakes fall verkar det snarare som att uppföljarna inte riktigt nått upp till originalets storhet.

De så kallade retrospelen har fortfarande en trogen skara fans utöver mig själv. Många gillar de gamla arkadklassikerna medan andra föredrar spel från tidiga hemdatorer, exempelvis Amiga 500 och Commodore 64. Personligen tillhör jag , som jag redan nämnt, de som fortfarande älskar de tidiga spelkonsolerna. Det ska mycket till för att ett modernt spel ska kunna skänka mig lika mycket glädje som de har gjort och gortfarande gör än idag.

Förra året var jag med på två evenemang med retrospelstema. Det första är något som är väldigt relevant just nu och nämndes i början av den här artikeln, Retrospelsmässan i Göteborg. En sak som gjorde mig riktigt glad förra året när jag var där var att jag såg några unga besökare, kan tänka mig att de var i 15-årsåldern och de såg ut att ha minst lika roligt som oss andra. Nu fanns det ju moderniteter som Nintendo 64 där, men även det är en viktig del av vår spelhistoria, och något som för mig känns som ett av de första stegen mot Nintendos undergång, men det är en annan historia. Att se ungdomar njuta av min älskade spelhistoria gör mig väldigt glad och jag hoppas att de inte tillhör ett utdöende släkte. En stor del av mässan bestod av försäljning av gamla hederliga spel, tillbehör och samlarsaker. Det var nog tur att min budget var begränsad då jag annars hade kunnat slå ett personligt shoppingspree-rekord. Det anordnades även en hel del tävlingar, som till exempel ett race i Super Mario Bros och en highscore-jakt i Donkey Kong. Låter det lockande så är det dags för 2012 års upplaga redan imorgon, lördagen den 28e april.

Det andra evenemanget var ett firande av en väldigt speciell årsdag. Det kallades NES25 och handlade helt enkelt om att fira att det i september förra året var hela 25 år sedan NES släpptes i Sverige. Några medlemmar i ett svenskt forum för NES-samlare bestämde sig för att hyra en lokal och fira tillsammans med likasinnade. En liten men tapper skara folk från olika delar av vårat avlånga land samlades utanför Mölnlycke för att spendera några dagar i ett rum där ett antal NES-enheter kopplades upp mot ett lika antal TV-apparater av varierande modell och ålder. Ett av målen var att spela igenom 100 svensksläppta NES-spel. Målet uppnåddes tyvärr inte, men om jag inte missminner mig klarade vi av 55 stycken. Det är lite pinsamt att The Legend of Zelda inte var ett av dem, men att klara blåa Darknuts mitt i natten efter att ha sovit alldeles för lite var mycket svårare än jag trodde.

Även på NES25 anordnades det tävlingar. Jag missade tyvärr musikquizen, men fick äran att delta, och åka ut i första rundan, i ett Super Mario Bros-race och en highscore-jakt i Nintendo World Championships 1990. NWC90 är en specialtillverkad spelkassett för ett event där spelare under en begränsad tid ska samla 50 mynt i Super Mario Bro klara en nivå i Squares klassiker Rad Racer, samt samla så mycket poäng som muligt i pusselklassikern Tetris. Mina första försöker var oerhört pinsamma, men jag lyckades toppa listan tills rekordet slogs morgonen efter. Men en andraplats är väl inte helt fel?

Nu vet jag inte hur många som lyckats ta sig igenom den här enorma textväggen, men för er som gjort det, har ni några spelminnen att dela med er av? Vad tror ni om spelens framtid? Kommer vi ses på Retrospelsmässan? Eller tycker ni kanske helt enkelt att retorspel är fula illalåtande reliker med obekväma kontroller? Dela gärna med er av era åsikter, vad de än må vara i kommentarsfältet här nedan.