Ett spel ska man ha roligt med. Det har jag inte haft med Armored Core V. Tvärtom irriterar spelet mig tillräckligt för att skjuta på recensionen till sista möjliga dag, då jag helst inte besudlar min TV med bajsbruna texturer, en osynkad och dålig story, samt ett evigt pillande i menyer man inte förstår på ett år. Häng med när jag tar farväl av Armored Core V.

Det lilla som förklaras om spelets handling får man läsa sig till mellan raderna i spelets intro. Maskiner stirrar vilt på varandra i en storm av kulor, energibollar och raketer. Vilka som krigar är inte så viktigt, det är krig, och krig ska ju vara spännande har man hört. Det kan vara maskiner mot människor, människor med maskiner mot människor med maskiner, eller något slags mellanting. Vem som slåss mot vad eller varför är evigt frånvarande fakta. I introduktionen märker man av spelets genomgående otydlighet. Dock är presentationen tydlig som en käftsmäll om man jämför med storyn och spelmekaniken.

”Varför spelar jag det här?”, brukar jag fråga mig själv. Jag brukar alltid hitta någonting att klänga fast vid. Är det inte en grym story så är det grafik, innehåll eller åtminstone en anonym, halvbra känsla. Min fråga förblir dock obesvarad när jag efter att ha startat kampanjen plötsligt bara står där, mitt på en gata i en namnlös stad, med fasader och gator målade i brunsås. Någon vid namn ”Fran” säger att den sista helikoptern har dragit, och det borde vi också göra. Jag ska möta upp henne längre fram, vilket jag gör. Väl framme plockar hon upp mig. Hon är tydligen min pilot. Men hon pratar ständigt med sig själv och säger totalt värdelösa saker som ”Titta där!”, ”Vi kommer ikapp er”, eller ”Jag tänkte att du skulle gilla det här”. Jag kan nog inte med ord beskriva hur värdelös dialog det här spelet har, men en senildement som läser in manus från en amerikansk såpopera skulle komma mycket nära. I följande filmsnutt blir min helikopter nedskjuten och jag landar på marken någonstans. Jag får sedan leta mig fram några hundra meter och försöka ta mig därifrån. Efter ett tag kommer en maskin och dödar mig på fläcken, men i nästa klipp pratar två personer om varför de sköt ner helikoptern och inte mig, trots att de sedan dödade mig. I följande filmsnutt flyger helikoptern omkring med mig hängandes undertill som om inget hade hänt, och uppdragen fortsätter som vanligt. Jag får i alla fall reda på att jag jobbar för ”The Corporation”. Det får jag reda på utav Carol, som jag flera banor senare fortfarande inte vet vem det är.

Ett utav mina favoritsegment i storyn var när jag blev ombedd att jaga rebellernas ledare, fyndigt döpt till ”Leader”. När jag hade hunnit ikapp honom blev han dödad utav stadens polischef, fyndigt döpt till ”Chief”. Leader avslutade sitt liv med att säga ”forgive me Father”, vilket verkade fint. Chief började dock babbla om Father som att det var en organisation. Från ingenstans kommer Fran, min pilot, och säger ”daddy?”, och sedan är uppdraget slut. Ett massivt what-the-fuck-léende bredde ut sig över mitt ansikte. Detta var efter att genom hela uppdraget hört en mängd olika karaktärer muttra otydligt om olika konspirationer. Meningar som ”Does he know?”, ”He’s so strong, i wonder if…” och ”We could use him…” från helt okända karaktärer är ju spännande ifall man till slut får reda på vad i hela världen de pratar om. Men jag vill inte spela igenom denna mentala härdsmälta till spel när jag blir lockad genom storyn av repliker från Glamour och Days of our lives.

Robotbyggandet förespråkas som en utav spelets bättre och större egenheter, och visst, det finns där. Du kan välja att ha din robot i stort sett hur som helst, från pansarvagnsrobot till något slags flygande pansarplan. Men gör det någon skillnad? Nej, inte någon alls. Till en början verkar allt byggande vara mäkta komplicerat. Efter någon timme i spelet börjar man förstå sig på hur det fungerar. Men man får aldrig någon wow-känsla när man förstår hur det massiva åbäket fungerar. Istället känner man sig dum när det visar sig hur otroligt enkelt och värdelöst det är att bygga om sin robot. Det som gör att det känns komplicerat är att ingenting förklaras. Ett vapen gör KE-skada, ett annat gör TE- eller BE-skada, och vad är detta förkortningar för? Ingen aning. Men det spelar heller ingen roll för du får inte reda på vilken skada som är effektiv mot vilka fiender. Det är bara att tuta och köra. Skalar man ner robotbyggandet så handlar till slut om tre delar:

1. Vill du kunna flyga?

2. Hur snabb vill du vara?

3. Hur vill du att det ska se ut när du dödar dina motståndare?

Att förstå hur man bygger en robot är som att pimpelfiska precis vid stranden. Det är en pärs att ta sig igenom isen, men väl igenom är vattnet två centimeter djupt.

Det tar lång tid, och i vissa fall evig tid, att förstå storyn, spelmekaniken och kontrollerna. Men när man väl kommer till insikt med hur roboten fungerar, vad storyn handlar om samt hur man styr metallskräpet är alltihop ganska trist och intetsägande.

Vad som orsakat detta snedsteg till spel har jag olika teorier om. Dels misstänker jag att översättningen från japanska till engelska är gjord lite på en gissning, utan hänsyn till den asiatiska eller västerländska kulturens vana kring hur en historia berättas. En annan del är spelvärlden, där utvecklarna verkar måna om att presentera sin smalt nischade, bruna, post-apokalyptiska spelvärld, men tappat förmågan att fånga upp spelare som inte redan vet vad de söker. Armored Core V är ett ganska dåligt spel, för en liten skara spelare. Tyvärr blir nog även den lilla skaran besvikna på innehållet. Mitt slutgiltiga tips är att inte köpa Armored Core, inte ens om du vill ha det.

 

Armored Core V

3

Grafik

3/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

3/10

Hållbarhet

2/10