Yakuza är inte som de flesta spelserier. Det är mer än uppföljare med extra mycket action eller dramatik mellan varje del i serien. Det är en serie som lättast kan jämföras med en bra tv-serie där avsnitten är fristående men det finns återkopplingar till tidigare händelser lite här och var. Att se hur den undre världen i den japanska staden Kamurocho utvecklas och försvarar sig mot inkräktare ger på något vänster mer än vad de klassiska “rädda världen”-berättelserna klarar av att göra. Det finns över ett dussin karaktärer som fans av serien behöver hålla koll på och deras personliga berättelser är sällan enkla att förklara för en utomstående. Detta är en spelserie som balanserar på den där nivån som gör det löjligt våldsamt och mörkt, samtidigt som det håller en nivå av drama och medmänsklighet som gör att vi känner med karaktärerna och kan både skratta och gråta över deras framgångar och missöden. Nu bestämde sig någon för att slänga in zombies i smeten och jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta.

Spelets inledning är inte särskilt långt ifrån vad vi är vana vid. Allting är frid och fröjd i Kamurocho och de flesta lever sina liv som de brukar med all stress och vardagssysslor som det innebär. Snart bryts vardagen av en dramatisk händelse och den här gången handlar det inte om en explosion, kidnappning, mord eller något annat man skulle förvänta sig i en actionthriller utan det är zombies som börjar uppenbara sig på gatorna och det är bara en tidsfråga innan de är fler än vad Kamurochos invånarantal faktiskt är. Det finns en väldigt seriös underton i händelseförloppet men det är svårt att ta det hela på fullt allvar. När de olika karaktärerna i Yakuza: Dead Souls också väljer att se på det hela med väldigt blandad entusiasm blir det svårt att avgöra om man ska se detta som canon eller om det är en ren spin-off i ett alternativt universum. Vid varje steg där man tar sig vidare i berättelsen kommer det bara mer och mer tillfällen att ifrågasätta spelets allvarliga underton och efter en stund har jag accepterat att det troligtvis är lättast att försöka se spelet som ett roligt experiment snarare än ett superseriöst tillskott till serien.

Det är en hel del som har förändrats i Kamurocho efter att zombies har börjat vandra runt på alla gator. Det finns fortfarande möjligheter att uppsöka ett stort antal butiker och aktivera sig själv med diverse nöjen som bowling, värdklubbar och en extremt stor mängd andra aktiviteter. Problemet är bara att varje gång som storyn tar ett kliv framåt måste en till bit av Kamurocho spärras av och är man fortfarande sugen på att sjunga halvdant i en mikrofon blir man tvungen att skjuta sig igenom ett par hundra zombies på vägen. Receptet av hur ett spel i Yakuza-serien ser ut har inte ändrats nämnvärt. Du kan antingen fokusera på huvuduppdraget eller tappa bort dig i en nästintill bottenlös mängd sidohistorier, minispel och annat som mer eller mindre gör allt de kan för att du ska tappa fokus på ditt mål. Den som verkligen vill göra allt som går att göra kommer ha många timmars spelande framför sig, troligtvis en bra bit över 50 timmar men många av extrauppdragen är väldigt lika och bortsett från lite fyndig dialog och ett par extra filmsekvenser finns det ingenting som gör att spelaren måste ta sig an några uppdrag. Spelaren kommer hitta tillräckligt med prylar för att ta sig igenom äventyret utan att behöva “grinda” sidouppdrag.

Den största förändringen gentemot tidigare delar i serien är förstås stridssystemet. Eftersom zombies föredrar att inte tuppa av efter några fina knogsmörgåsar finns det bara ett uppenbart alternativ som duger i längden, nämligen att skjuta tills dess att fingrarna blöder. Glöm allt du har lärt dig tidigare om att blocka, sidsteppa och andra flashiga tekniker du har bemästrat sedan tidigare för du kommer inte använda dig utav någonting som inte baserad på ett finger och en avtryckare. Förvänta dig däremot inte att kontrollen ska vara avsevärt mycket bättre som en “third person shooter” än hur det har varit innan. Kontrollen är fortfarande på gränsen till katastrofal och vore det inte för att majoriteten av fienderna är ett minimalt hot mot spelaren skulle kontrollen vara anledning nog att ignorera det här spelet. Den klassiska “Heat”-mätaren är kvar men eftersom man inte slår ner sina fiender med sina bara händer längre har dess funktion förändrats avsevärt. Istället används den för att göra diverse trickskjutningar för att orsaka extra skada på den oändliga mängd odöda som kommer springandes från alla hörn och kanter. Det kan handla om att skjuta bränsletanken på en bil eller en stålvajer som håller ihop ett gäng stålbalkar. Resultatet är ofta imponerande och lite lagom “slapstick”-våldsamt men det finns en risk för att ett par av dessa kommer att kännas extremt upprepande då det finns ett begränsat antal av dessa specialskott att utföra.

När man väl har bekantat sig med striderna går det ändå hyffsat, men man undrar ibland om Sega på något vänster har försökt göra striderna så onödigt bökiga som möjligt eller om de helt enkelt inte har spelat någon form av shooter sedan 90-talet. Det som ändå får en att spela vidare är berättelsen och karaktärerna som trots sin absurditet ändå har en viss charm som gör att man vill vara med hela vägen. Att se Kamurocho förfalla och de gator man är van vid att se fulla av liv bytas ut mot sönderslagna skyltfönster, raserade hus och allmän misär är en inte helt skön upplevelse. Yakuza: Dead Souls har den här förvandlingen som sitt starkaste kort till varför du ska spela igenom detta sidospår, men det är också vad som är spelets akilleshäl. Den spelare som inte har någon historia med tidigare delar i serien har ingen möjlighet att göra den kopplingen till vad som har gått förlorat. Den spelaren kommer inte förstå vad just den där nudelrestaurangen betyder för vissa eller varför den där karaktären vanligtvis aldrig skulle göra på det där viset.

Yakuza: Dead Souls var för mig en väldigt angenäm upplevelse och jag ångrar inte för en sekund att jag kämpade vidare med kontrollen och den inte allt för underbara musiken. Röstskådespelet är lika bra som alltid och det finns ett flertal kära återseenden att stöta på lite här och var, men vore det inte för att jag redan innan visste det mesta av seriens historia utan och innan skulle jag troligtvis inte orkat med speciellt många timmar. Spelet lever på sin igenkänningsfaktor och om detta är första gången man tar sig an Yakuza finns det en stor risk att man inte kommer förstå seriens storhet och helt enkelt inte göra något nytt försök med huvudserien. Yakuza: Dead Souls är inget dåligt spel, men det är inte mycket mer än okej heller. Allt beror på hur gärna du vill ta dig an allting som har Yakuza i titeln, men har du ingen aning om vad serien handlar om ska du nog gå tillbaka till början och göra ett försök där. Vi andra som trots allt är nyfikna bör nog ändå vänta lite tills dess att spelet hamnat i reabackarna. Det kommer nog gå ganska fort.

 

Yakuza: Dead Souls

Yakuza: Dead Souls
6

Grafik

8/10

Ljud

6/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

4/10

Plus

  • Berättelsen är fortfarande stark

Minus

  • Mina fingrar blöder