Att vi gillar musik är inte särskilt konstigt, men att vi älskar spelmusik är definitivt en självklarhet. Därför var det ingen tvekan över att vi skulle vara på plats när David Westerlund ställer upp en uppföljare av förra årets Level konsert som väldigt simpelt döptes till Level 2. Var du inte där blir det svårt att förmedla en helt korrekt känsla i ren textform men vi har två ivriga musikälskare som känner sig manade att försöka. Kan deras intryck övertyga er att infinna er på nästa konsert?

 

Andreas:

Vi har alla vid ett tillfälle kommit till insikten att i bakgrunden av många spel gömmer det sig en hel hög musikaliska pärlor. När du har kommit fram till den tanken vet du, precis som jag att musiken är nått som kan höja stämningen i ett spel från bra till underbar. Så när jag fick chansen att åka till Level 2 Stockholm tvekade jag inte en sekund. Själv har jag aldrig varit och upplevt spelmusik på detta sätt någon gång tidigare, vilket gjorde allt lite extra spännande när jag satte mig ner i stolen.

Tio minuter efter att jag slår mig ner tågar orkestern sakta men säkert upp på scenen. Direkt från start kör dom på stort när dom bränner av The Moon från Duck Tales. Personligen så tycker jag att det är svårt att hitta en bättre låt att inleda med, både för att den sätter en hög ribba och att den har ett intro som trappar upp så bra. Efter låten är klar går David Westerlund fram till mikrofonen för att presentera alla på scenen. Han drog ett par gameranpassade skämt och går vidare till att påpeka att denna gången ville dom prova nått nytt, så det inte bara blev gamla klassiker som alla förväntar sig.

När David sätter sig vid pianot igen fortsätter showen med musik från alla olika sorters genres av spel. Det kom allt från Gusty Garden Galaxy från Super Mario Galaxy till en klassiker som Haunted Graveyard från Ghouls‘n Ghosts. Första akten hade två spelserier som dom tillägnade lite mer tid till. Först var det Xeno-serien, det vill säga Xenogears, Xenosaga och Xenoblade. Xeno-serien har jag aldrig gett mig in på själv men jag var fortfarande extremt nyfiken på musiken då mannen bakom den är Yasunori Mitsuda, som även stod för musiken i Chrono Trigger och Chrono Cross. Vi fick höra en låt från respektive spel och det är ingen tvekan om att den har charmen som musiken från Chrono Trigger hade. Andra och troligen den mer generellt omtyckta biten i första halvan är Metroid serien. Här hade dom förberett hela fem stycken låtar som vi fick njuta av. Det kvittar hur många gånger jag har hört Metroid Theme innan, jag fick fortfarande gåshud när dom drog igång den. Gåshuden höll i sig ända tills pausen som kom efter, men jag misstänker att Brinstar och Theme of Samus Aran hjälpte till med det.

Pausen är över och jag är tillbaka i stolen. Precis som första akten så har andra akten två spelserier som dom vill briljera lite extra med. Denna gång var det Tales-serien och Resident Evil. Direkt så bär det av med ett gäng låtar Tales-serien, det som dom valt att göra är att ta en låt från fyra av installationerna i serien. En från Phantasia, Symphonia, The Abyss och Legendia. Alla dessa stycken har enligt mig en väldigt typisk J-RPG anda över sig vilket inte gjorde mig särskilt förvånad över den dramatiska tonen framförandet. Något som överraskade mig dock var att när dom var klara med Tales musiken så sprang två killar ställde sig vid en stor slangbella som var gömd under ett skynke. Där började dom skjuta ut gosedjursvariationer av de olika fåglarna i Angry Birds, ett enkelt och lite komisk avbrott mellan de två stora delarna i akten. När fåglarna var slut gick orkestern tillbaka till musiken och körde Morrowind Main Theme. Nu kom den biten som jag suttit och varit nyfiken på hela kvällen, det vill säga Resident Evil. Första gången jag läste att dom skulle framföra musik från Resident Evil så lyfte jag på ögonbrynet, för det är ett spel som jag aldrig lagt någon fokus på musiken. Att höra Save Room spelas kändes ändå så rätt även fast jag inte var omringad av zombies. Om jag vore tvungen att välja vilken av dom senare två som jag föredrar så lutar vågen åt Resident Evils håll på grund av vad sopranosångerskan Alexandra Büchel leverarade när hon kom upp på scenen. Hon gav det där lilla extra som gjorde att musiken satt helt rätt. Hon stannade sedan kvar för att avsluta konserten med Want You Gone från Portal 2.

När jag lämnar stolen så känner jag mig nöjd och belåten, även fast många av min personliga favoriter inte fanns i låtlistan tycker jag att det är en mäktig upplevelse. Det är en helt annan sak att uppleva all musik live och det är något som alla borde vara med om minst en gång i livet. Att sitta där och bara njuta var en helt ny upplevelse för mig, men jag tvivlar starkt att det fanns någon som gick hem besviken.

 

Dev Karnal Fridén:

Det känns naturligt att det skulle hamna här. När David Westerlund från början satte upp sitt första, mindre, spelmusiksarrangemang med Final Fantasy-tema på Kungliga Musikhögskolan för några år sedan minns jag att jag tyckte att styrkorna med konserten var DIY-andan, överraskningarna och intimiteten. Nu 2012, när Westerlund upprepar framgångarna med förra årets Level-konsert i Stockholm och Uppsala uppbackade av hela Kungliga Akademiska Kapellet är styrkorna snarare proffsigheten, självsäkerheten.

Även om jag tycker det krävs lite mod att inleda kvällen med att låta hela orkestern spela upp Duck Tales-låten från det gamla 8-bitarsspelet. Om originalkompositören bara visste att hens låt för ett Disney-licensspel mer än 20 år senare skulle spelas upp i Uppsala Universitets aula med en samlad orkester. Som danskarna säger, det är för vilt. Stämningen för kvällen är god, mellansnack går tidigt hem hos publiken, det gås in i detalj om spelminnen och lyckas få med skrattsalvor och applåder. Visst är publiken till större delen också homogen med större andelen vita, svenska killar runt 20-snåret – men glädjande för mig är mina grannar i publiken ett äldre par som skrockar och verkar gilla det de hör, även när de intresserat försöker hänga med i det ganska specifika mellansnacket. Tillochmed när det avhandlar karaktären Lulus decoultage i ett tio år äldre Final Fantasy-spel.

Inledningsvis tycker jag ändå det är ovanligt classy att undvika att visa videos, utöver en stillbild från varje spel och när det är dags för redan nämnda Final Fantasy-spelets tema ”To Zanarkand” uppmanar konferencier Westerlund publiken att sluta ögonen och drömma sig bort till sina personliga minnen från spelet. Eller för de som inte upplevt det; från barndomen. Enligt Westerlund är det nämligen ungefär samma sak. Just det temat har spelats upp i mängder av sammanhang, men ändå upplever undertecknad näsan motvillig gåshud. Konsertens första halva är i övrigt fylld av Zelda-stycken, musik från Xeno-serien och Ghouls ’n Ghosts och Metroid-serien. Metroid-medleyt imponerar mest på hela konserten med ett arrangemang som är så dynamiskt och varierat att en inte förstår att liknande tolkningar av dess spelmusik inte försökts på tidigare. Bl a Theme of Samus Aran låter oväntat likt sitt original och ber verkligen efter en blåsorkester. Westerlunds piano lyser verkligen upp, kompat med klockspel och stämningsfull percussion känns som en välbehövd kontrast till den i övrigt rätt stråkintensiva konserten.

Metroid-styckena låter stundtals som den bästa av 80-tals soundtrack, och andra gånger som ljudbilden från Joe Hisaishis Princess Mononoke-musik. Som om ambitionen på konserten skiftat och blev mer än att bara spela proffsigt och vackert utan också samtidigt handlade om att vara kul, ödesmättat och kanske en gnutta lekfullt. Även Ghouls ’n Ghosts-stycket känns som en palettrensare med sina glättiga melodier och hör till de absoluta höjdpunkterna. Konserten genom fortsätter det rätt personliga, hjärtliga, mellansnacket och avlöser skrattsalvor och intresse om vartannat. David Westerlund drar rätt fräcka skämt, lite oväntat med tanke på den i övrigt rätt nyktra stämningen – men måste verkligen sägas vara mer uppskattad än de nästan pliktskyldiga referenser en dirigent som Arnie Roth fick dra på de första spelmusik-konserterna för några år sedan. Höjdpunkten måste vara när Westerlund börjar med att ursäkta sig för att Metroid-musik inte lär hinnas med, så vi sägs få ett Tjostakovitj-stycke istället. Tystnad. En snopen trodde-ni-det-själva-slinga spelas på trumpet varpå två enorma Troll Face glider ner på skärmarna om scenen. Det är för vilt. Samtliga skrattar.

Under senare delen av konserten dyker fler videosekvenser upp och vid somliga tillfällen kunde en önska att musiken fick tala för sig själv, även om det är förståeligt att vilja ge ett sammanhang med anime-sekvenser från t.ex. Tales-serien – en serie vars spel och musik som en svensk publik fått mindre chanser att bekanta sig mindre med. Synd då att Tales-seriens kompositör Motoi Sakurabas stycken inte hör till höjdpunkterna utan mer låter som musik som kräver sitt rätta sammanhang för att fungera. Häromkring får vi även höra slutlåten till Portal 2 med tillhörande sång, samt Elder Scrolls: Morrowinds huvudtema. Intrycket är mest att Morrowind-musiken var oväntat kort och kan antas ha tagits med för att musiken i övrigt är rätt japancentrerad, medan Portal 2-stycket är det som tydligast ger sken av att ha varit svårt att arrangera, då sången stundtals dränks i stråkar.

Konserten igenom bjuds vi på två stycken som sticker ut ordentligt – Angry Birds och Resident Evil-inslagen bjuder på mindre skådespel. Under Angry Birds-melodin använder två av musikerna sig av en överdimensionerad slangbella för att skjuta tematiska gosedjur ut i publikhavet alltmedan en Duck Hunt-liknande display målas upp bredvid scenen, för att visa framgången i skjutna fåglar. Resident Evil-stycket å andra sidan, inleds med att David Westerlund upplyser oss om att det dödliga T-viruset släppts lös i lokalen, varefter ett rödblinkande, illavarslande bildspel matchar en stegrande musik. Det hela upplevdes personligen som svårlyssnat, men också effektfullt och vågat, särskilt när konsertens sopran, Alexandra Büchel, får efterlikna något som i originaltappning verkar röra sig om en syntetisk kör, av arrangemanget att döma.

Som en disclaimer kanske det ska sägas att undertecknad inte är professionell i att bedöma den här sortens orkestermusik. Gissningsvis gäller detsamma stora delar av publiken. Det är ingen hemlighet att arrangemanget är mer eller mindre slutsålt (vi lyckades få tag i en extra biljett tack vare fantastiska Rebecka Dahl) och att applåderna inte hade någon ände vid slutet av konserten –  Westerlund och Nisse Mannefeldt m fl fick komma in och tacka med hela orkestern både en och två gånger. Westerlund påpekar även vikten av det riktiga hästjobb som Mannefeldt fått ta itu med, att arrangera samtliga spel-låtar för en fullskalig orkester, och är det något en orkester av den här storleken är att få fungerande tillsammans så är det definitivt ett hästjobb.

Den som är intresserad av de tidigare konserterna kan läsa om de här nedanför. 

Level uppsala

Gamer Xmas