Om man säger “Flygspel” tänker de flesta direkt på spel av sorten Ace Combat. Massor av Missiler, massor av flygplan, massor av saker att skjuta ner. Det är luftens Call of Duty, där du ensam vinner kriget och får den heta bruden. Dessa tenderar att vara riktade för personer som vill flyga, skjuta och känna sig Top Gun Coola utan att för den sakens skull behöva öppna den ökända tusensidorsmanualen.

Den manualen brukar som regel återfinnas hos flygsimulatorerna. DCS A-10C, Microsoft Flight Simulator X och likande spel gör en poäng av att det inte alltid är lätt att komma upp i luften, och att öppna manualen för att ens starta motorerna är inte helt ovanligt. Det sägs vara den senare genren som ledde till att Flygsimulatorer nästan helg dog ut som spel i början av 2000:talet. De blev helt enkelt för nischade för den dåvarande leveransmetoden.

Men vad händer om man blandar dessa två modeller? Idén är inte speciellt ny. Under nittiotalet var det främst Novalogic som riktade in sig på vad som kallas Simlight. Principen är att man blandar actionkänslan och enkelheten med en miljö som känns simulatorinriktad och på pappret är det en god idé. Konceptet har visat sig enkelt och effektivt, speciellt med Strike Fighters 2 serien som länge funnits tillgänglig och vars senaste del vi ska ta en närmare titt på idag.

Scenariot i SF2: NA är enkelt, men effektivt. Under kriget 1979 (som är en av kampanjerna i föregångaren SF2: Europe) så anfaller Ryssland Island med Fallskärmsjägare och Specialtrupper. De lyckas ta nästan hela ön, förutom militärbasen Keflavik på öns västra sida. En hangarfartygsgrupp omdirigeras för att engagera fienden och hjälpa till att ta tillbaka ön och du kommer flyga i en dynamisk kampanj där dina insatser räknas för att ta tillbaka ön.

Till din hjälp så har du arbetshästen F-14 Tomcat och A-7 Corsair II. Det förstnämnda planet är ett jaktplan, känt från Top Gun och På Heder och Samvete. Vill du upp och ge fienden ett mindre helvete med jaktrobot och automatkanoner är det planet du ska välja. A-7 Corsair II är en lite mindre attackfågel som lämpar sig bäst för anfall mot fartyg, depåer och flygfält. Här gäller det att undvika fientligt flyg, gå in, fälla sina bomber och komma ut levande; något som är lättare sagt än gjort, speciellt mot fartyg.

Båda flygplanen känns olika, och väldigt levande. Luftstriderna har historiskt varit det bästa i SF2, och North Atlantic är inte ett undantag. Att avlossa ett knippe Phoenixrobotar mot en fientlig bombformering eller få in träffar på fiendens flaggskepp Kiev är en riktig fröjd. Samma sak när man får hjärtat i halsgropen av att se en serie kryssningsrobotar närma sig din egen stridsgrupp och hoppas att fartygen kan skjuta ner tillräckligt många av dem.

Trots denna underhållning har spelet sina brister. Spelet har annonserat att det kommer med en ny, förbättrad grafik och visst ser planen och fartygen bättre ut än i de tidigare spelen i serien, men inte jättemycket. Grafiken generellt känns gammal, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att motorn har några år på nacken, och frågan är hur länge den kan utveckas längst med samma linjer. Den gör sitt jobb men mer än så kan man inte säga att den gör. Vattnet är onaturligt vackert, men ger ett dramatiskt intryck, vilket behövs till det helt kala Island. Tummen ner får dock molnen och de flesta andra av himlens texturer som känns som de inte förbättrats sedan Novalogics tid.

Island är en av spelets brister. Det ser lite för tomt ut, och lite skogar och mer utvecklade fjäll här och var vore inte helt fel, speciellt då man som attackpilot kommer spendera mycket tid i bergdalarna och ravinerna som finns längst öns bergskedjor.

Den andra av spelets brister är dialogen. För att hjälpa dig hitta fienden har du en AWACS; En E-2 Hawkeye som rapporterar in det data som kommer in via dess gigantiska radar. Problemet är att operatören antingen låter som Stephen Hawking eller halvsover på jobbet. När du här den rösten ropa ut ”Vampire Vampire” (Kryssningsmissiler) så förlorar spelet den stämning som långsamt och försiktigt byggts upp från att du startar från hangarfartyget tills att du siktat fiendens bombeskader på radarn. Tidigare seriers ”Red Crown” lät mycket bättre. De andra piloterna låter som klassiska syd statare men de har också betydligt mer inlevelse. Man kan höra spänningen i deras röster när de ropar ut att man har en fiende bakom sig, eller att en robot avfyras från ett fartyg.

Så, vad finns det att göra när man klararat spelet? Det första uppenbara svaret är ”DLC” som i det här fallet finns tillgängligt både i formen av en uppdragseditor, en kampanjeditor (som låter dig flyga för Sovjet) och flertalet flygplan som F-4 Phantom, Mirage IIIC, Hawker Hunter och A-4 Skyhawk. Dessa flygplan är givetvis släppta sedan tidigare, men för den som vill ha tillgång till dem enkelt och billigt så är det ett bra alternativ.

Det andra alternativet för att förlänga spelets livslängd är modifikationerna. Strike Fighters 2 är bokstavligen gjort för att modifieras och hundratals flygplan, vapen, scenarion och annat finns att ladda ner utan kostnad på CombatAce. Det är främst den här delen som kommer garantera att du fortsätter spela Strike Fighters 2: North Atlantic, för med modifikationerna är spelet så mycket mer.

I slutändan finns det inte så mycket mer att säga än att Strike Fighters 2 är ett bra spel för priset du betalar. Det kunde varit bättre, men med en prislapp som ligger på ungefär hälften av vad DCS tar för sina produktioner så är det enkelt och bra om allt du vill göra är att flyga och skjuta lite utan att behöva läsa en stor manual innan.

Recensionen är skriven av: Jonathan Rieder Lundkvist

[nggallery id=58

Strike Fighters 2: North Atlantic

8.5

Grafik

80/10

    Ljud

    70/10

      Spelbarhet

      90/10

        Hållbarhet

        100/10

          Plus

          Minus