Jag älskar alla sorters sci-fi och även om jag aldrig spelade Syndicate när det släpptes på marknaden kan jag inte påstå att det jag vet om världen inte intresserar mig. Moraliska val har ingenting i ekvationen att göra utan allting handlar om att göra så stora vinster som möjligt och inga små petitesser som mänskliga rättigheter ska stå i vägen för det. Starbreeze har nu fått chansen att tolka världen som Bullfrog skapade och en hel del arga röster har jämrat sig över genrebytet till ett actionbetonat fps. Starbreeze själva påstår att bortsett från perspektivet och avsaknaden av turbaserade strider är originalet och deras nytolkning väldigt lika varandra till upplägget och jag tror att jag förstår vad de menar.

Miljön i spelet tilltalar mig väldigt mycket. Den på ytan mycket rena och fina framtid som reflekteras i media och på fasaderna ser ut som en utopi, men när man skrapar på de övre lagren ser man att människoliv har förvandlats till rena handelsvaror. Är du inte oumbärlig inom forskning eller på något annat sätt gör dig till en del av samhällets övre skikt är du bara en del av massan som ska exploateras och utnyttjas av den som har makten. I en värld där företagshemligheter betyder allt måste man göra det man kan för att skydda sin egendom. Det är här spelaren kommer in, som en agent ägd av Eurocorp är det ditt jobb att se till att dina chefers intressen skyddas och att deras konkurrenters tillgångar antingen stjäls eller förstörs. Du har ett namn men det kunde lika gärna vara ett nummer. Din karaktär har egentligen ingen fri vilja utan är byggd för att agera i Eurocorps intresse. Under dina uppdrag kommer du möta agenter både från Eurocorp och andra företag som verkar ha betydligt skarpare viljor än dig själv. Detta kan vara anledningen till att du som fått ett nytt experimentiellt chip installerat också har fråntagits möjligheten att prata, helt enkelt för att du ska vara lättare att kontrollera.

Denna framtidsvision som målas upp i Syndicate är väldigt häftig och spännande, men den singleplayer-kampanj som finns i spelet utforskar den nästan inte alls. Istället får vi en ganska klen berättelse som är så rakt på sak att man börjar fundera på om Starbreeze var rädda för att faktiskt utnyttja den licens de hade fått möjligheten att arbeta med. Det finns tillfällen där atmosfären ligger på topp som exempelvis en scen där du och din mer erfarna partner ska komma åt värdefull information från en konkurrent. Under den här scenen kommer man passera ett antal civila arbetare från konkurrenten som man har sövt genom att gasa dem. De är helt hjälplösa och irrelevanta för vårt uppdrag, men det spelar ingen roll för kollegan som skjuter varenda en i sömnen utan att de har en chans att göra motstånd. Tillfällen som detta skulle kunna varit en chans för spelaren att rannsaka sig själv och antingen ingripa eller bli delaktig. Istället gör man ingenting och bara ser på när dessa vanliga människor slaktas för att de helt enkelt råkade befinna sig på fel plats och ha fel arbetsgivare.

Att man har byggt upp den här världen samtidigt som man inte utnyttjar den till fullo gör mig lite ledsen. Att man genom sina implantat kan hacka sig in i sina motståndare, deras vapen, säkerhetssystem och olika element i miljöerna är också en del som inte verkar ha fått tillräckligt stor del att visa sin potential i kampanjen. En stor vikt av berättelsen läggs vid att visa möjligheterna med detta nya chip som är installerat i din agent men när det väl är dags att utnyttja dessa i fält blir möjligheterna lite mer begränsade. Visst finns det ett par tillfällen där du kan förändra miljöernas utformning genom att hacka utvalda objekt, men dessa tillfällen är så begränsade att man börjar misstänka att de lagts dit för att kunna göra coola demonstrationer. Resterande hackningsmöjligheter är dedikerade till fienderna som står i spelarens väg. En del har sköldar som man måste slå av och andra kommer i så stora grupper att en välriktad hackning kan vara skillnaden mellan seger och förlust. I teorin är det jättebra men bristen på fiendevariation och gör att man snart lika metodiskt som man är skapad börjar bearbeta striderna efter en effektiv mall. Striderna förlorar helt enkelt sin charm efter ett tag, dvs fram tills dess att man får slåss mot de andra företagens agenter.

Nu förvandlas striderna till något helt annat och går delvis att liknas vid ett actionfyllt pussel där det gäller att klura ut sin motståndares svagheter samtidigt som man utbyter kulsvärmar sinsemellan. Nu gäller det att använda sina egenskaper till sitt yttersta och verkligen välja sina tillfällen att gå till motangrepp. Det är dessa bitar som ger kampanjen någon form av mervärde då det ändå är ganska tillfredsställande när man lyckas besegra en fiende som har liknande förmågor som en själv, och belöningen som väntar gör inte saken sämre. När du besegrar en kraftig fiende och tar dess chip är det främsta tillfället där man får möjligheten att uppgradera sig själv. Detta görs via ett rutnätsystem där varje ruta ger spelaren en viss sorts attribut som t.ex. kraftigare hackning eller bättre vapenhantering. Man kan välja fritt redan från början på vad man vill uppgradera men de egenskaper som angränsar till varandra ger extra bonusar om de är sammankopplade vilket gör det till en bra idé att planera sina uppgraderingar en smula. Detta system ledde till att min agent i slutänden var så mäktig i närstrid att han kunde klassas som en elektronisk gud utan behov av skjutvapen.

Singleplayer-kampanjen har mycket potential och man kan se många goda tankar bakom det mesta, men att man valde att göra Syndicate till ett ganska normalt fps utan några rollspelselement som vi annars är vana vid från Starbreeze kan vara spelets största akilleshäl och trots höga produktionsvärden kommer man inte ifrån att ingenting här egentligen är något nytt. Det är med en viss besvikelse som jag sätter mig ner med co-op delen av spelet och hoppas att jag ska få något mer än att bara skjuta ner fiender tillsammans med andra. Vad jag fick var precis vad jag ville se. Uppdragen skiljer inte nämnvärt från kampanjen. Ta dig från A till B alternativt hämta något och för det tillbaka till A, men det händer något när man måste samarbeta med andra. Plötsligt måste man hacka varandra för att reparera sina partners och koordinerade anfall är nyckeln till effektiva attacker. Det blir hektiskt, actionfyllt och framförallt väldigt roligt. Chip-uppgraderingssystemet har också förändrats och blivit större där man får samla ihop erfarenhetspoäng innan man kan uppgradera önskade attribut i sin agent och även vapenforskning har lagts till där man har möjligheten att spendera forskningspoäng på att uppgradera sina favoritvapen.

Det är nu jag förstår vad det var för spel som Starbreeze ville göra. Att spela Syndicate med andra spelare är en helt annan upplevelse och får en att önska att all fokus under utvecklingen hade lagts på detta. Att som fyra vänner kämpa tillsammans för att besegra fyra agenter från ett konkurrerande syndikat gör det lätt att fantisera lite om hur det hade kunnat se ut om dessa motståndare hade varit mänskliga. Jag fortsätter att spela co-op flera gånger om och får prova på att spela med både ensamvargar och taktiska underbarn, något som man definitivt får anpassa sig till om man vill komma någonstans. Men när man arbetar som en enhet och gör sina beräknande anfall som ger ordentliga resultat, då vet jag varför jag blev en agent. En agent som med stolthet kan säga ”Jag arbetar för Eurocorp, hårdvaruutvecklaren som ligger i täten av den teknologiska utvecklingen med fokus på kvalité och användarvänlighet”.

Där jag i vanliga världen skulle skämmas för att komma med ett så klichéaktigt uttalande låter Syndicate mig istället hålla mig trogen de orden. Varför? Därför att om du väljer att gå till en konkurrent är det mitt jobb att försäkra mig om att du inte går till någon någonsin igen, och jag gillar mitt jobb.

 

Syndicate

8

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Hacka allt!

Minus

  • Kapitalism dragen till sin yttersta spets