Snabba bilar, överdrivna vapen och en stor del våld. Framför allt våld. Våldsamt våld. Men i bilar! Twisted Metal är spelserien som aldrig ger upp på att försöka släpa med motorvåldsgenren från 90-talet in i varje nytt decennium, och nu kommer det första spelet till den här generationens konsoler.

Bilspel har aldrig varit min föredragna genre, men när det väl händer så är det oftast fordonsstrid det handlar om. Detta nya Twisted Metal verkade vara en ambitiös omstart med lagom självdistans och framför allt, som oftast fallet är med den här sortens spel, ett spel som kunde erbjuda många timmars kul kaos i multiplayer med vänner. Tyvärr gavs ingen tillgång till något flerspelarläge överhuvudtaget inför den här recensionen, så den tvingas fokusera på singleplayer; något som definitivt är till spelets nackdel.

Twisted Metal är det åttonde inlägget i serien, men när det gäller handlingen och tidslinjen är förkunskap knappast något som egentligen krävs. Grundkonceptet, som fastställdes 1995, är att en samling psykopater slåss i såväl avskiljda dödsarenor som befolkade miljöer mot varandra för att bli den sista överlevande som kammar hem storpriset – en valfri, obegränsad önskan som uppfylls av den smått övernaturliga arrangören Calypso. Kampanjen är uppdelad i tre delar och varje kapitel följer en av de mer ikoniska karaktärerna som har varit med i serien tidigare: Sweet Tooth, Mr. Grimm och Dollface. Under kapitlets gång bjuds du på cutscenes som visar karaktärens önskan, bakgrund och upplösning när de väl vinner.

Alla cutscenes är uppbyggda som scener ur gamla klassiska B-splatterfilmer med “riktigt” filmade skådespelare och inklippta miljöer. Det är inte mycket till dialog i scenerna utan det mesta av narrativet sköts främst genom att den aktuella karaktärer bidrar med berättarröst.
Rent visuellt fungerar dessa väldigt bra; de sätter tonen och har väldigt mycket charm. Dock så drar kvaliteten på röstskådespelandet ned njutningen genom hela spelet och därmed förstörs känslan även här. Vissa röster kanske fungerar helt ok och passar in men tyvärr är den enda karaktären som är med genom kampanjens alla tre delar och som dessutom håller ett kort tal i början av varje bana Calypso, och den prestationen blir snabbt så störande att det varken är roligt eller uthärdligt.

Öronen mår dock bättre när själva spelandet är igång. Ljudeffekterna fungerar mycket bra och ger rätt sorts eftertryck och det märks att en del omsorg gått in i att välja musiken. De nykomponerade styckena står kanske inte ut särskilt mycket men är passande, och de licensierade musikspåren består genomgående av väl valda klassiker från bland annat Judas Priest, Iggy Pop och Sepultura.

När det väl är dags att sätta sig bakom ratten och ge sig in i striden bör nykomlingar till serien först varnas lite. Det finns lika mycket frihet och variation i att kontrollera ditt fordon som i din arsenal och utbudet av olika fordon. På pappret låter detta mycket bra och det bjuder även på möjligheter till mycket intressantare spel, men en av sidoeffekterna som följer är att inlärningskurvan är ganska brant i början. När du har över sjutton olika funktioner som är gemensamma för alla fordon (vissa av dem har ännu fler individuella utöver detta) som ska vara lättillgängliga på en PS3-kontroll är det inte särskilt förvånansvärt att det inte alltid känns intuitivt till en början. Det går att välja mellan tre olika kontrollkonfigurationer men ingen av dem lyckas vara perfekt – om en uppsättning underlättar körandet och styrningen så offrar den skjutandet och stridandet, etc.

En annan sak som kan göra att ingångströskeln till Twisted Metal känns lite för hög är spelets tempo. Så fort du trycker på start (och väntar igenom alla laddtiderna) slängs du rakt in i det fartfyllda kaoset. Även detta är i grunden en mycket bra sak för den här sortens spel och när du väl har vant dig är det något som definitivt förgyller upplevelsen, men när du precis har satt dig ned med din första match behöver du på en och samma gång:

1.Lägga tanke och tid på att använda den ovan nämnda kontrollen
2.Ha koll på alla fiender och din taktik mot dem
3.Utforska och lära dig navigera alla banor och miljöer
4.Ha koll på din arsenal av upp till 13 vapen, hur mycket ammunition du har till dem och bytandet mellan dem
5.Lära dig känna igen och prioritera ammunitions- och hälsopickups
6.Hålla ett öga på din hälsa, din boost och din specialenergi

…Detta är egentligen inte så farligt när man kommit in i spelet, och mycket av det gör matcherna mycket mer intressanta, men utan någon stegringsprocess överhuvudtaget förstår man ifall en del ovana spelare skulle släppa kontrollen och gå vidare på grund av detta.

Sexton fordon står till ditt förfogande i Twisted Metal, möjligtvis sjutton ifall du förhandsbokade ditt exemplar. De flesta kan klassas som bilar, men det finns även fordon som en motorcykel och för första gången i serien även en helikopter. Fordonen delas upp enligt hur bepansrade och hur snabba de är, men den stora skillnaden ligger i deras unika specialattacker. De är alla väldigt olika och det är troligt att ditt val av favorit kommer främst baseras på den här aspekten.

Vid spelets släpp fanns det åtta olika banor; alla är stora och lätt uppdelade i mindre sektioner beroende på vilket spelläge som körs. De flesta matchalternativen som finns går ut på att du ska vara den sista överlevande på banan, men Eat Sleep Play har lagt in en del variation utöver vanliga deathmatch-varianter. I Electric Cage-matcher måste du hålla dig inom en designerad avdelning av kartan som flyttas runt med jämna mellanrum medan du strider mot dina motståndare, och om du är utanför “buren” för länge kommer du ta skada så fort du lämnar den igen. I Juggernaut Death Match behöver du jaga rätt på en eller flera halvdolda och välbeväpnade långtradare som konstant hostar ur sig nya fordon med jämna mellanrum, så ju längre tid du tar på dig desto större motstånd får du. Twisted Metal har till och med flera racingbanor, men självklart har de våldsammare avslut än vanliga bilspel.

Slutligen så avslutas varje kapitel med en bossfight och där har utvecklarna faktiskt lyckats komma fram med intressanta lösningar, utmaningar och presentationer. Tyvärr så behöver “intressant” inte utesluta “frustrerande”, och ofta känner man att det minsta snedsteg kan straffa en med förlust och omstart, och det är sällan rättvist. Det är i alla fall där som spelets mer intressanta utmaningar ligger, men jämfört med den ganska begränsade AI:n hos standardmotståndarna säger det egentligen inte så mycket.

Allt som allt innehåller Twisted Metal mycket variation, högt tempo och tillräckligt mycket nytt för att det skall vara värt att kolla in, men singleplayerkampanjen klarar definitivt inte av att stå på egna fötter och det blir smärtsamt tydligt att spelets halvunika kaos inte är anpassat för en ensam spelare mot AI:n. Twisted Metal är inte heller särskilt imponerande alls rent grafiskt, men stilen fungerar och överlever på grund av hur snabbt allt rör sig runt den så spelare lär sällan få chans att fokusera för mycket på bristerna.
Det är skönt att se allt de lyckats vidareutveckla i den här genren, men frustration var ändå ett ledord genom hela kampanjen och jag kan inte säga varken att spelupplevelsen var särskilt njutbar eller att jag känner något driv att återvända till spelet.

 

Twisted Metal

Twisted Metal
4

Grafik

4/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

5/10

Hållbarhet

3/10