Året var 1996 när serieförlaget Top Cow introducerade The Darkness och trots den hårda konkurrens som pågick mellan den massiva mängd nya serier som kom då fick den en ansenlig mängd trogna fans. 2007 släpptes den första tv-spelsadaptionen som utvecklades av Starbreeze och plötsligt hade mörkret hittat en ny grupp människor som var villiga att röra sig i skuggorna. Nu har Digital Extremes tagit över stafettpinnen och valt att inte fortsätta med samma recept som Starbreeze använde för fem år sedan. Är vi villiga att återlämna oss till mörkret igen trots förändringarna?

Är man ett fan av serien märkte man redan 2007 att Starbreeze hade tagit sig vissa friheter med berättelsen och istället för att hålla sig helt trogen berättelsen i serien har Digital Extremes valt att fortsätta där Starbreeze lämnade oss sist. Efter att vår protagonist Jackie Estacado dödade sin forna maffialedare och försökt ta sitt eget liv har The Darkness dragit sig undan och Jackie har tagit över rollen som maffiafamiljens överhuvud. För en gångs skull verkar saker och ting fungera bra för Jackie och ingenting verkar vilja förändra det. Inte helt oväntat är ingenting frid och fröjd särskilt länge och efter en hel del skottlossning, explosioner och otaliga dödsfall blir Jackie tillräckligt svag för att The Darkness återigen ska bryta sig ut och göra det den gör bäst, och inget av detta brukar vara särskilt harmlöst. Jag njuter i fulla drag. Mina krafter är ganska begränsade i början och jag får nöja mig med att använda mina mysigt dödliga tentakler för att göra processen kort med de som står i min väg.

Visst har jag möjligheten att skjuta ner alla fiender som kommer i min väg men något inom mig säger att de här människorna förtjänar inte en enkel kula igenom bröstet. Jag rör mig framåt i rask takt och förstör alla ljuskällor jag ser. Mörkret är inte bara min vän utan det är även källan till mina krafter. Mina offer skriker en efter en när jag kastar in dem i väggar, spetsar dem med långa järnrör eller klyver deras kroppar på ett eller flera ställen. Varje liv jag tar gör mig starkare och jag fokuserar enbart på att nå den som trodde att han kunde attackera mig ostraffat. Han hade fel och det tänker jag göra honom och alla han har runt sig väldigt uppmärksamma på. Som jag tidigare nämnt följer inte berättelsen förlagan helt och hållet men den fungerar överlag väldigt bra och den är bitvis väldigt intressant och får mig att vilja fortsätta för att få veta vad som händer härnäst. Det finns många karaktärer att hålla reda på och även om ett flertal får väldigt begränsat med utrymme för att växa i sin roll har man ganska snart ändå skapat nån form av band till dessa karaktärer.

Även om storyn är väldigt simpel i sin helhet har Digital Extremes lyckats göra själva resan mer intressant än slutmålet. Under hela spelet varnas jag för vad The Darkness gör med Jackies psyke och även om han gärna skulle göra sig av med krafterna för gott vet han varför han inte kan göra det valet. Åtminstone inte nu när det är fler än han själv som är hotad till livet. Inte nog med att Jackie måste vara på sin vakt dygnet runt utan han plågas även utav hallucinationer av hans döda flickvän Jenny som dyker upp i tid och otid. Det är vid ett flertal tillfällen som jag blir lite tveksam på det jag har framför mig, men bara på ett positivt sätt. När jag bitvis ifrågasätter vad som är verkligt och vad som är en del av Jackies fantasier är det ingen tvekan om att historien engagerar mig tillräckligt för att jag ska bry mig. Ska man däremot titta på hur man spelar är jag lite mer kluven. Det är sjukt roligt och tillfredställande att slakta alla som kommer i din väg. Vare sig du föredrar skjutvapen eller är som mig och vill vara lite mer personlig och slita dina motståndare i stycken med dina krafter finns det möjligheter att utveckla dina krafter på det sätt som passar dig bäst.

Möjligheten att anpassa sina krafter till sin spelstil är imponerande både i utförandet och balanseringen. För att kunna utveckla sina krafter gäller det att samla på sig erfarenhetspoäng och dessa får man antingen genom att samla på gömda föremål på nivåerna eller det som är mycket vanligare, nämligen att demonstrera dina krafter för en mycket olycklig och sannolikt tillfällig publik. Det gäller att använda de mest brutala sätten man kan eliminera motståndet med för att få ut maximal mängd exp. Nu låter det kanske som att man kommer hålla sig till ett eller två sätt man dödar fiender på för att inte gå miste om några erfarenhetspoäng men Digital Extremes har varit smarta nog att låta de flesta kreativa slaktarmetoderna ge maximal mängd exp. Hela stridssystemet och det runtomkring är gjort för att ge den frihet som behövs för att spelaren aldrig ska målas in i ett hörn på grund av att man har en viss spelstil. Att man valt att gå den här vägen istället för den linjära utvecklingen av krafter som man såg i originalet är ett väldigt välkommet inslag, speciellt när det finns så mycket krafter som är möjliga att låsa upp. En annan stor förändring från originalet är grafikstilen som gått ifrån det verklighetstrogna till en mer serieinspirerad variant.

Jag ska erkänna att jag först var negativ till den här förändringen, men det tog inte allt för lång stund innan de negativa tankarna var borta. Den nya stilen fungerar bra mycket bättre än vad jag först trodde och spelet är riktigt snyggt med mycket detaljer, snygga animationer och riktigt bra scriptade sekvenser som ibland får föra historien framåt. Den biten som är lite knepigare är den spelmässiga bit där man ska försöka utnyttja mörkret till sin fördel. I teorin är det enkelt, bara stå på en mörk plats och bli supermäktig samtidigt som ljus gör dig till en förvirrad kattunge. Det som gör det lite knepigare än det borde vara är att det ibland är svårt att skilja på vad som är ljust och vad som är mörkt. Det blir inte speciellt mycket lättare när fienderna börjar bära runt på stora strålkastare och man snabbt vill ta skydd under en fin skugga någonstans för att sedan springa rakt ut i annat ljus för att man inte såg sig ordentligt för.

Det är däremot en av få brister som man faktiskt hittar i designen och kampanjen är en blodig fröjd att ta sig igenom som tyvärr är ganska kort, men för den som vill dryga ut spelupplevelsen lite mer finns det ett co-op läge för fyra personer som då tar rollen som ett par lönnmördare med en mindre dos var av krafterna hos The Darkness. Tanken är god men förutom att dessa karaktärer bryter en hel del mot vad The Darkness är så känns hela co-op läget framstressat och är inget skäl i sig att köpa The Darkness 2. Det finns förvisso en story i co-op läget som fyller i luckorna i storyn där Jackie inte var närvarande, men det är inget man måste ta del av för att förstå handlingen och multiplayer-delen blir mer ett sätt för vänner att leka tillsammans än att uppleva The Darkness 2 från en annan vinkel.

Sammanfattningsvis kan man säga att The Darkness 2 helt enkelt är ett kort men intensivt actionspel där man får chansen att experimentera mer än i ett klassiskt fps. Att berättelsen engagerar gör inte det hela sämre, men tyvärr är det spellängden som är spelets största problem. Är man däremot en sadistisk jävel som mig, en som njuter av att vara övermäktig sina fiender och att verkligen göra omvärlden rädd för dig. Ja då finns det ingen tvekan om att detta är ett spel för dig. Om lekfullt spelande inte faller dig i smaken och groteskt övervåld ger dig en besk eftersmak kanske du ska ta dig en titt någon annanstans.

 

The Darkness 2

8

Grafik

8/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

5/10

Plus

  • Mörkrets krafter är härliga

Minus

  • Jag har nu en fobi mot ficklampor