Final Fantasy är inte bara en gammal serie, utan den mer eller mindre populariserade en genre som annars kanske aldrig hade fått det stora genomslag det har idag. Det var en serie som fick gamers överallt att inte bara försöka rädda världen utan även känna vad som stod på spel, vilka dilemman de olika karaktärerna blev ställda inför och helt enkelt engagera spelaren en bit mer än vad de hade varit med om tidigare. Det var också den serie som fick mig att hata delar av min barndom.

Det började med Final Fantasy VII där min vän var sjukligt engagerad och jag som inte hade något bättre för mig fick sitta med och ta del av historien. Historien var spretig med den ena ologiska delen efter den andra, men jag lät det fortgå. Det var trots allt intressant och musiken var gudomlig. När Aerith dog jublade jag för att den mest värdelösa karaktären i gruppen försvann och när Sephiroth fick sin psykotiska karaktärsomvandling kliade jag mig i bakhuvudet och försökte förstå logiken i hans agerande, men det gick aldrig. Historien upprepade sig med Final Fantasy VIII. Jobbiga karaktärer man önskade livet ur och ologiska samt genomkorkade storyelement som förde historien framåt.

När det nu var dags för mig att ta mig an den direkta uppföljaren till den troligtvis minst omtyckta delen i serien var det med väldigt låga förväntningar. Även om jag tidigare hade haft många fina timmar med Final Fantasy VI förväntade jag mig inga underverk, men det var nog lite pessimistiskt av mig. Eftersom Final Fantasy XIII-2 är en direkt fortsättning på Final Fantasy XIII kändes det lite dumt att köra igång utan att veta vad som faktiskt hände i världen. Lyckligtvis har Square Enix lagt in en sammanfattning som steg för steg går igenom vad som har hänt, men varför de valt att låta videoklippen där man ser händelserna visas i en minimal ruta istället för helskärm kommer jag aldrig förstå.

Efter att jag skummat igenom historien kastar jag mig rakt in spelet. Direkt får jag se Lightning, räddaren av världar och allmänt hjälteaktiga huvudkaraktären från det föregående spelet. Hon slåss mot någon som har ett vapen som påminner läskigt mycket om Soul Edge, och han verkar vara ungefär lika trevlig som ett par foppatofflor i en snöstorm. Den här introduktionen fungerar som en av spelets många tutorials och det fungerar väldigt bra. Förklaringarna är tydliga och det tar inte särskilt lång tid att förstå vad man ska göra. Efter ett par lektioner kommer jag till första varningstecknet om att jag kommer se mer saker jag inte gillar. QTE-sekvenserna är inte bara många utan de är även så lätta att jag överväger att kalla de för STE-sekvenser istället. Att de är lätta betyder förstås att man aldrig kommer fastna på dem heller så det kan jag förstås vara glad över.

Snabbspolar vi framåt får vi snart se huvudkaraktären Serah som vaknar upp i sängen efter ännu en mardröm om sin syster Lightning. Serah verkar nästintill vara besatt av sin syster men jag väljer att se det som väldigt stark syskonkärlek istället för något annat mindre passande. Hon reser sig upp varpå en hel skrud på något magiskt vis kläs på henne. Jag hade inte reagerat på detta om det inte vore för att Serah själv undrar var dessa kläder kommer ifrån. Är kläderna magiska? Behövs de på något sätt till den uppgift hon har framför sig? Dessa frågor har jag fortfarande då detta skumma klädbyte bara nämns vid ett tillfälle senare och då går konversationen ungefär såhär: “Vilka skumma kläder du har på dig.” varpå Serah utförligt svarar “ja”. Efter det nämns de aldrig igen. Final Fantasy XIII-2 är fyllt med dessa ologiska små storyelement som antingen aldrig förklaras eller ens har en rimlig förklaring. När vår andra huvudperson Noel introduceras berättar han allt han vet om tidsresor och hur de ska kunna återförena Serah med Lightning, men tio minuter senare erkänner han att han mer eller mindre gissade på allt han hade berättat så det var en extrem tur att han på något vänster lyckades pricka in varenda liten obskyr detalj i sin gissning.

Huvudkaraktärernas oförmåga till logiskt tänkande till trots lär jag mig snart att bry mig en gnutta om deras öde. Historien är enklare än de vill få den att låta som och även om jag inte skulle fälla en tår för någon av dessa karaktärer är jag ändå måttligt intresserad av att se vad som händer härnäst. Däremot kunde jag inte bry mig mindre om diverse bi-karaktärer som gråter ut sitt livs historia framför mig. Nej, att vi hade en konversation för en timme sedan räcker inte för att jag ska vara känslomässigt knuten till dig. Hade jag haft möjligheten hade jag troligtvis gjort slut på ditt lidande redan då och njutit av det. Detta är troligtvis ett av de större problemen som Final Fantasy XIII-2 har. Det är få karaktärer som jag verkligen bryr mig om, antingen för att de helt enkelt är korkade eller för att något riktigt band aldrig knyts till den karaktären. Att Serah’s vapen är en levande Moogle som irriterar mig mer än Navi någonsin lyckades med i Ocarina of Time hjälper inte heller.

Men vi lägger den där lulliga biten åt sidan ett tag. Det finns trots allt fler saker som kan få en att tycka om ett spel. De olika världarna och tidsåldrarna man besöker har väldigt skilda miljöer och utseende. Den tekniska biten är förvisso inte särskilt imponerande när man springer runt. Områdena är oftast detaljlösa och alla karaktärer i världen har inte någon som helst synlig uppmärksamhet på omgivningen de har runt sig. Ibland kan man få en gnutta känsla av att världarna har någon form av liv men generellt handlar det bara om livlösa robotar som försöker låtsas att de gör någonting viktigt. Det är förvisso ingenting som är ovanligt i genren men jag behöver inte se det som ett dugligt försvar. Speciellt inte när mina trumhinnor misshandlas av musik som bara är snäppet mer passande än Onkel Konkel till det som händer. Ungefär två tredjedelar av bakgrundsmusiken är godtagbar men de där resterande musikslingorna får mig att skämmas när jag sitter i soffan och undra vem det var som tyckte att den här musiken var bra. Majoriteten av dessa irritationsmoment infinner sig när man strosar runt utan ett bekymmer i världen, men när fienden attackerar blir tonen en helt annan.

Plötsligt blir känslan något nytt, något roligt och striderna blir nästan en befrielse från de omotiverade promenaderna mot nästa mål. Tack vare paradigm-systemet får striderna ett ordentligt flyt och både fiender plus spelarkaraktärer får en ordentlig chans att visa upp sig för åskådarna. Till skillnad från klassiska jrpg-strider där alla karaktärer kan fylla olika roller i strid samtidigt blir man nu tvungen att välja specifika roller för sina karaktärer i stridens hetta. En karaktär som fokuserar på attack kommer rusa mot sina motståndare med mord i blicken samtidigt som den karaktären som fokuserar på försvar kommer vara världens största pacifist och skydda sina kamrater mot skada istället. Systemet är intressant och jag ser möjligheter till mycket strategiskt tänkande, men till slut blir det ändå att jag håller mig till tre olika kombinationer eftersom jag behöver inte mer. Fungerar inte den första kombinationen i en strid testar jag nästa och fungerar inte den kommer den tredje definitivt att göra det. Resterande tiden av striderna sitter jag bara och kollar på de snygga animationerna och hammrar på A-knappen tills dess att fienden har fallit. Under ett fåtal strider var jag tvungen att byta taktik mitt i våldsamheterna, men det var långt ifrån en nödvändighet i de flesta fall.

Jag sitter här och försöker förstå vilken typ av spelare som skulle uppskatta Final Fantasy XIII-2. Berättelsen är långt ifrån perfekt med logiska luckor och karaktärer som ofta framstår som korkade, men ändå kan jag inte förmå mig att skippa dialogerna. Jag vill veta vad alla har att säga och jag vill veta vilket dystert förflutna det är som Noel försöker gömma bakom den där låtsas-coola attityden. Striderna har sedan länge slutat vara intressanta men jag passar ändå på att slåss vid varje tillfälle jag får. Det är enkelt att slåss och min nyfikenhet på de olika fiendevarianterna som finns gör att varje område med ett helt nytt djurliv att utforska ger en extra motivation att fortsätta. Final Fantasy XIII-2 är inte vad jag skulle kalla ett fantastiskt spel, men det har ändå den där småläskiga charmen som en såpopera kan ha. Du vet att det du har framför dig är dåligt, men står du kvar tillräckligt länge kommer du ändå att sätta dig ner och vilja lära dig mer om de olika intrigerna som pågår.

En filt, en stor skål popcorn och en avstängd telefon senare sitter man där en lördagskväll och undrar detsamma som alla tv-mammor undrade innan internet fanns i varje hem. Vad händer härnäst?

Final Fantasy XIII-2

Final Fantasy XIII-2
6

Grafik

6/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Inger känslan av en såpopera

Minus

  • Stridssystemet uppmanar inte till aktivt deltagande