Spelinformation

  • Testad plattform: PlayStation 3
  • Utvecklare: Trendy Entertainment
  • Utgivare: Reverb Communications
  • Genre: Tower defense | Rollspel
  • Antal spelare: 1-4 Offline | 2-4 Online
  • Finns till: Multiformat
  • Släpps: 2010-12-15

 

2011 var ett späckat år för tower defence-hybrider. Under förra året kom genreblandningen igång ordentligt genom många kvalitativa inlägg som Trenched/Iron Brigade, Sanctum och Orcs Must Die!, som alla hade en egen variation på spelandet och atmosfären. Mot slutet av förra året släpptes Dungeon Defenders, och nu har det blivit dags att se hur PlayStation-versionen står upp mot konkurrensen och ifall det för med sig något nytt till matchen.

Även om allt inte är uppenbart från första början så bjuder Dungeon Defenders spelare på mycket val- och anpassningsmöjligheter. När du startar spelet första gången får du välja en av fyra klasser: en trollkarl vars vapen och torn gör skada på avstånd, en liten riddare som hackar sönder allt med råstyrka, en jägare som smyger runt och lägger fällor och den skalliga munken som fokuserar på att slåss direkt med fienden. Alla klasser har unika torn/fällor/auror som kan placeras ut på slagfältet, och beroende på hur du spenderar dina poäng när du levlar upp din karaktär kan du fokusera på att spela spelet som tredjepersonsaction, strategiskt försvarsbygge eller en kombination av de två. Även oavsett dessa inriktningar så kräver de fyra klasserna ganska olika taktiker, men det blir riktigt intressant när man inser att det går att byta fritt fram och tillbaka mellan olika karaktärer du har skapat mellan attackvågorna. Detta innebär att du kan kombinera alla klassernas resurser även i single player, och genom detta forma väldigt många olika spelstilar.

En annan faktor som påverkar ditt spelande, om än inte till samma utsträckning din taktik, är utrustningen dina karaktärer bär. Dungeon Defenders har ett slumpgrundat loot-system som producerar rustningar, vapen och ”familiars”, små husdjur som kan attackera eller använda unika förmågor i strid, som alla ger bonusar till karaktärernas stats. Majoriteten av föremålen tappas av fiender när de besegras, ett slumpat urval går alltid att köpa i en butik mellan banorna, och de mer unika får man som belöning för att man klarar vissa utmaningar eller prestationer. Även utrustningen går att anpassa mer personligt genom att investera mana, vilket fungerar som spelets universella valuta, för att levla upp den till en viss gräns och öka valfria bonusar föremålet redan ger.

Flerspelarläget i är verkligen väsentligt för spelupplevelsen i Dungeon Defenders. Även om du som sagt kan hoppa mellan och utnyttja alla karaktärer själv och spelet kan vara mycket intressant att spela på egen hand så kan man åstadkomma så mycket mer i multiplayer. Samarbete är ett nyckelord och många av spelets hårdare utmaningar kräver nästan ett team som jobbar tillsammans. Framför allt blir det även oftast roligare att spela tillsammans med fler spelare. Det är lätt att både hitta och skapa spel tack vare det smidiga drop in-upplägget och det verkar fortfarande finnas många som spelar online. Självklart får man aldrig någon garanti när det gäller personligheterna man stöter på, och man får snabbt lära sig att inte ta det personligt när man blir utsparkad direkt från flera matcher på raken.

Totalt finns det tolv kartor, ej medräknat DLC, och genom de olika spellägena finns det här ett stort återspelningsvärde. När du spelar igenom kampanjen går du igenom dem i ordning och på vägen möter du tre stora bossar som är tillräckligt hotfulla och varierade för att hålla uppe intresset. Det finns en handling som ramar in kampanjen och förklarar varför de fyra små försvararna attackeras av tusentals monster, men den är ganska oväsentlig och finns med mest som principsak. Storyn berättas mellan akterna genom stillbilds-mellanskvenser och en charmigt klichéartad fantasyäventyrs-berättarröst. Berättelsen fyller sitt syfte genom att bara finnas med, men kvaliteten på de tecknade bilderna gör att man knappast kommer vilja sitta igenom scenerna igen.

I övrigt är spelet mest helt ok grafiskt. Dungeon Defenders estetik är en förgulligad version av Blizzards klassiska stil, men samtidigt som den fungerar bra är den inte särskilt hyllningsvärd. Rent praktiskt ser det mycket bra ut dock, med en blandning av enkla, hårda kanter och en diskret cellshading. Det enda som står ut ordentligt är en del av torn-designen, i synnerhet trollkarlens mystikladdade, nästan levande torn och riddarens brutala barrikader. Även musiken hamnar i mellanläget där den är passande och acceptabel, men samtidigt repetitiv och oanmärkningsvärd.

Dungeon Defenders må inte stå upp mot andra tower defence-hybrider men trots många mediokra bitar lyckas spelet i slutändan ändå som en värdig produkt. Delvis på grund av de många möjligheterna att utveckla karaktärer och strategier, men framför allt på grund av hur väl de lyckats förena tre väldigt beroendeframkallande koncept. Dungeon Defenders kan verkligen spela på leveling-sug, loot-lusta och de mer svåruttryckta endorfinerna som utlöses på vägen till det perfekt upplagda försvaret. Resultatet blir ett spel som drar och lockar en åter så fort man har lagt ned handkontrollen, men om du lyckas hålla dig borta från spelandet i över en vecka är risken stor att titeln kommer ligga orörd och bortglömd efter det.

Dungeon Defenders

7

Grafik

7/10

Ljud

5/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Olika spelstilar
  • Flerspelarläge

Minus

  • Online community
  • Repetitiv musik