Med kortare titel och stora ambitioner återvänder THQs wrestling-serie med ännu ett inlägg i WWE ’12. Många amerikaner har hyllat spelet som det bästa på många år, men hur går det hem här i vårt trikåteaterlösa land?

Det korta svaret är: Inte särskilt väl alls. Även om man ger stort spelrum för nostalgi och aktuell beundran av de samlade stjärnorna från den ”riktiga” sporten är detta en ganska rörig produkt med många brister och som verkar snudd på omöjlig för icke insatta att ta sig an. När jag försökte tackla WWE ’12 fann jag mig ställandes väldigt många frågor, som exempelvis:

Hur spelar man det här spelet egentligen? Under de timmarna jag spenderat med WWE ’12 var den enda anstymmelsen till tutorial eller förklaring jag fick var en genomgång av en väldigt specifik funktion som stundvis blixtrade förbi alldeles för snabbt på en av laddningsskärmarna. Spelaren får en del knapptrycksförmaningar mitt under matcherna, men dessa är få och kan på sin höjd lära dig något efter att du behöver det. Jag var tvungen att bita ihop och lära mig den väldigt långa vägen, och efter några timmar av utdragna matcher eller direkta förluster började jag få koll på kontrollerna. Detta är dock inget som man kan förvänta sig att gemene konsument vill genomlida, och lär inte locka till många nya köp. Det hjälper inte heller att även alla färgstarkt döpta spellägen och matchvarianter är helt oförklarade de med, så om du inte har någon tidigare erfarenhet av serien eller hur sporten ser ut i dagens läge har du knappast koll på vad du ger dig in på.

Jag får slänga in en liten brasklapp här, för det finns faktiskt en chans att WWE ’12 kan vara ett av de extremt fåtaliga spel som faktiskt har en riktig, fysisk manual i spelfodralet istället för de ensidespamfletterna som de flesta har övergått till som inte inkluderades i recensionsexemplaret vi fick, men även om så var fallet så borde det finnas åtminstone ett kort försök till att utbilda nya spelare i själva mjukvaran. Lite extra sorgligt blir det att när jag väl hade klurat ut de huvudsakliga kontrollerna och kunde vinna matcher så blev spelet mycket mindre intressant. Man inser att det enda som verkar ha någon riktig vikt i ringen är att parera eller kontra din motståndare om och om igen för att hålla övertaget. Detta kräver en millisekundstimeing som varierar för varje attack som riktas mot dig, och det är inte tillräckligt att bygga en spelupplevelse på för mig.

Vem kan ha tyckt att det här spelet är snyggt nog att lägga animationen och grafiken som en säljpunkt? THQ har varit lite för stolta över deras nya ”Predator Technology” som framför allt ska ha förbättrat animationer och spelets AI. Intelligensen och effektiviteten hos de flesta datorstyrda motståndarna ska jag inte säga mycket emot; oftast är de aggresiva och duktiga, men animationerna är oftast väldigt buggiga och i bästa fall bara styltiga och marionettartade. Det delades upp ganska jämt under spelets gång: under cutscenes och intros är det mest dåligt och onaturligt animerat, men i ringen blir det mest buggar även om själva rörelserna och attackerna i stridens hetta ser lite mer professionella ut. Jag lyckades på väldigt kort tid och utan ansträngning få karaktärer att frysas i en frame av animationen medan de gled tjugo meter tvärs över golvet, rakt igenom väggar och folkmassor, ut i publiken. Upprepade gånger greppade jag en motståndare, flög upp två meter i luften, slet i honom lite och smällde ned honom mot ingenting, tog tre steg och slutligen teleporterades vi ned till fast mark igen.

Utöver dessa problem är WWE ’12 helt enkelt inte särskilt snyggt. Visst ser man liknelsen mellan modellerna och stjärnorna de är baserade på, men det är inte mycket mer än så.  Det finns en karaktärsskapare där du kan expermentera runt med massa inställningar och attiraljer, men så fort du drar något lite ifrån vad som är standardvärdena från de utgångsmodellerna THQ har bidragit med blir resultatet snabbt groteskt. Det mest uppenbara av allt är dock den överdrivna mängd clipping som förekommer överallt i spelet. Till och med på de fördesignade modellerna glider hår, muskler, lemmar och kläder fritt igenom andra bitar av karaktären.

Vad tänkte de ljudansvariga egentligen? Det finns mycket verbala inlägg från alla olika brottare men alla är pinsamt tydligt båsinspelade och bristen på inlevelse när man jämför med när de skriker framför en stor publik är väldigt uppenbar. Kommentatorerna lyckas mycket bättre på den här fronten, och även om jag nog aldrig skulle kalla deras insatser för ”naturliga” så är de mer passande och bättre. Tyvärr är det oundvikligt när man ska kombinera förinspelade kommentarer med dynamisk och spelardriven action att kommentarerna blir lite hackiga och väldigt repetitiva. Spelets musik behöver knappt nämnas, då nästan allt består främst av väldigt korta klipp för scenentréer och dylikt, och de blir snabbt bara enerverande…

Varför ska man spela det WWE ’12 över huvudtaget? Utöver alla de ovan nämnda bristerna så finns det ganska mycket i det här paketet, även om det är svårtillgängligt. Det finns många sätt att skräddarsy din karaktär, arenor, intron och även egna story-segment. Det är meningen att spelare ska kunna dela allt det här genom en community-tjänst inbyggt i spelet, men under de dagar jag suttit med det har den inte varit online en enda gång. Den totala bristen på en HUD i ett försök att få allt att se ut likt en direktsänd TV-match är intressant och kan säkert uppskattas av de som faktiskt kan spela spelet. Det finns en del variation och möjligheter här, och det är några steg i rätt riktning för serien, men som ni säkert märkt är detta inte ett spel jag kan stå ut med, och jag tvivlar på att det är något för den svenska marknaden om du inte följt serien länge sen innan.

 

WWE '12

4

Grafik

4/10

Ljud

3/10

Spelbarhet

4/10

Hållbarhet

5/10