Volitions senaste inlägg i sin ökända spelserie bjuder på en erfarenhet värdig hyperboler det svenska språket inte är utrustat för. Saints Row: The Third utlovar en intensiv sandlåda och sällan skådad galenskap, men hur långt räcker det egentligen?

Spelseriens tredje installation startar med att det eponyma förbrytargänget, the 3rd Street Saints, är på topp. Brottslingarna har halvt förvandlats till varumärken i ett enormt företag; De är stora kändisar med fans, actionfigurer, serietidningar, sin egen energidryck och till och med ett filmavtal på gång. Detta har lett till att många rivaler betraktar dem som clownartade sellouts, men de tar fortfarande varje chans till att bryta mot lagen. Spelet öppnar precis när du, ‘the Boss’, två bekanta kumpaner från tidigare spel, Johnny Gat och Shaundi, och en något irriterande skådespelare som försöker göra en karaktärsstudie av er ska sätta igång ett bankrån. Mycket går snett och gänget konfronteras av the Syndicate, en mäktig organisation bestående av flera samarbetande gäng som försöker, och till en början lyckas med, att störta the Saints. Utan några tillgångar eller särskilt mycket inflytande och övergiven i en främmande stad bakom fiendens linjer är det upp till dig att bygga upp allt från grunden, ta över den nya staden Steelport och hämnas på alla inblandade.

Handlingen behöver inga förkunskaper egentligen; alla större karaktärer introduceras och karaktäriseras mycket snabbt och smidigt, och eventuella referenser till tidigare spel finns mest där som en rolig bonus. I många liknande spel som strävar efter samma frihet eller galenskap brukar handlingen bli nedprioriterad och bara agera som en svag ursäkt till utgångspunkt för spelandet, men förvånande nog inte här. Allt kopplas ihop i hämndens och erövrandets namn, och jag kände faktiskt att det mesta man gjorde betydde något. Saints Row 3 är fullt av färgstarka och relativt enkelspåriga karaktärer, men för den delens skull är de ej platta eller outvecklade. Och det finns verkligen en hel del märkliga, överdrivna och intressanta karaktärer bland såväl dina allierade som hos dina fiender.

Varje sekund av Saints Row: The Third känns späckad med antingen referenser till eller sarkastiskt drivande med årtionden av populärkultur, gamla och nya tvspelskonventioner, moderna politiker och personer, och vad som helst helt enkelt. Det finns säkert många som inte uppskattar det här väldigt mycket, men Volition har lyckats sikta så brett att det nästan är garanterat att de ska fånga någon förr eller senare. Även om alla trailers och promotions för spelet nog gjort det överflödigt kan vi ändå bifoga en varning; spelet har stenhårt fokus på våld, sex och i allmänhet ganska stötande ämnen. För hur provocerande de än varit så får man definitivt säga att de tagit en icke-diskriminerande inställning i det att det nog inte finns en enda möjlig gruppering av människor som inte förlöjligas eller förolämpas…

Kärnan av själva spelandet kan sägas ligga vid sandlådekonventionen av frihet och möjligheten att anpassa större delen av spelvärlden efter dina behag. Det skulle vara ganska tidskrävande att försöka lista alla sätt du kan påverka och ändra din karaktär, dina vapen, dina fordon, hur du spelar, alla sorters uppdrag, etc, både rent estetiskt och funktionellt. Det rent utseenderelaterade har tydligen skalats ned lite från Saints Row 2, men det finns ändå oräkneliga möjligheter till att skräddarsy din karaktär och upplevelse. Det mesta som händer i spelet startas genom din karaktärs smartphone, som fungerar som spelets huvudmeny. Främst så är det här du kontaktar dina kumpaner och tar dig an olika uppdrag som för storyn framåt. Nästan alla de första uppdragen är introduktioner till alla spridda uppdrag som du närsomhelst kan hoppa på ute i världen, men här presenteras de med någon twist eller storyrelaterad variation som gör att de varken känns repetitiva eller som om de kommer i vägen för storyn. Efter dessa blir de följande uppdragen mer unika, längre och än mer givande.

Alla uppdrag du slutför belönar dig med pengar, respekt och oftast även med en utökning av ditt gängs territorium och de större milstolparna ger dig nya baser i de olika distrikten. Då och då låser du även upp olika uppgraderingar som bonusar, kläder, vapen eller fordon. Det behövs egentligen inte så mycket för att ta sig igenom spelet, men det är väldigt lockande att försöka färga helan kartan lila och utöka den absurda arsenalen så mycket det går. De vapen du startar med må vara effektiva redan från början, men de uppgraderade eller senare upplåsta kaosverktygen är framför allt galnare och roligare att använda. Som referenspunkt kan man tänka på att det tredje vapnet du får tillgång till i spelet är fjärrstyrd, luftburen robot som kan skjuta ned guidade missiler mot alla inom en halv kvadratkilometer.

Det överväldigande med Saints Row 3 är hur allt så naturligt (och jag vet hur märkligt det känns att använda det ordet här) passar in. Världen byggs upp som en miljö där du inte ens reflekterar över den logiska följden i att agera försiktig chaufför åt en tiger som sitter i passagerarsätet, hoppa ut och genomföra ett könsbyte, gasa igenom brandväggar i cyberspace på en metaforisk motorcykel, skjuta söta explosiva bläckfiskar som suger sig fast på huvudet och hjärntvättar dina fiender och slutligen ställa upp i en Lucha Libre-inspirerad wrestlingmatch. Allt är överdrivet, men allt känns som om det har sin plats i världen.

När det gäller multiplayer så har Saints Row 3 en del lägen att välja mellan. Vikten ligger på kooperativ multiplayer, men över lag är det ganska tydligt att det är främst ett singleplayer-spel vi har framför oss. Bortsett från den något osmakligt omdöpta versionen av Horde Mode från Gears of War finns det det rena samarbetsläget där du kan spela igenom storyn med en vän, och det är nog det enda man bör göra. Det finns inte mycket som lockar till att koppla upp sig här, men om du och en bekant båda ska spela spelet kan samarbetet ge en delad och troligtvis än mer galen upplevelse.

Alla cutscenes och de cinematiska ögonblicken är oftast välskapta, men jag skulle dra mig för att klassa Saints Row 3 som ett ”snyggt spel”. De grafiska elementen är mer än dugliga dock, och amalgamen av det någorlunda verklighetstrogna och det serietecknat surrealistiska klär spelets kaos mycket väl. Miljöerna är inte väldigt varierade men atmosfären ger ändå ett gott intryck och även om jag vet att det inte är visuellt slående tycker jag om det jag ser. Den överdrivna och oftast smått löjliga entropin som genomsyrar spelandet ger dock ett stort frikort till det visuella betyget. Grafikmotorn är full av märkliga buggar och brister, men i spelets kontext går man nästan alltid direkt till skratt och aldrig till frustration över detta. Folk och fiender kan fastna i animationer eller falla genom marken och ragdoll-effekten kan ibland spåra ur totalt. Lite för få polygoner här, lite för oberäkneligt renderingsavstånd där. Detta är i sig självklart inget bra, men spelets allmänna atmosfär gör att detta känns mer oanmärkningsvärt. När så mycket obskyrt märkliga företeelser konstant regnar över spelaren, varför kan inte det klassas in i upplevelsen?

Ljudmässigt står spelet väldigt starkt, framför allt tack vare alla röstinsatser, men musiken, och för all del rena ljudeffekterna, får flera tillfällen att skina. Musiken är kanske inte lika unik eller perfekt som i många andra spel, men under de mer cinematiska bitarna är den oftast mycket väl utvald för varje scen, och under resten av spelet har du ett ganska gott utbud av radiostationer med olika teman för att täcka de flestas smaker. Röstskådespelarna lyckas ge än mer liv och känsla åt karaktärerna, och på samma sätt som när det gäller många andra aspekter av Saints Row 3 så känns allt passande och bra även när det egentligen är lite sämre. De flesta av rösterna som ska ha lite mer exotiska brytningar blir lätt överdrivna eller för stereotypa, men det presenteras på vad som känns som ett medvetet B-klyschigt sätt som helt enkelt fungerar bra. Men denna tvetydiga kritik når inte de som gett sina röster till de mest centrala karaktärerna, inklusive både den manliga och kvinnliga standardrösten, som alla är resultaten av starka insatser.

Saints Row: The Third är tyvärr ett spel som är klurigt att försöka rekommendera till andra. Vad du än försöker berätta om så kan ord sällan göra upplevelsen rättvisa; vad som mer troligt händer är att momentet förminskas eller förstörs om man blivit förvarnad om det. Jag gick in i spelet med väldigt låga förväntningar och ingen tidigare erfarenhet från serien och jag funderar på om jag behöver omvärdera lite vad ett ”bra” spel kan vara. Saints Row: The Third är kanske inte den finaste av produkter, men spelet är så mycket mer än sina individuella beståndsdelar. Om man uppskattar det här spelet eller ej kommer variera väldigt mycket från person till person, men om du känner dig det minsta lockad lär du finna många timmars nöje i Steelport. Detta är definitivt inte det bästa spelet, men faktiskt den bästa spelupplevelsen jag haft på länge.

 

Saints Row: The Third

9

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

8/10