Utöver sportspel, minispelssamlingar och enstaka rail-shooters har det funnits ett ganska begränsat utbud av PlayStation Move-exklusiva spel. När Medieval Moves: Deadmund’s Quest avslöjades var det med målet att lansera ett alternativ som skulle passa bättre i action-äventyrgenren, men det har snarare väckt fler tvivel om det ens är möjligt…

Medieval Moves: Deadmund’s Quest handlar om en ung prins vid namn Edmund som vandrar runt med sin förfaders spöke som konstant följeslagare. En kväll precis efter att han har avslutat dagens tutorials överfalls slottet av en här odöda skelettkrigare ledda av den stereotypt onda trollkarlen Morgrimm. Efter att trollkarlen får tag i kraftfulla men något oförklarliga gigantiska ädelstenen i tronrummet förvandlar han alla i slottet med omnejd till hjärntvättade skelett åt hans armé. Trots att även han blev förvandlad till ett skelett var lille Edmunds sinne skyddat av en magisk amulett. Efter att han ser nu beniga spegelbild och sorgset konstaterar att han måste därefter kallas ”Deadmund” ger han sig ut för att återställa sin amulett, som gick sönder i ett flertal symmetriska bitar som därefter enligt sed och lag spreds över landskapet, och rädda kungadömet.

Det må vara en barnsligt simpel inramning, men när man väl kommer in i spelet blir det mer tydligt exakt till vilken grad spelet är riktat mot yngre barn. Detta är definitivt inget dåligt i sig, men jag känner nästan att de underskattar målgruppen lite väl mycket när det gäller det mesta av innehållet. Allt är väl personligt, men jag misstänker att många yngre spelare lätt kan tröttna på eller bli frustrerade av själva spelandet efter inte alltför lång tid de med.

Om det är något som MM:Deadmund’s Quest visar så är det hur följsam och precis Move-kontrollerna faktiskt kan vara, och utvecklarna Zindagi Games har haft goda tankar när de designade kontrollerna. Du använder bara två knappar utöver dina gester och det känns väldigt rätt att dra en pil från över axeln och i en rörelse övergå till att sikta med pilbågen, att svinga svärdet, hålla upp skölden eller släppa lös en svärm med kaststjärnor från höften. Tyvärr så har vägen från ritningsbordet till spelskivan inte varit särskilt skonsam. Spelet blir ofta förvirrat när du byter mellan vapen, något som det kräver av dig rätt ofta, och även lugnare bruk av enskilda rörelser kan bugga ur då och då. Ibland fastnar pilbågen i helt fel riktning i några sekunder medan du drar och skölden har väldigt lätt för att glida iväg och inte riktigt funka med kalibreringen trots att alla andra tillhyggen beter sig som vanligt. Enskilt känns det dock oftast väldigt bra som sagt; framför allt att använda pilbågen eller kaststjärnorna, men detta var något utvecklarna hade bemästrat när de släppte Sports Champions till PlayStation Move, och jag känner att det nog var formatet de borde hållt sig till. I stridens hetta känns det lite som att spelet motarbetar dig, och ibland till och med aktivt försöker retas. När du ska svinga ditt svärd kräver det konstant våldsamma rörelser. Det är inte att spelet inte registrerar rörelsen – Deadmunds svärdet följer dig oftast perfekt, och du får upp ett stort meddelande på skärmen som informerar dig att du måste svinga kraftigare! I grunden är detta kanske förståeligt; när det är så känsligt vill de understryka att det måste vara starka rörelser för att hugga ned dina fiender, men det tar inte lång tid innan man verkligen börjar hata det meddelandet. Framför allt när det kan bero på spelets seghet att det inte registrerar hela rörelsen och du misslyckas med hälften av svingarna samtidigt som du viftar armen halft ur led.

I övrigt finns det inte så mycket mer att säga om spelandet då allt som händer är att du rullar fram längs din trygga räls för att då och då stanna upp för att hantera någon situation du lär stöta på om och om igen. Jag misstänker att det är på grund av en önskan att ha lite mer flytande action-känsla, men du kommer verkligen känna dig medsliten längs färden, då det sällan går att känna av precis när Deadmund väljer att börja springa igen, och det gör nästan att allt känns hackigare än den mer klassiskt tydliga etappstrukturen vi känner igen från många railshooters.

Grafikmässigt är det lite bättre och MM:DQ bjuder på charmiga och stilrena karaktärsdesigner, men både animeringen och ban- och världdesignen är långt ifrån imponerande och jag stötte på en del problem med belysningsmotorn och balansen med densamme. Ljudupplevelsen har inte jättemycket att bjuda på heller. Det finns ett par röstskådespelare som lyser, framför allt i kontexten, men de är få i jämförelse med den mängd röster som påminner mig om väldigt oframgångsrika barnprogram. Musiken är den med ganska medioker, och för varje gång som den lyckas dra igång stämningen kommer två tillfällen då allt blir skevt. De har inte riktigt lyckats balansera behovet av spänningshöjande passager med barnvänlig bakgrundsmusik, och slutresultatet känns lite platt.

Om du hoppats på att Medieval Moves: Deadmund’s Quest skulle vara nästa steg för Sonys rörelsekontroller kommer du bli besviken. En vild blandning av gott och ont som resulterar i något ganska mediokert, och som inte lockar till mer spelande direkt. Det finns säkert flera som kan hitta underhållning i det här spelet, men jag är inte en av dem.

 

Medieval Moves: Deadmund's Quest

5

Grafik

5/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

5/10

Hållbarhet

4/10