Musikspel är en genre som har växt explosionsartat på senare år. Från att till början vara begränsad till ett fåtal individer som kämpat på dansmattor och en ännu mindre skara som lekt med plastmaracas till att bli en av de mest uppmärksammade spelen med Guitar Hero i täten. Harmonix visade att de förstod sig på både spel och musik när de skapade Guitar Hero, de gjorde om samma bedrift med Dance Central och nu är uppföljaren till den Kinect-baserade dansupplevelsen här och jag har sett till att svettas några liter ännu en gång.

Som alltid när det är dags för Kinect-spelande måste jag möblera om mitt vardagsrum, vilket förvisso inte är så dramatiskt som det låter men det är fortfarande lite skönare att bara plocka upp en handkontroll och sätta sig i soffan än att flytta på ett bord. När förberedelserna är klara är det bara att vänta in titelskärmen och förbereda mig på att utföra den där aktiviteten som min kropp inte är särskilt gjord för. I ärlighetens namn får jag nog säga att det här spelet inte är gjort för mig. Min egen smidighet är nästintill obefintlig och min musiksmak hittar man extremt sällan på dagens dansgolv, men jag är också envis och gillar att anta utmaningar. Jag väljer att se detta som en utmaning där min kropp ska ska utnyttjas till sitt yttersta. Utan att vänta en sekund extra kastar jag mig in i låtlistan för att försöka få lite koll på vilken typ av musik de har valt och döm av min förvåning när jag inte ens hinner igenom en fjärdedel innan jag står där och flänger med armarna fram och tillbaka till Haddaways ”What is Love?”. De flesta låtarna är fortfarande vad man förväntar sig att höra ute på partaj, men ett par gamla godingar som även jag uppskattar har smygit sig in i smeten.

När jag står där och försöker följa instruktionerna så gott jag kan får jag snart se något nytt. Ett gyllene que-card för nästa danssteg som ska utföras. Dessa dyker upp till och från när man har lyckats göra bra ifrån sig och är värda mer poäng än de vanliga dansstegen. Det känns bra att när jag står där och kämpar så ger spelet mig en välbehövd klapp på axeln när jag väl gör något rätt. Efter ett glas juice eller två för att få i mig lite vätska igen börjar jag titta runt i menyer för att se om vi har några överraskningar och nog fanns det en som inte var helt oväntad men ändå trevligt tillskott. Det jag syftar på är karriärläget som finns i Dance Central 2 där man likt Guitar Hero måste kämpa sig igenom ett par låtar för att få utmana och representera olika dansgrupper. Det är även här som man låser upp nya dansörer och arenor, men det jag bryr mig om är att vinna. Jag står där och stirrar argt på min tv och förväntar mig att publiken ska se hur allvarligt jag tycker att detta är. Ingen bryr sig nämnvärt om mina ansiktsuttryck men dansar som aldrig förr gör jag och till slut ger det resultat. Mina rörelser blir mjukare och jag får mer kontroll över simultana rörelser mellan ben och armar och vore det inte för den enorma mängd svett som rinner ner för pannan skulle jag känna mig som en riktig danskung.

Efter ytterligare ett par glas juice bestämmer jag mig för att ta ytterligare rundturer bland menyerna för att se vad som finns att leka med. Det är fortfarande möjligt att köpa nya låtar från Xbox Live Marketplace och utbudet var inte dåligt bland låtarna, däremot hittade jag inget sätt för att provlyssna en liten bit vilket jag själv gärna skulle göra innan jag funderar på att utöka mitt musikbibliotek. Däremot verkar menyerna lite lättare att navigera i, om man jämför med originalet Dance Central men det kan förvisso även handla om att jag är mer van nu än då. Smidigt är det i alla fall. Menyerna var dock fortfarande menyer och inte särskilt spännande, det vill säga inte förräns jag drog in luft i lungorna, stod beredd i stridsposition och vrålade:

”XBOX DANCE!”

Direkt kastas man in i en snabbmeny där alla låtar finns samlade. Att det ska dröja tills en av de första uppföljarna (tror jag?) till ett kinect-spel för att man ska kunna styra menyer med röstkommandon förvånar mig fortfarande, men jag gillar det. Vet man dessutom vilket låt man vill spela går det utmärkt att välja det snabbt och effektivt, förutsatt att du kommer ihåg vad låten heter. Dance Central 2 är helt enkelt en förbättring av mer eller mindre allt som föregångaren hade att komma med och Harmonix visar ännu en gång varför de borde ha ensamrätt på att göra musikspel. Att man dessutom har möjligheten att dansa samtidigt med en vän den här gången är ett självklart plus, men tyvärr har jag varken en vän som vågar eller ett vardagsrum stort nog för att ordentligt kunna testa detta. Kom nu bara ihåg, se till att ni har någonting att dricka under tiden som ni dansar, för är ni lika vältränade som mig kommer det behövas. Det gick åt 1,5 liter juice varje danskväll för min del.

Jag gillar juice.

 

Dance Central 2

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Mycket bra musik
  • Kinect känns inte överflödig

Minus

  • Krävs mod att spela med andra