Företaget Walt Disney har funnits i snart 90 år. Under denna tid har de underhållit, inte bara amerikaner, utan hela världens invånare. Jag växte upp med deras filmer och serier. Så vad har otaliga animerade prinsesssagor bidragit med i min uppfostran? Detta har jag lärt mig:

1. Är man mer etnisk, gammal eller bara fulare än huvudkaraktären är man med största sannolikhet ond.

2. För varje kilo fett som läggs på kroppen sjunker IQ-nivån (tjocka är dumma).

3. Livet är surt och saknar mening för en kvinna tills det dyker upp en karl som räddar en. Ja, om man är snygg, och snäll det vill säga.

Det är mycket med Disney-stämpel som till en början inte ifrågasatts av sin publik. Rasism var redan tidigt ett sådant ämne. Heteronormativitet och tvåsamhet är fortfarande en standard i allt tecknat idag. De kan ibland tyckas ligga 50 år efter samhällets utveckling och uttänjning av cencurgränser.

Nu serverar Eurocom oss ett helt fat med godbitar från nya som gamla Walt Disney-filmer. Om man kommit undan med olika typer av diskriminering i film och serier, hur mycket kommer man undan med när man övergår till interaktiv media?

Utvecklarna tyckte åtminstone det var helt okej att sno friskt från andra titlar. Karaktären i Disney Universe har man i princip snott rakt av från Little Big Planet. Det är en liten, blå Sackboy i Disney-relaterade outfits, som kan vinka och föra sig som Sackboy. Att resa mellan olika Disney-universum har det gjorts sedan långt innan i samtliga Kingdom Hearts-spel, och utmaningarna påminner en hel del om Playstation Move Heroes. För att inte tala om inspiration från Lego-spelen och Epic Mickey. Med andra ord kan man säga att Disney Universe inte på något sätt är unikt eller nyskapande.

Jag brukar ha överseende med stulna idéer om spelet i sig är intressant. De har lyckats balansera inspirationskällorna och skapat ett mysigt co-op spel med många referenser som både barn och vuxna kan känna igen sig i. Bland annat springer man omkring i Underlandet, de engelska gatorna i Pirates of the Caribbean, och Agrabah. Men som sagt, inget känns unikt eller speciellt. Och jag anser att samtliga övriga titlar nämnda i stycket ovan är mer spelvärda än detta.

Till en början har man endast åtkomst till en värld. När man sedan springer omkring och har ihjäl små svarta fiender, ja de är svarta, förvandlas deras lik till Musse Pigg-formade guldmynt. Dessa används sedan för att låsa upp nya platser. Samtliga nivåer går ut på att samla mynt, lösa pussel och ta sig vidare.

Kontrollen är simpel så att alla ska kunna hänga med. Jag måste dock erkänna att jag faktiskt har en förkärlek till just hack and slash och button smashing. Förutom specialvapen är det den enda stridsmöjligheten i Disney Universe. Att springa runt och lösa uppdrag och hjärndött slå fiende efter fiende är roligare än att hela tiden behöva tänka på vilka knappkombinationer och vapen som är mest effektiv mot den fiende jag möter.

Det är inte Disneys fel att skurkar är svarta. Och det var egentligen det enda jag skulle kunna störa mig på med spelet. Den enkla kontrollen och de lagom roande, dock något upprepande, uppdragen gör att jag dessutom inte tycker spelet är helt värdelös, som så många mix-spel kan vara. Disney Universe var faktiskt ganska roligt till och från. Miljöerna var väl planerade och utmaningarna rätt underhållande. Jag tror särskilt en yngre publik skulle gilla att spela detta.

För att citera Rebecca Black, en känd amerikansk barnsångerska: ”Fun, fun, fun, fun!”

 

Disney Universe

5.5

Grafik

60/10

    Ljud

    40/10

      Spelbarhet

      50/10

        Hållbarhet

        70/10

          Plus

          Minus