När jag var mindre älskade jag att rita. Jag kan fortfarande rita hjälpligt idag, men de tillfällen där man sätter sig ner med en penna och bara kladdar på ett papper utan någon speciell tanke blir färre och färre för varje år som går. Denna del av mig som gärna kladdar på papper var det som först fick mig sugen på Max and the Magic Marker, även om jag inte hade full koll på vad spelet gick ut på innan jag började. Jag visste att det var ett plattformsspel och att man skulle använda Move-kontrollen för att rita saker direkt i världen, men allt efter det var något jag snart skulle få uppleva själv.

Vem är egentligen Max och var kommer den här magiska spritpennan ifrån? Han är en pojke och pennan kom med posten och det är mer eller mindre allt vi behövde veta tydligen. Storyn är extremt enkel men ger precis så mycket som behövs för att spelet ska ha en anledning till att existera. Vi tar det från början. En dag sitter Max hemma som han brukar och kladdar lite fina teckningar sådär som barn ska göra och plötsligt ramlar det ner ett brev från brevinkastet. Brevet är direkt addresserat till Max som genast öppnar brevet och finner en till synes normal spritpenna innanför. Lite smått fundersam på varför någon skickat den men det dröjer inte många sekunder innan Max provar sin nya penna genom att rita ett monster som genast blir levande i teckningarnas värld och springer iväg. Max är ingen dum unge utan ritar genast sig själv på papperet och nu börjar jakten på monstret som han själv hade skapat.

Detta är plattform i sitt renaste utförande. Du kan hoppa, klättra på kanter, knuffa föremål och ingenting mer. På varje bana gäller det att ta sig från punkt A till punkt B och ingenting mer, om man bara är ute efter att ta sig igenom spelet förstås. Vill man ha lite mer utmaning kan man försöka sig på att samla stjärnor. Det finns tre stjärnor på varje bana och dessa belönas man med genom att klara banan på en utsatt tid, hitta de gömda bläckplupparna och genom att ta alla gula bollprylar som ligger utspridda lite här och var på banorna. Vore det däremot så enkelt att man bara kunde springa fram och plocka allting skulle utmaningen försvunnit ganska fort, som tur är finns det en till viktig del i spelet att bemästra, nämligen den magiska spritpennan. Med hjälp av pennan kan Max när som helst rita olika objekt som hjälper den tecknade Max att klara de utmaningar han står inför. Stöter han på en flod, rita en bro. Möter han ett farligt monster? Rita en sten som krossar den, eller en bur som den kan fångas inuti. Det enda som sätter gränsen för det du kan rita är mängden bläck du har samlat på dig, din egen fantasi och självklart denna eviga ondska som vanligtvis är känd vid namnet ”fysik”.

Du kommer bli arg på denna onda varelse varje gång som din långt ifrån perfekta trappa ramlar åt sidan eftersom du byggde för högt och med en sned grund. Detta är däremot ingenting som jag anser är dåligt. Att dina kreationer påverkas utav gravitation skapar möjligheter till spännande pussel och finurliga lösningar. Att rita en trappa med en skakig hand är inte riktigt så lätt som det låter och efter en stund lär man sig egna knep för hur man bäst får grundformerna att fungera. Tycker man att det är svårt att rita samtidigt som man springer runt finns möjligheten att frysa allting i tiden för att man ska kunna fokusera på ritandet, men klockan fortsätter att ticka trots att resten står still, därför bör den som satsar på att klara rekordtiden på varje bana lära sig lite klassisk ”multitasking”.

En pojke med kritor och pennor, en likadan pojke skapad av den ursprungliga pojkens fantasi och färggranna världar med ypperligt muntra melodier. Max and the Magic Marker har ett väldigt barnvänligt yttre och trots enkelheten i stilen finns det en charm som träffar mitt ungdomliga sinne. Det som gör mig mest besviken är att det tyvärr endast finns tre olika världar i spelet och även om bakgrunderna är fina hade jag gärna sett lite fler påverkbara detaljer på banorna i sig. Fotbollar, stora stenar och brandposter känns inte som att de räcker hela vägen. De olika utmaningar man ställs inför är däremot lite mer spännande. Där två plattformar placerade lite annorlunda kan göra stor skillnad på hur man behöver rita för att faktiskt kunna ta sig över det aktuella hindret. Även musiken lyckas med konststycket att göra mycket av väldigt lite. Det finns en låt i huvudmenyn och sedan en låt för varje värld dvs tre olika låtar som du kommer få höra tills du kan de utantill i sömnen. Dessa låtar var däremot så pass trallvänliga och helt enkelt mysiga att jag aldrig kände ett behov av att stänga av musiken utan istället njöt lite i smyg hela tiden när jag spelade.

Jag är en aktiv motståndare mot Move-kontrollen och har aldrig tidigare avskytt ett tillbehör så mycket som Sonys  försök till en rörelsebaserad kontroll. Döm då av min förvåning när jag för en gångs skull inte har några som helst klagomål mot kontrollen. Jag kan rita där jag vill, kontrollen reagerar på mina rörelser och när något går snett har det alltid varit mitt eget fel. Det bästa av allt är hur smidigt det går att kalibrera kontrollen. Man måste fortfarande göra detta varenda gång man startar spelet men till skillnad från de flesta spel tar det bara några sekunder och när man vet vilka delar som ska kollas av kommer man att kunna kalibrera kontrollen på fem sekunder. Gillar man plattformsspel och undrar varför man köpte Move-kontrollen är Max and the Magic Marker troligtvis den bästa investeringen du kan göra just nu. Ett utmärkt familjespel där de yngsta kommer att få klura på hur de ska ta sig igenom banorna och där föräldrarna kommer att få kämpa för att samla på alla stjärnorna.

Det finns däremot en liten detalj jag klurat en del på. Varför ritade Max inte en superhjälte/transformer eller något annat som tog hand om monstret?

 

Max and the Magic Marker Gold Edition

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Att rita sina pussellösningar

Minus

  • Färgen tar slut fort