Tänk om Frank West, den motvilliga hjälten från Dead Rising, även hade varit huvudkaraktären i spelets uppföljare istället för Chuck Greene. Den meningen kan sammanfatta hela konceptet för Dead Rising 2: Off the Record. Det finns självklart mer att säga än så, och en hel del nyheter och förbättringar har klämts in i såväl spelvärlden som spelmotorn. Det finns dock inget tvivel om att det här är samma gamla resa fast i nya skor, men kan det vara värt pengarna trots allt?

Knappt mer än ett år efter att Dead Rising 2 släpptes kommer nu Off the Record. Beskrivningen, titeln och det mesta som rör produkten skulle tyda på att det handlade om en expansion till Dead Rising 2, vilket hänt flera gånger tidigare, men så är inte fallet. Spelseriens nuvarande producent har kommenterat detta med att det var ”för mycket nytt innehåll för att släppas för nedladdning”, och att studion fokuserade på få släppt Off the Record som ett helt spel, dock till ett lägre lanseringspris, istället för att fixa problemen med originalspelet.

Med tanke på hur mycket innehåll som har helt orört överförts till den här uppföljaren är det omöjligt att inte försöka peta på jämförelser. Berättelsen, miljön och mycket av spelets resurser är oförändrade. Storyn har samma synopsis, men är något omskriven så att Frank West är mer naturligt integrerad och vissa andra karaktärers roller har ändrats och kastats om en del. Detta bjuder under spelets gång på en del överraskningar och lite mer känsla av att det faktiskt är en annan historia man spelar igenom, men det är ändå svårt att bortse från den ansenliga mängd dialoger och scener som är rakt tagna från föregångaren.

Off the Records story mode behåller det klassiska 72timmarsformatet. Spelet inleds med ett kort montage av Frank Wests berömmelse efter det första spelets handling och hans efterföljande fall ned i överviktig, pengalös och allmänt misärfylld glömska. I ett försök att få tillbaka lite prestige, rampljus och kanske framför allt pengar så ställer han upp i den populära gameshowen som fokuserar på livesänd arenalik zombieslakt; Terror is Reality. Efter en blodig introduktion i ringen hinner Frank knappt börja känna skammen innan en explosion slår honom medvetslös. När han vaknar upp och ser hur hela Fortune City är fullt av befriade zombies som redan ätit sig igenom större delen av stadens invånare och turister. Mystiska omständigheter gör att Frank tvivlar på den officiella historien att aktivistgruppen C.U.R.E. ligger bakom katastrofen, så han greppar sin kamera och ger sig ut på jakt efter sanningen. Den subtilt omskrivna handlingen fungerar bra, men eftersom Frank till skillnad från Chuck inte blev oskyldigt anklagad för katastrofen försvinner en del av känslan för karaktären och det blir lite mer påtagligt att folk inte tycker om honom enbart för att han är något av en patetisk skitstövel.

Bortsett från små omskrivningar i berättelsen finns det en del väldigt tydliga förändringar. Bland det första som blir uppenbart är att Chucks dotter Katey har blivit utbytt mot Franks trogna kamera. Fotografimomenten har återintroducerats från det första spelet och även om det sällan är direkt obligatoriskt så är det ett alternativ som jag i alla fall uppskattar. En uppskattad uppgradering är att hans kamera numer har ett ordentligt batteri så du slipper springa runt och leta efter en kamerabutik var trettionde foto. Trots att du slipper en krävande och handlingsförlamad dotter spelar Zombrex, den dyra drogen som skjuta upp zombieförvandlingen hos infekterade i tjugofyratimmarsintervaller, fortfarande en stor roll. Mot slutet av det första spelet blev Frank smittad av zombieviruset, men nu kan du ge dig själv din dagliga dos när som helst (förutsatt att du lyckats få tag i den) utan att behöva släppa allt och springa hela vägen tillbaka till skyddsbunkern varje gång.

Det mesta av innehållet är som sagt återanvänt, men du kan i alla fall hitta ett nytt område, Uranus Zone, som är en nöjespark med science fiction-tema. Det finns tio nya combo weapons att upptäcka och använda, och givmilt nog så inkluderas både de flesta vapnen som tidigare enbart fanns i DLCt Case West och de tidigare DLC-exklusiva kostymerna man kunde köpa till Dead Rising 2. Det har dock redan utlysts att det kommer släppas fler bonusar till Off the Record som du får köpa separat, utöver dessa.

Istället för den drös av intensivt tävlingsinriktade minispelen som utgjorde Dead Rising 2s icke-kooperativa multiplayer har du tillgång till ett ”sandbox mode” där du kan springa runt och utforska och levla upp. Alla erfarenhetspoäng, kostymer och combo cards du hittar här förs automatiskt över till huvudstoryn, men till skillnad från tidigare versioner har du ingen tidspress på dig alls. Detta är mycket välkommet då Dead Rising-spelen nästan kräver en viss grad av grindande, men det är ändå synd att multiplayerversionen av Terror is Reality, som var charmig och unik på sitt sätt, behövde offras för detta.

Rent speltekniskt finns det även en del förändringar och förbättringar: Laddningstider när man flyttar sig mellan områden har förkortats, utöver de tre separata sparfilerna får du nu ytterligare hjälp genom ett checkpoint-system som autosparar när du rör dig mellan vissa zoner och efter vissa större punkter i storyn, och du kan nu sätta ut egna waypoints på kartan för att guida dig när du springer runt. Allt detta gör spelupplevelsen mindre frustrerande, men faktum kvarstår att det fortfarande till stor del är exakt samma spel som har getts ut på nytt.

Det är svårt att recensera Dead Rising 2: Off the Record utan att samtidigt försöka recensera originalspelet en gång till, och frågan ”Varför?” dyker upp om och om igen. Jag har väldigt svårt att se motivationen till den här processen, så det blir märkligt. Off the Record är egentligen en bra remake, men det mesta lär kännas enformigt och onödigt om du redan spelat igenom Dead Rising 2. Även om man kan argumentera att den här tiden och pengarna borde lagts på en ordentlig uppföljare och att en eventuell remake kanske borde gjorts senare, efter några år om det var nödvändigt, så kan man inte förneka att förbättringarna har gjort Off the Record till det bättre spelet objektivt sett.

I slutändan är det här främst ett spel för människor som tyckte om det första Dead Rising men som ännu inte har spelat Dead Rising 2. Det är en mycket stabil produkt, men likt alla andra spel i serien så kräver det ganska mycket av spelaren, på sitt unika Dead Rising-manér.  Även om jag inte skulle beskriva det som ”ett snyggt spel” så är detta det grafiska välgjort och framför allt animeringen känns väldigt bra i de flesta fallen. Spelvärlden känns lagom stor och alla saker, överlevande och psykopater man snubblar över försäkrar att det finns mycket att upptäcka och spelet kan räcka väldigt länge.  Som de tidigare spelen i serien så håller Dead Rising 2: Off the Record fortfarande fanan högt som bland de bästa zombiepresentationer och överlevnadsscenario jag har fått nöjet att avnjuta.
…Men allt detta hänger på om du klarar av det annorlunda upplägget, tidspressen och spelets alla mekaniska nycker man behöver vänja sig vid.

 

Dead Rising 2: Off the Record

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10