När jag på morgonen den 4 Mars 2010 satte baskern på huvudet, spände på mig västen som innehöll en gul vattenpistol och ett gäng G36 magasin så visste jag nästan ingenting om Battlefield: Bad Company 2. Jag visste bara att det var midnattsöppet, ett Battlefield-spel och de tio första som kom dit i militäruniform skulle få spelet gratis. Jag kollade visserligen lite videos här och var men hade ingen definitiv bild av spelet. Jag hade inte ens sett det spelats. Jag kom till Webhallen klockan 10 på morgonen och då var jag plats nummer 14. Jag svor men satte mig ner och började köa med alla andra. Turen var dock på min sida, då jag fick veta att de exemplar som använts i tävlingen där man fick spela mot DICE också skulle skänkas bort.

När kvällen var över hade jag inte bara lyckats skjuta en av DICE spelare och blivit intervjuad utav CtrlAltElite, utan vandrade även hem med priserna för bäst klädda cosplayare samt fått svaret på frågan varför en sjukvårdare bar en stor kulspruta. Att faktiskt spela spelet fick traditionsenligt vänta till nästa morgon. Spelet och framför allt ljudet överträffade mina vildaste förväntningar. Bad Company 2 var ett mycket bra spel, även om mitt intresse för kampanjen dämpades av att jag aldrig spelat ettan. Multiplayer var dock härligt, om än väldigt buggigt de första dagarna. Laddningstiderna var också hemska, tills dess att ATI fick tummen ur och faktiskt släppte nya drivrutiner.

Det var också första gången som Frostbitemotorn introducerades på PC. Den innebar någonting högst efterlängtat, att det mesta på kartorna kunde förstöras till den ena eller andra graden. Visserligen var vissa objekt irriterande statiska (och andra behövde du träffa på rätt ställe), men det var ändå kul att veta att man aldrig var säker någonstans. Sitter en Recon i ett hus behöver du inte avancera och skjuta honom. Det räcker att dra iväg en raket mot huset. Bad Company 2 kändes nästan byggt kring ”rush” läget, där man ska förstöra två stycken M-Coms, och det andra laget skall försvara. Det klassiska ”conquest” i Bad Company 2 kändes inte riktigt som Battlefield, främst för att kartorna var mindre. Istället för 64 spelare fick Bad Company 2’s kartor bara plats med 32. En annan orsak var deras linjära design som inte riktigt lämpade sig för ”conquest”, utan mer kändes som dragkamp med punkterna som grepp i repet. Flera nya kartsläpp, speciellt en konvertering av en karta från Single Player kallad ”Heavy Metal” rådde bot på detta.

Nämnvärt är också att Bad Company 2’s ljud generellt är en fröjd för militärnördar och gamers som spelar spelet. Det är extremt trevligt att placera en explosion här eller där och inte bara se delen av väggen på huset rasa in, utan också höra det hela i en av spelvärldens bästa ljudupplevelser. Bad Company 2 har även äran att ha en av världens absolut mest välgjorda och prisvärda DLCs. I vad som egentligen kunde ha sålts som ett eget spel släppte man sent 2010 Bad Company 2: Vietnam. Eldkastare, explosioner, Vietcong och tidstypiska vapen samsades om slagfältets yta och bidrog än mer till Bad Companys spelglädje.

Battlefield Heroes fick även de tillökning med en lite mer allvarsam stil när Battlefield Play 4 Free släpptes under våren 2011. Detta spel (som även det är gratis att spela) utvecklade Battlefields koncept med valbara färdigheter och vapen som köptes för Battlefunds istället för unlocks. Även om spelet var baserat på en uppdaterad version av Battlefield 2 motorn, var det meningen att vara lite av en blandning utav Battlefield 2 och Bad Company 2. Dessvärre har spelet fortfarande en lång väg kvar. Även om betalning inte är nödvändig för att lyckas effektivt i spelet får de som köper vapen oftast en skjuts framåt av detta, då vapnen som går att köpa är mycket effektiva. De har dock återintroducerat både Jetplan och många av de gamla favoritkartorna från Battlefield, så det kommer bli mycket intressant att se hur Play4Free utvecklas vid sidan av seriens nästa stora titel.

”No way, that did NOT JUST HAPPEN” skrevs av mig på Twitter i mitten av juli. Vad som hände var kopplat till det nya tillskottet i serien. Jag var övertygad om att det var fejk och skrattade åt det hela med min polare. Han svarade med att han redan höll på att installera det. Jag vågade inte vänta. Jag loggade in på sidan, angav koden i E-mailet och började sedan spela en Alfakod av ingenting mindre än Battlefield 3.

Detta kombinerat med allt arbete jag utfört under första veckan i augusti tror jag är vad som till slut sänkte mitt inte-så-trofasta ATI Radeon HD 4650. Efter att ha spelat spelet visste jag dock att det egentligen bara var en sak att göra, att följa traditionen. Min Acer Aspire skulle ändå inte klarat sig mycket längre till. Jag sitter och skriver detta på min nya dator, en dator som mer än väl uppfyller ”Recommended” kraven för Battlefield 3. Och det är bara att vänta på att det släpps.

Redaktörens slutord:
Detta var sista delen i denna nostalgiska artikelserie om Battlefield. Spelen har utvecklats markant sedan serien startade för många år sedan och just nu verkar det som att den kan fortsätta hur länge som helst. Jag hoppas att ni har uppskattat den här läsningen och vill passa på att påminna er om vår tävling som snart avslutas. Tävlingen hittar ni här och med det tackar vi för oss för den här gången och hoppas att vi ses där ute på slagfältet. Vill du läsa dom andra delarna finns dom här:
Del1
Del2
Del3