Två klassiker som alltid kommer upp när det diskuteras spelkonst får chansen att hitta en ny publik genom en nyutgåva på Playstation 3. Med högre upplösning, bättre framerate och möjligheten att spela i stereoskopisk 3D kan detta inte vara något annat än ett givet köp, eller?

En pojke med horn blir inlåst i ett torn och en man som trotsar ett förbud för chansen att få tillbaka sin käresta. Berättelserna i båda dessa spel förklaras aldrig i detalj men det är inte heller meningen. En stor del av charmen i båda spelen är bristen på information. Vem är jag? Varför har jag horn och hur desperat behöver man vara för att jaga dessa gigantiska bestar med ett litet svärd? Vad berättelserna saknar i innehåll fyller de ut med atmosfär och det finns en hel del av den varan i det här paketet. En stor del av atmosfären kommer ifrån att spelaren är väldigt isolerad från omvärlden i båda spelen. När det gäller Ico har spelaren bara den mystiska flickan Yorda att knyta an till förutom huvudkaraktären, men eftersom man inte förstår vad hon säger blir kommunikationen väldigt enkelriktad. Shadow of The Colossus har ungefär samma upplägg. Det må finnas en enorm värld att utforska, men den är tom på liv och det är endast hästen man rider på som kan ge spelaren sällskap.

Att berätta historien på detta sätt med väldigt begränsade dialoger och med mer fokus på det man har framför sig är definitivt rätt väg att gå med berättelser som dessa. Långa förklaringar eller ett försök till dramatiska monologer skulle göra mer skada än nytta, men istället ges vi precis den information vi behöver för att sedan låta våra egna fantasier och teorier ta över historien. Den här tekniken skulle däremot varit chanslös om presentationen inte var där för att förstärka känslan och trots att dessa två ursprungligen är Playstation 2 spel ser de riktigt bra ut. Den tekniska biten ligger inte helt oväntat efter vilket speciellt märks när man rider runt i den väldigt tomma världen från Shadows of the Colossus. Den stora avsaknaden av gräs, allmänt växtliv och vädereffekter är de första tecknen man ser från den äldre generationens begränsningar. Det finns självfallet flera punkter på båda spelen där man märker av den äldre tekniken men den estetiska designen är så vacker och tidlös att den kompenserar mer än väl för dåtidens tekniska tillkortakommanden.

Att söka efter en utgång från slottet i Ico samtidigt som man beskyddar den mystiska Yorda från skuggmonster utan fasta former är inte bara vackert utan även väldigt unikt. Spelmekaniken är enkelt och det gäller att lösa olika sorters pussel för att ta sig vidare till nästa rum där man löser ett nytt pussel och på den vägen fortsätter det. Att lösa pussel tillsammans med en npc-karaktär är förvisso ingenting nytt, men sättet deras relation hanteras på och den miljö som det hela utspelas i är inte fullt lika vanlig i spelvärlden. Shadow of the Colossus är däremot en upplevelse med få släktingar i spelvärlden. Spel som nästintill bara involverar strider med stora bossar är få och spel där en stor fokus ligger på klättrande har börjar dyka upp den här generationen, men spel som involverar dessa två och pussellösning är extremt få.

Denna ovanliga mix av spelmekanik är även det som gör Shadow of the Colossus till min personliga favorit av de två. Är det däremot någonting som jag skulle vilja lyfta ett varningens finger för är det kontrollen. Den är inte särskilt komplicerad och uppför sig väldigt lika emellan de båda spelen, men de problem som finns uppkommer ur en del små animationer som inte tillåter spelaren att ta kontrollen över karaktären fort nog efter att man har utfört en handling. När man spelar Ico märks det tydligast efter ett hopp där det inte är några problem att hoppa igen nästintill direkt efter att man har landat, däremot att lyckas hoppa i den riktning man är ute efter tenderar att vara smått omöjligt. Detta är förvisso inget man någonsin behöver göra i spelet och man upptäcker det i princip bara när man leker runt med kontrollen.

Man kan argumentera för att ingen av de båda karaktärerna utger sig för att Ryo Hayabusa, men ibland blir man ändå lite nyfiken på hur spelen hade varit om man faktiskt var det. Kontrollen har helt enkelt inga större fel men avsaknaden av visuell feedback när man klättrar på kolosser kan däremot vara något som tar lite tid att vänja sig vid. Längden på spelen går även att ifrågasätta men för väldigt olika saker för de två. Ico är lite för kort för sitt eget bästa, speciellt med den enkla spelmekaniken till trots är det ändå ganska stor variation på de pussel som finns genom spelet. Shadow of the Colossus är nästan tvärt om. Spelet är kanske lite för långt för sitt eget bästa när man mer eller mindre gör samma sak hela spelet igenom. Man följer en markör för att hitta en boss, slåss och klättrar på bossen för att sedan repetera. Hur mycket jag än gillar dessa enorma varelser måste jag vara ärlig och säga att det finns en gräns när man börjar fundera på när äventyret ska ta slut.

Att utvecklarna Team Ico har en stor skara fans är inte särskilt svårt att förstå när man spelat något av dessa två spel, men är det något som verkligen sätter spår i en när man spelar är det musiken. Ico har ganska lite musik och förlitar sig mest på bakgrundsljud såsom vind, rinnande vatten och liknande. I Shadow of the Colossus är däremot musiken inte något som är där bara för att eliminera tystnaden. Musiken är halva upplevelsen och den är inte bara påkostad utan används även som ett verktyg för spelaren till att veta när man gör framsteg med de olika kolosserna. Mustig orkestermusik i kombination med gigantiska stenvarelser kunde inte vara mer passande helt enkelt.

Den som spelade ett av de här spelen när det begav sig vet redan hur fantastiska spel dessa är, med bättre bilduppdatering och högre upplösning gör den här samlingen till en väldigt bra introduktion för nya spelare till dessa fantastiska äventyr. Har man upplevt dessa äventyr tidigare finns det ingen bra definitiv anledning att göra det igen, men gillade man spelen och vill visa sin uppskattning för Team Ico har man nu en mycket bra anledning att fly från slottet och dräpa jättar ännu en gång.

 

ICO & Shadow of the Colossus Collection

8

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Två fantastiska spel
  • Förbättrad bilduppdatering