Under 2003 började rykten florera om ett nytt spel i serien. PC Gamer gick ut med att Battlefield Vietnam registrerats, men det ryktet ville få i min vänskapskrets tro på. Det var självklart så att nästa spel i serien skulle vara någonting i stil med Desert Combat, eller hur? Moderna shooters började göra sitt intåg på allvar efter den abnormt stora rushen med spel baserade på andra världskriget. När Battlefield Vietnam verkligen blev officiellt hade de flesta av mina vänner blivit hooked på Vietcong och hade tänkt om. De gillade tanken på Battlefield Vietnam.

Vietnam utlovade även stora förändringar. Man skulle kunna spela musik från fordon, skjuta ut ur dem med automatvapen, ge order till botar och slåss på ett gäng slagfält från Kriget. Det var också speciellt i och med att de båda sidorna inte var balanserade som i BF1942 – utan de hade sina egna metoder att slåss på. Detta förstod man så fort man loggade in på en server och hörde gnället om ”SA-7 OP!!!” från en nerskjuten helikopterpilot. Som jänkare i kriget hade man alla fördelar, på pappret. F-4 Phantoms, helikoptrar, tunga stridsvagnar. NVA och VietCong som man slogs mot hade inte så mycket av detta. Dock hade de allt som behövdes för att effektivt kontra dem och det var många piloter, inklusive jag själv som fann sig nerskjutna av en bärbar luftvärnsrobot eller översvämmade vid en flagga på grund av de bärbara spawningspunkterna.

Hur mycket lagarbete som krävdes i Battlefield insåg jag aldrig tills jag spelade den amerikanska sidan på operation Irwing, där amerikanska trupper ska anfalla en befäst NVA position som har artilleri, kanoner och allting på flera spridda punkter. Det är inte så lätt som det låter, speciellt inte om fienden står och skjuter med RPGs och Luftvärnsrobotar och om du lyckas landstiga börjar de skjuta på dig från kullen med artilleri. Det fanns flera sätt att anfalla på, inget av dem speciellt bra men favoriten var att landsätta trupp och slå ut artilleriet, som även hade en flagga hos sig. Tog man flaggan kunde man sedan enkelt bekämpa den ena positionen som låg nedanför. Det är inte alltid det fungerar med asymmetriskt balanssystem, men Vietnam lyckades faktiskt förvånansvärt bra med att få det att fungera, speciellt när man hamnade på servrar där spelarna hade ett hum om taktik och lagarbete.

Även till Battlefield Vietnam släpptes det modifikationer, varav den populäraste gjordes av DICE själva. De släppte helt enkelt tre kartor från Battlefield 1942 i den nya motorn tillsammans med vapen och fordon, med lite nya tweaks. Detta paket täckte stillahavsfronten under andra världskriget och tillsammans med Point of Existance var det de enda stora moddarna till spelet. Även om Battlefield Vietnam var ett mycket bra spel kände många att det inte var en äkta uppföljare. Tillsammans med Battlefield 2142 som vi ska återkomma till är Battlefield Vietnam seriens svarta får, ett spel som man visserligen spelar och som man har kul med, men som sedan helt enkelt faller i glömska. Det kan vara detta som ledde till att namnet på nästa spel i serien blev just det som det blev. Jag ska erkänna att Battlefield 2’s release 2005 nästan gick helt förbi mig. För det första tyckte jag att det var lite tråkigt att de börjat med modern krigsföring då jag tyckte om att de valt att gestalta Vietnam istället för att direkt rusa till det moderna slagfältet. För det andra kunde min dator som inköpts till förmån för Battlefield 1942 inte spela spelet.

Även om Battlefield 2 inte var den huvudsakliga orsaken skrev jag en månad innan min födelsedag ner att jag önskade få en dator i present. Jag förväntade mig absolut inte att få en, utan det var likt barn och ungdomar överallt i länder där traditionen hedras någonting man gjorde bara utifall. Det hela gick vägen och min systers dåvarande pojkvän som jobbade på Qpad gav mig en musmatta med Battlefieldmotiv, plus själva spelet. När jag spelat min första match försvann alla tvivel som jag haft på spelet, och det är än idag både det mest spelade och min favorit bland Battlefield serien. Battlefield 2 var en fräsch fläkt i serien i rätt många avseenden, men inte minst på grund av det unlocksystem som det använde sig av i kombination med att det mesta av ens statistik sparades och förmågan att gå upp i rank. Det blev en fröjd att spela som en viss klass, bli extra bra på att hela lagkamrater, kasta ammunition till dem eller på annat sätt understödja i eldstriden för att sedan välja sin välförtjänta belöning.

Kartorna hade också fått en rejäl skjuts. De var olika, intressanta och väldigt, väldigt stora. Somliga var menade för stadsskytte, där pansarvagnar hade det svårt, där rörliga och slagkraftiga infanterigrupper dominerade terrängen. Andra var operationer som krävde samröre mellan alla vapenslag för att fungera effektivt. Nya kartor bland annat favoriten Wake Island släpptes efterhand. Nytt för spelet var också en befälskedja. Det hela var menat att fungera på sådant vis att flera skyttegrupper kunde ges order av en befälhavare som det fanns en av på laget. Befälhavaren valdes mellan de som var intresserade och den som hade högst rang fick oftast posten, vilket var åtråvärt då befälhavaren dubblerade sina poäng om laget vann. Dessvärre fungerade systemet inte alltför bra i praktiken på öppna servrar, då befälhavaren ofta bara vara en bonuspost för de som campade utanför jaktplanen, eller kallade ner artilleri lite här och var, utan att bry sig om den där blinkande saken som innebar att en gruppledare ville göra detsamma på en punkt han var på väg att erövra för lagets bästa.

Battlefield 2 utökade också antalet klasser i spelet som dittills bestått av krypskytt, skyttesoldat, pansarvärn, sjukvårdare och mekaniker till att även inkludera kommandosoldat och understöd. Detta utökade upplevelsen och såg till att var man uttråkad med att göra det ena var det bara att testa på det andra. Detta till trots var klassernas spelstil lika när man kom i en eldstrid. Deras speciella egenskaper var menade för annat, som att hela lagkamrater, reparera fordon, spränga viktiga strategiska mål eller fördela ammunition. Senare under året kom även en expansion ut vid namnet Special Forces. Det var en ändring i fokus från stora fordonsstrider och jetflyg, ner till små intensiva infanteristrider. Bland minnesvärda kartor fanns bland annat ryssarnas försök att slå ut tjetjenska upprorsmän och bordningen av ett skadat hangarfartyg. Tillsammans med kartorna kom även nya vapen och verktyg ut, bland annat en änterhake för att ta sig upp på tak. 2006 utökades upplevelsen med två ”booster packs” (eller DLCs). Den ena, Euro Force introducerade Europeiska Unionen till kriget tillsammans med stridsvagnar, flygplan och vapen från de europeiska länderna. Det andra, Armored Fury lät spelaren delta när Kina och MEC invaderade USA och lade till dedikerade markanfallsplan, Su-25 och A-10 samt lätta helikoptrar. Med detta paket fick vi även en intressant ny version av det klassiska Battlefield temat.

De kreativa skaparna av modifikationer hade hittat en ny himmel att utforska och bända tills de fick det som de ville ha. Battlefield 2 skapade en uppsjö av modifikationer, små, stora och allting mittemellan. Bland de lite mer nämnvärda hittar vi Project Reality, som dedikerade hela spelet åt att se till att allting skulle vara så realistiskt som möjligt. VoIP var nästan ett krav, och teamwork ett absolut måste. Flera klassiska modifikationer från 1942 gjorde också en återkomst, bland annat Desert Combat och Eve of Destruction.

Redaktörens Slutord:

Nostalgi och gamla minnen brukar man bli glad av. Missade du förra delen i vår artikelserie hittar du den här och den med åtminstonde ett sandkorn av artistisk förmåga bör åter igen ta sig en titt på vår tävling. Finns fortfarande tid för att få iväg ett bidrag. Näste del i denna artikelserie dyker upp nästa tisdag, men tills dess vill jag se några fina tips på moddar till Battlefield 2 som ni håller extra kära.
-Mattias “Hamsternator” Wahrolén