Ibland är det enkelhet som är rätt väg att gå. I de flesta spel som produceras idag, speciellt med multiplayerläge i fokus, ingår det det ett system för att göra sin avatar bättre på olika sätt. Man kan antingen gå upp i level, få bättre utrustning eller öva upp någon speciell färdighet. Dessutom finns det ett berg med achievements, insignias, och titlar att klättra upp för. Själv ger jag oftast upp vid blotta åsynen av ribbons, ranks och allt vad det heter. Man kommer aldrig kunna ta alla, så vad är poängen?

Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig stött på någon som har orkat samla på sig alla olika ranks, insignias, titlar, trophys, achievements och ribbons (hädanefter gröngölingsförkortat: RITTAR) Rittarna används ju inte till någonting praktiskt, trodde jag tills för någon dag sedan, då jag skulle börja skriva recensionen på Track Mania 2: Canyon. Rittarna är en del utav onlinespelandets mest elementära essens, nämligen ett sätt att visa sig bättre än andra spelare. De är spelvärldens svar på skolgårdsmobbingen man som liten kotte blev utsatt för. Hade man ingen glaspiratkula var man lite sämre än de andra barnen. Hade man inte en Nokia med Snake i högstadiet så var man lite sämre än de andra barnen. Hade man inte rätt kläder, hårvax, språkbruk, vikt, hudfärg etc… så var man alltid lite sämre än de andra barnen.

Jag minns att jag i situationerna jag beskrev, ofta tänkte på deras förutsättningar. Jag ville inte vara sämre än andra barn bara för att de hade mer tur, mer pengar eller något liknande. Jag ville att jag skulle bedömmas utefter vad jag kunde och inte vad jag hade. Jag ville för en gångs skull kunna tävla mot dem på lika villkor.

När det kommer till onlinespelande, där nästan hela ordet enkelt översätts till “tävlingsmoment”, vill jag, precis som när jag var ung, kunna tävla på lika villkor och jag vill inte bli behandlad som en sämre spelare när jag i brist på fritid inte har tagit de svåraste rittarna. Dock är det enklare att kontra någons skrytande genom att säga att de har för mycket fritid än att påstå att de har för mycket pengar, eller är för snygga. Men i grund och botten handlar både livsvillkor och mängd fritid om resurser, om förutsättningar, om chans att lyckas på sin arena.

TrackMania2 CanyonLaunchscreenshot1

Till skillnad från många andra elever älskade jag läxförhören i skolan, och jag förstod inte varför alla andra hatade dem. Under de senare skolåren föll pusselbitarna på plats, och i takt med att jag förstod grupptillhörigheter och hittade en vänkrets med en kultur där jag passade in så blev också mina prestationer i skolan mindre viktiga. Jag behövde inte längre tävla mot dom jag såg som rivaler då jag i min egen krets kunde tävla mot vänner på lika villkor.

I spelvärlden finns inte den lösningen då alla, beroende på fritidsresurser, ändå spelar samma spel. Alla tävlar alltså på samma arena. Vissa spel bygger dock på en idé som är för smart och enkel för att vara sann. En idé som motiverar dig att spela oavsett hur mycket tid du lägger ner. Track Mania 2 Canyon är ett sådant spel. Och vad är det då som skiljer Track Mania 2 från mängden? Jo, möjligheten att på bara några få minuter få känna sig som världsmästare.

Med endast piltangenterna till hjälp ska du på cirka fem minuter komma i mål på den bästa tiden du kan, på så många försök du hinner. Bilen du använder är precis lika bra som alla andras, och du har precis samma förutsättningar att komma först när du endast har spelat några timmar i veckan som de som spelat varje vaken minut i veckor i sträck. Loppen körs för loppets skull och det finns ingenting att låsa upp eller uppgradera. Det enda Track Mania 2 gör med ditt lopp är att ge dig poäng för din placering i loppet. Den poängen placerar dig på världsrankinglistan samt den nationella rankingen, exempelvis rankingen för svenskar, kineser eller ryssar.

TrackMania2 CanyonLaunchscreenshot4

Man kan då tycka: “Men då får man ju en belöning ändå, hur tänker du nu?” Absolut, men den belöningen är ingen som du har nytta av. Du låser inte upp något, inte ens några rittar. Dessutom finns det ingen skönare känsla än att komma tiondelens sekund före någon som är högt rankad, för när loppen körs spelar motståndarnas rank ingen roll, man kan vara bäst ändå, till skillnad från rittar som kräver en viss tids spelande eller en speciell prestation för att låsas upp. Rittar kan man aldrig vinna över, man bara har dem eller inte.

Track Mania 2: Canyon är skapat utav Nadeon och ingår i deras spelnätverk “ManiaPlanet”. Tanken med ManiaPlanet är att spelens innehåll ska skapas utav spelarna. Således är alla banor i multiplayer hemmagjorda och oftast mycket fyndiga. Det finns som sagt bara en slags bil i spelet men även den går att göra personlig genom att måla den nästan precis hur man vill. Det enda som sätter gränser för bilar och banor är din kreativitet. Det första TrackMania höll väldigt länge tack vare sitt användarinnehåll och TrackMania 2 följer i samma spår.

TrackMania2 CanyonLaunchscreenshot3

Förutom sin geniala “pick up & play”-mentalitet så är TrackMania 2 precis som sin föregångare väldigt snyggt, trots att det är optimerat för att kunna köras tillfredställande på äldre datorer. Ljud, grafik och känslan i att styra bilen samspelar otroligt bra och helheten uppfattas som genomtänkt och trovärdig.

Andra spel som ingår i ManiaPlanet är QuestMania, ett RPG, och ShootMania, ett FPS. Men inget utav spelen är ännu släppt utan befinner sig i betastadier. Är dock något utav dem lika briljanta som TrackMania har varit de senaste åren så har vi ett par ordentliga utmanare i de annars väldigt mätta genrerna.

 

Trackmania II Canyon

Trackmania II Canyon
9

Grafik

9/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

9/10