Jag har aldrig riktigt varit sorten som ser fram emot nya spel och hyllar dem innan de kommit ut. Ännu värre var det faktiskt tidigare i mitt liv, speciellt då jag inte hade en egen dator. Den som fanns i huset var ett vrak som ändå inte kunde spela nämnda spel, varför skulle jag då bry mig om de nya? Istället satt jag med gamla klassiker som StarCraft, X-Wing Alliance, F/A-18 Hornet 3.0 och framför allt moddarna Firearms 2.5 och Day of Defeat till gamla hederliga Half-Life. Istället var det hos kompisar som man fick se alla de coola spelen. Eller speciellt coola tyckte jag oftast inte att de var i de flesta fall. Saker tenderar att vara mindre coola om det inte är du som spelar spelet i fråga utan bara tittar på. Ett undantag till denna regel var när en klasskamrat skulle visa mig Battlefield 1942.

Jag himlade med ögonen och förväntade mig en Medal of Honor Allied Assault klon. Han satt och spelade det när jag kom in i rummet, och jag såg en infanterist som sprang runt på Omaha Beach. Big deal tänkte jag. Det där har jag sett förr. Sedan fick jag spela själv. Det absolut första jag gjorde var att trycka på ESC och gå över till listan över servrar. Omaha Beach och liknande hade jag tröttnat på sedan länge i Day of Defeat. Jag fastnade med musen över Wake Island och tittade på min kompis. Okey, hur ohistoriskt har de gjort den här kartan?

Han bara log mot mig. Jag tog det som att jag borde ta reda på svaret själv. Jag fick min första överraskning vid det här tillfället, då temamusiken som numera är klassisk fyllde mina öron. Jag spawnade på stranden och såg genast ett trupptransportskepp på väg in. Jag sköt mot det, och blev skjuten på tillbaka som svar. Jag tog skydd, döm då om min förvåning när det fälls en bomb rakt ner där jag låg och trodde jag var säker. Jag hade ännu inte förstått att allting i spelet kontrollerades av en spelare och blev därför lite förvånad över att en annan spelare fick äran för att ha bombat sönder mig.

Detta uppenbarade sig dock fort vid andra spelrundan då min vän sade åt mig att bemanna en av kanonerna och beskjuta farkosterna som kom emot oss. Varje pilot, varje fartygskapten, varje infanterist och kulspruteskytt på kartan hade något gemensamt. De var kontrollerade av en spelare. Jag sträckte mig efter förpackningen och kollade systemkraven. Så fort jag kom hem så började jag planera. Jag vägde fram och tillbaka, kollade hur det hela skulle göras och efter två veckor pratade jag med min mamma. Jag ville ha en egen dator och visste hur den skulle ordnas och inte nog med det, jag ställde egentligen bara ett enda krav på datorn. Den skulle kunna spela Battlefield 1942.

När jag väl fått datorn installerades genast demoversionen av Battlefield 1942 på datorn. Spelet köptes så fort jag hade pengar till det. El Alamein och Wake Island spelades i sträck – jag bombade folk, blev skjuten innan jag nått stranden, låg ner i sanden med pansarvärnsvapen och sköt ner flygplan. Detta var lagarbete i dess renaste form, det var inte bara optimalt för att det skulle gå bra utan ett rent krav för att det skulle gå bra för laget. Framför allt levde det upp till namnet. Det var ett slagfält. Enorma kartor, ändlösa möjligheter. Borta var flaskhalsar som på sd_Durandal eller de_dust. Om fienden försvarade en plats gick man till en annan. Man anföll från alla håll och vinklar med alla möjliga sorters vapen.

Tröttnade man på temat ”Amerikan-stoppar-Nazist-eller-vice-versa” fanns det andra att tillgå. Battlefield, liksom Half Life gav upphov till en stor mängd modifikationer som antingen kunde placera dig i en X-Wings cockpit, Vietnams djungler eller som soldat i ett krig mellan Norge och Sverige. Bara blotta möjligheterna i modifikationerna var anledning att skaffa spelet, även om de flesta som köpte spelet inte gjorde det för modifikationerna skulle de säkerligen gjort det för Desert Combat.

Trots revolutionerande gameplay och nästan gränslös uppfinningsrikedom bland modifikationerna kunde inte Battlefield 1942 komma längre. Såhär i efterhand känns spelet lite som en testplatform, där DICE visade att Ja, det här kan göras. Det blev upp till nästa spel i serien att visa exakt hur bra det kunde vara när man blandade konceptet med ny teknik och de lärdomar man fått.

Redaktörens slutord:

Att hitta en spelserie man tycker om och få chansen att växa upp tillsammans med den är en underbar sak. Den här artikelserien kommer ta upp en av dessa många historier som finns där ute och jag misstänker att det finns flera rävar som kommer att kunna relatera till dessa texter. Passa på att vara lite nostalgiska nu och titta även in på vår Battlefield 3 tävling där ni faktiskt har chansen att visa DICE vad denna spelserie har betytt för er. Ni hittar tävlingen här. Del två i denna artikelserie kommer nästa tisdag men passa på redan nu att dela med er av era minnen här nedanför. Fina minnen är till för att delas med andra. 
– Mattias ”Hamsternator” Wahrolén