Att spel baseras på religiösa berättelser är ingenting ovanligt, vare sig det rör sig om rena tolkningar av originalen eller om spelskaparna tar sig kraftiga friheter med ämnet. Trots detta är det förvånansvärt sällan som den kristna tron används som grund för ett spel. Med El Shaddai tänker UTV Ignition Games utforska denna storymässiga guldgruva, men går det verkligen att använda en uråldrig text som grund för ett spel idag?

El Shaddai är inget namn som är plockat ur tomma intet utan är plockat ur hebreiska skrifter och betyder kort och gott ”gud”, åtminstone den första delen i namnet. Vad Shaddai betyder råder det en liten debatt om men det låter i alla fall snyggt. Berättelsen följer prästen Enochs resa där han söker efter sju fallna änglar som han har fått i uppdrag att återföra till himmelen. Till sin hjälp har han de fyra ärkeänglarna  Raphael, Uriel, Gabriel, Michael och även den troligtvis mest berömda utav de alla. Den som har ansvaret över att skydda jorden, nämligen Lucifel (Nej det är ingen felstavning, men jag vet inte heller var denna stavning härstammar ifrån). Sättet som historien presenteras på är mer visuellt än vad det är informativt. Under spelets gång får du veta precis de delar du behöver och bara en tesked mer, något som demonstreras väldigt tidigt när vi under en väldigt kort sekvens snabbspolar igenom Enochs långa resa och får en liten inblick i hur han tas emot av människorna han möter. Den här sammanfattningen kan jämföras med att försöka berätta hela handlingen i tv-serien Lost på tio minuter. Det kan låta intressant, men det finns ganska stora luckor att fylla i. Det kan låta negativt men den här berättartekniken fungerar väldigt bra i El Shaddai och min nyfikenhet väcks till liv väldigt fort. Utvecklarna har dock valt att låta Lucifel ge spelaren små sammanfattningar på de senaste händelserna mellan spelets olika nivåer, något som bitvis är bra samtidigt som jag känner att utvecklarna kanske borde litat mer på sin egen förmåga att berätta historien när den faktiskt sker framför våra ögon. Storyn är i grunden ingenting särskilt unikt och detsamma gäller spelmekaniken som påminner om påminner om klassiker som Super Castlevania IV.

Du springer, hoppar över hål och slåss mot lite fiender på vägen mot varje nivås slut och mer avancerat än så blir det inte. De pussel man stöter på är bokstavligt talat inget mer än att aktivera en knapp innan man får gå vidare. Lyckligtvis finns det lite mer att hämta bland spelmekaniken och det är där som både strider och spelets olika vapen kommer in i bilden. Stridssystemet påminner bitvis om det vi ser i Devil May Cry då det räcker med en knapp för att göra långa slagkombinationer, men om man fördröjer en knapptryckning en smula utför man en specialattack som kan bryta igenom en fiendes sköld. Detta kan kombineras med att ladda en attack som skadar extra eller en specialattack som har olika användbara egenskaper beroende på vapen. Stridssystemet är väldigt enkelt och efter att man har lärt sig grunderna händer det inte särskilt mycket mer på gott och ont. När bemästrar kontrollen i strid på bara några minuter gäller det att något håller striderna någorlunda fräscha och denna detalj är de tre olika vapen som finns i spelet. Först ut har vi Arch som är ett sorts tvåhandsvapen som slår snabbt och tillåter spelaren att sväva lite lätt i luften. Det andra vapnet Gale är spelarens främsta distansvapen som även tillåter spelaren att göra snabba undanmanövrar både på marken och i luften. Sist ut har vi Veil och den ger spelaren de bästa offensiva och defensiva egenskaperna, däremot får man inga positiva effekter till sitt rörelseschema som kan vara användbart i spelets många plattformsmoment. Tre vapen är inte särskilt mycket, men lyckligtvis behöver man skifta mellan dessa ganska frekvent under striderna, något som hjälper till att hålla mötena med fienderna intressanta lite längre. Enoch kan tyvärr bara bära ett vapen åt gången och när man vill byta måste man generellt sett stjäla en fiendes vapen. Detta leder till att ett vapenbyte kan vara ett strategiskt val på mer än ett sätt, då man kan byta till ett vapen som man kanske inte är intresserad av men samtidigt gör man en fiende försvarslös utan sitt vapen. Vid ett flertal tillfällen valde jag att stjäla ett vapen därför att en specifik fiende var ivägen snarare än att det nya vapnet passade bättre för den situation jag hade hamnat i.

Det finns några fler detaljer i striderna men i slutändan har El Shaddai en bra grund i actionsekvenserna, men det skulle behövas lite mer. En del som definitivt kunde förbättras är fiendevariationen då bortsett från spelets bossar och några nivåspecifika elakingar endast finns fyra typer av fiender, något som är ganska lite med tanke på hur mycket strider som det finns i spelet. Den andra stora delen av El Shaddai är den plattformsbaserade biten där det gäller att hoppa och springa, ibland båda samtidigt för att komma vidare. Kontrollen är aldrig ivägen för mig och när jag inte landar där jag planerade har det antingen med dålig planering att göra eller den grafiska stilen som jag ska ta upp senare, men kontrollen är alltid oskyldig. Återigen är det bra att tänka på vilket vapen man har med sig eftersom att rätt vapen gör hoppandet så mycket lättare och ibland är det även ett krav för att man ska nå till lite mer avlägnsa platser där olika hemligheter gömmer sig. Att skutta fram genom nivåerna är mycket mer varierat än vad man först kan tro. Vi har de klassiska rörliga blocken, precisionshopp över spikar, fotfästen som faller när man vidrör dessa och en hel del mer. Varje nivå har generellt sett något som förändrar spelupplevelsen precis lagom mycket för att man inte ska bli uttråkad, men den största moroten som får spelaren att fortsätta är ändå spelets grafiska stil.

Takeyasu Sawaki som tidigare är känd för karaktärsdesignen bakom Clover Studios Okami och Capcoms Devil May Cry, har verkligen inte sparat på krutet när det gäller vad och hur de visar upp spelets nivåer och karaktärer. Designen är verkligen vacker, i brist på mer vetenskapliga termer och spelets presentation varierar kraftigt mellan varje område. Till en början är det ganska minimalistiskt med nästan bara vita och ljusblå färger, detta övergår snart till kraftiga röda och bruna färger där hundratals byggnader och torn kan ses i bakgrunden. Förändringen är dock mer än ett simpelt färgskifte. El Shaddai innehåller även världar som nästintill ser ut att vara direkt tagna ur en modern konstnärs huvud där färger smälter in i varandra och skapar en ordentlig färgexplosion, samtidigt som nästa värld kan vara som tagen ur ett barnprogram med ljusa varma färger och rundade kanter på precis allting i världen. Den här starka kontrasten infinner sig även i musiken som går mellan allt från afrikansk folkmusik (eller så som jag inbillar mig att det låter) till snabb techno och de nästintill självklara gospelkörerna. Musiken är väldigt passande och jag skulle definitivt inte ha något emot att ha musikspåret på när jag sitter hemma med en bra bok eller bara allmänt vill ignorera omvärlden lite.

Presentationen håller även hög kvalité när det gäller röstskådespelarna som gör ett bra jobb med sina repliker, även om jag inte skulle påstå att det ligger nära exempelvis Uncharted eller Yakuza. Det finns däremot några små bekymmer med att låta en grafiker leva ut hela sin vision på det vis som har gjorts i El Shaddai. Främst handlar det om att på några nivåer är avståndsbedömning nästintill omöjligt, något som inte är optimalt för ett spel som består av en stor del plattformshoppande. Lyckligtvis är straffet för att falla ner för ett stup ganska lågt, med endast lite hälsobortfall som resultat varpå man raskt kan försöka igen.

El Shaddai är absolut ett av de bästa plattformsactionspel vi har sett på ett bra tag. Med ett kompetent stridssystem och en kontroll som aldrig sviker blir detta ett äventyr som jag skulle vilja presentera för en stor grupp unga spelare där ute. Tyvärr måste jag vara lite realistisk. Har man inte ett intresse för konst, bildspråk eller någon annan form av visuell presentation kommer man inte att uppskatta El Shaddai lika mycket som den där spelaren som faktiskt passar på att njuta av omgivningen och ta in så mycket intryck som det bara går. Denna bibliska resa är ett kompetent spel utan sin säregna grafikstil, men det är färgerna och musiken som får det att stå ut från mängden.

El Shaddai: Ascension of the Metatron

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

6/10

Plus

  • Stor variation i musik och miljö
  • Sjukt vacker design

Minus

  • Enformiga minibossar