När jag för ungefär två år sen för första gången stiftade bekantskap med utvecklaren Atlus direkt i och med Shin Megami Tensei: Persona blev jag som frälst. Spelets hade i princip allt jag letade efter; bra skådespelare, bearbetat manus och en superb handling som ihop med en rolig spelmässig stomme gjorde det snabbt till ett spel som var svårt att släppa och är vid denna skrivande stund mitt absoluta favoritspel. Enda sen spelet släpptes har jag otåligt väntat på att uppföljaren ska utannonseras och har spenderat min tid med att undersöka de äldre delarna i Persona-serien såväl som andra förgreningar som den underbara import-pärlan Shin Megami Tensei: Devil Survivor. Atlus har på väldigt kort tid stigit till att bli en personlig favorit och även om Persona 5 än så länge lyser med sin frånvaro så har Atlus ett nytt spel på marknaden; pusselspelet Catherine.

Catherine är ett spel som redan sedan sin utannonsering har varit svårt att få en riktig bild av. Det är som sagt ett pusselspel vars huvudsakliga spelmekanik ligger i att huvudrollen Vincent Brooks varje natt har mardrömmar där han måste bestiga enorma torn bestående helt av klossar. Dock var det integreringen av handlingen som uppgjorde det stora mysteriet med Catherine. För förutom pusselelementet lovades en handling driven av ett triangeldrama mellan Vincent och två vackra kvinnor.



Nu när Catherine har anlänt till den västra halvan av vårat klot har jag äntligen spelat
igenom det och fått en betydligt klarare bild om vad som ligger bakom den konstiga kombinationen av handling och spelmekanik.

Vincent Brooks är en 32-årig slashas som har gjort det de flesta av oss antingen strävar för att uppnå eller undvika; han har blivit bekväm med sin vardagssituation. Han har sedan fem eller sex år (han är inte riktigt säker hur länge) varit tillsammans med sin flickvän Katherine och allt går som på räls. Dock är inte Katherine inte lika nöjd med vardagssituationen. Hennes vänner har i princip alla gift sig och i vissa fall hunnit skaffa barn också och hon anser att det är dags för henne och Vincent att följa i hennes vänners spår. Efter en allvarlig konversation vid lunchtid följer Vincent med sina kompisar Johnny, Orlando och Toby till deras favoritbar The Stray Sheep för att tänka över situationen. Vincent dricker lite för mycket och stannar kvar efter det att hans vänner gått hem för att fortsätta fundera om han verkligen är mogen att ta steget in ett så seriöst förhållande.

Morgonen efter vaknar Vincent upp i sin lägenhet bredvid den yngre och oerhört vackra Catherine, en blondin som på alla sätt och vis verkar vara Vincents drömkvinna. Hon vill bara ha kul och finner giftermål nästintill skrattretande. Det är efter detta som spelet verkligen tar fart och spelaren får ta kontroll av Vincent i både vår värld såväl som drömvärlden. Vincent upptäcker nämligen efter den första kvällen att han varje natt efteråt tvingas bestiga klosstorn för att undvika att sväljas av ett expanderande mörker som verkar svälja allt det berör, och att alla som sväljs av mörkret dör i riktiga livet. Vincent är dock inte själv i denna värld utan har sällskap av flera dussintal får som Vincent träffar på såväl på tornen som mellan de olika planen av drömvärlden. Det leder till en hel del intressanta konversationer om både det ena och de andra som strategier till att klättra som bäst såväl som intressanta filosofiska tankar om vad som är viktigast i livet.

Skådespeleriet är jättebra, precis som i de flesta Atlus-projekten och manuset är fylld med trovärdig dialog. Karaktärernas känslomässiga uttryck känns genuina i nästan alla lägen och även om det ibland finns ett lager överdrivet skådespel i sikte hjälper det faktiskt att lägga på tyngd i några av de mer stressiga momenten.

Även om Vincent vid början av spelet känns snäppet svår att identifiera sig med blir han snabbt en figur vars öde man bryr sig om även om han vid flera tillfällen verkar ha mer beslutsångest än man som spelare matar in i honom, fast efter ett tag fanns det en del av mig som hade svårt att faktiskt välja sida när det gällde vilken flicka Vincent skulle försöka hålla sig till, vilket är en merit med tanke på hur jag nästan alltid vet exakt vilket val jag ska ta när ett spel ger mig valmöjligheter.

Mer än så vill jag inte avslöja om spelets handling då Catherine trots intressanta spelmässiga segment egentligen regeras helt av sin handling. För även om det är övernaturliga krafter involverade så är den grundläggande handlingen dilemmat om otrohet och hur man ska handskas med ett scenario som på många sätt är helt omöjligt att finna en smärtfri väg ur, och det är ett narrativt element som för få spel har tagit upp.

Grafiken är även den superb och gör mig ännu mer sugen på en utannonsering utav Persona 5. Animé-designen som Atlus använt sig av så länge har här för första gången fått en sann uppdatering för denna generations konsoler och till skillnad från de spelen som jag spelat i Shin Megami Tensei-serien används faktiskt karaktärsmodellerna för att uttrycka känslor istället för att ha en tvådimensionell version av karaktären på skärmen för att tydligare visa de olika ansiktsuttrycken. Färgpaletten är varierad i den verkliga världen och baren The Stray Sheep’s neonskyltar och färgglada interiör utgör en perfekt balans med den monotont grådaskiga färgen i mardrömsvärlden. Om det är detta som framtida Atlus-projekt kommer dra sin stil ifrån är jag om något ännu mer intresserad över vad som komma skall och hoppas att fler utvecklare som specialiserar sig på animerade grafikstilar försöker sig på denna typ av design för den fungerar utmärkt.

Nu kommer vi dock till den stora konflikten som jag medvetet sparat till sist; nämligen Catherine som faktiskt spel. Det är här prisandet slutar och verkligheten tar över. För även om jag älskar Catherines handling, manus, skådespel och allmänna atmosfär så går det inte att ignorera dess största fel; nämligen den spelmässiga delen av upplevelsen. Spelet är uppdelat i två huvudsakliga delar. Det första är den verkliga världen där man styr Vincent i baren The Stray Sheep och får prata med de olika människorna som spenderar sina kvällar där. Handlingen drivs fram beroende av hur Vincent relaterar till de olika karaktärerna och hur hans svarar på frågor och påståenden som han stöter på. Baren har även en arkadmaskin där man kan spela en simplifierad version av klosspusslen samtidigt som man får ta del i den klassiska sagan om Rapunzel, och en jukebox där man kan lyssna på gamla Atlus-klassiker.

Vincents länk till de två tjejerna i hans liv är i baren representerat av hans mobiltelefon som både används som sparstation och som ett sätt att få meddelanden i form av SMS. I princip varje kväll får Vincent meddelanden från båda tjejerna och beroende på svaren man ger dem ändras Vincents ställning till otroheten och hans livssituation i allmänhet.

Sist men inte minst är självklart ett ställe där man kan ta ett glas och försöka slappna av. Alkoholen man konsumerar påverkar den tiden man har på sig med karaktärerna och beroende på hur full man blir får man en snabbhets-boost i mardrömsvärlden den natten.  Baren är en intressant plats att vara på och även om det är en relativt liten del av speltiden som spenderas där är det en plats som får en ganska tredimensionell känsla kring sig. Jag vill spendera mer tid där och lära känna karaktärerna som delar lokalen med Vincent bättre.

Sedan har vi det huvudsakliga spelmomentet; klosstornen i mardrömsvärlden. Principen är simpel nog. Vincent befinner sig på botten av ett enormt torn som han har åtta nätter på sig att bestiga för att undvika att dö i den verkliga världen. De olika segmenten består av enorma klossar som Vincent måste putta och dra omkring för att skapa trappor som han sen kan klättra upp på för att avancera. Varje natt består av någonstans mellan två till sex segment och dessa är uppdelade med platåer där du tillsammans med de andra mardrömsdrömda kan träffas och prata och dela tekniker. Även här finns frågor som påverkar Vincents handlingar i verkliga livet och om din konsol är uppkopplad online får du även veta hur andra spelare har svarat.

Problemen uppstår inte riktigt förrän den fjärde natten. Spelet har vid detta lag introducerat ett gäng nya fiender och blocktyper som utökar utmaningen. Problemet är dock att spelet redan innan dessa faktorer blandats in ibland är hutlöst svårt. Jag spelade igenom spelet på lägsta svårighetsgraden som specifikt förklaras som för den som enbart vill uppleva handlingen men jag fann det fortfarande nödvändigt att ta hjälp av Youtube för att komma vidare och kan i princip lova att alla som spelare Catherine vid något tillfälle kommer känna samma frestelse.

Under de flesta segmenten är tiden ganska så generös och tålamodet kan ofta svika enbart för att man inte kommer på rätt metod för att komma upp. Dock blir tempot accelererat mot slutet av spelet och blir då mer frustrerade i allmänhet.  Varje natt avslutas med en bossfight och det är i och med dessa nivåer som spelet blir helt sanslöst irriterande. Vissa av dessa banor är extremt snabba och kräver att spelaren inte står still i mer än några enstaka sekunder för att undvika att dö. Det blir helvetiskt vid vissa tillfällen och om du som spelare vill ha en sann utmaning anser jag Catherine sommarens största.

Utöver huvudäventyret finns även utmaningsnivåer (som om spelet inte vore svårt nog) och ett samarbetsläge för två spelare. Tyvärr är detta inte lika bra om det låter eftersom man måste spela igenom nivåerna i spelets handlingsläge och göra bra ifrån sig för att få tillgång till nivåerna i samarbetsläget. Har man dock tålamod eller en dator med internet så man kommer åt Youtube kan man dock fixa detta relativt smärtfritt och utöka speltiden en hel del.

 

Catherine är ett svårt spel att betygsätta. Jag har aldrig älskat och hatat ett spel lika mycket som jag gör det och att spelet drar tillbaka tankarna till den där tjejen i min klass som jag kände enorm hatkärlek till gör mig irriterad men samtidigt uppspelt på ett bra sätt. Handlingen är riktigt underhållande och engagerar som i princip alla Atlus spel gör. Dessutom är temat otrohet något som fler spel borde undersöka och Catherine är på ett sätt en mindre revolution med sin kombination av vuxet språk, bild och tema. Att spelet är för svårt även på sitt lättaste läge är en sorglig sanning som jag verkligen vill betona är överkomlig (spelet blir faktiskt lättare mot slutet av någon anledning) och alla som är öppna för en intressant handlingsdriven upplevelse borde ge det en chans. Dessutom har spelet hela åtta olika slut beroende på val av kvinna och olika svar man gett och kräver minst 3 hela genomspelningar för att kunna se alla sluten.  Catherine är helt enkelt en oslipad diamant, som trots sina brister är klart värd åtminstone en genomspelning, men förmodligen mycket mer

Catherine

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

7/10