Microsoft har vid flera tillfällen erkänt att de gjorde en enorm underskattning av Xbox Live Arcade när de först lanserade Xbox 360 i december 2005. Fokuset stod mest på äldre klassiker och simplare spel som tog lite utrymme och var billigare att utveckla. Det stod dock klart inom bara några månader att potentialen för marknadsplatsen var något betydligt större än en liten sidodivision. Den lilla storleksgränsen som först var satt blev utökad i och med Konamis släpp av Castlevania: Symphony of the Night och har utökats ännu mer sedan dess.

Vid sommaren 2008 hade tjänstens utbud ändrats så mycket att Microsoft utannonserade Summer of Arcade, ett program som skulle se till att under sommarens sista veckor skulle enbart storsatsningar släppas varje onsdag på marknadsplatsen. Summer of Arcade var en succé och har fortsatt varje sommar sen dess. Spelen som erbjudits har i det stora hela varit av hög kvalité och har erbjudit riktigt intressanta upplevelser inom i princip alla genrer. Det första årets största släpp var Jonathan Blow-skapade spelet Braid, som inte bara var ett roligt och unikt spel rent mekaniskt utan var även det spelet som verkligen visade att nedladdningsbara titlar inte bara kunde vara roliga tidsfördriv under torrperioder av fysiska spelsläpp, utan att de även kunde ha en större mening. Braid var konst, så var det bara. Dess miljöer var så vackra att ens ögon nästan kunde börja blöda av långa spelsessioner och dess handling var minimal och absolut briljant på samma gång.

Två somrar senare kom Limbo, ett spel som även det var ett relativt simpelt plattform-spel med en intressant spelmekanik och en minimal handling. Faktum var att Limbo var ett spel i princip helt befriat från färg, vilket nästan gav det en identitet som Braids tronföljare. Det är nog inte så långsökt att påstå att både Limbo och Braid var Summer of Arcade-vinnarna för sina respektive år.

Med detta i minnet kan vi nu fokusera oss på spelet som denna recension faktiskt är menad för; Bastion. Bastion är det första spelet i detta års Summer of Arcade och är ett action-spel med rollspelselement som utspelar sig i resterna av en förstörd värld. Tillsammans med en vis gammal man (som enbart heter Wise Man) måste hjälten (som helt enkelt kallas The Kid) bygga upp den sönderslitna världen från den lilla flytande plätten som Wise Man namnger The Bastion.

Från The Bastion måste The Kid slunga sig till de andra flytande bitarna av den sönderslitna världen för att hitta energikällor som används för att uppgradera The Bastion och slutligen kunna bygga upp den förstörda världen runt dem. Handlingen i sig är precis som de två spel jag redan nämnt, men tar en egen teknik till sig i sitt berättande för att skilja sig från Braid och Limbo. Där Braid hade textsegment och Limbo i princip var ett stumt spel med enbart visuellt narrativ berättas handlingen i Bastion av The Wise Man som med sin enormt mäktiga och samtidigt lena stämma lyckas skapa en stämning som väldigt få spel någonsin lyckats med. Att höra den visa mannen berätta för dig var The Kid gör samtidigt som du gör det är ibland riktigt bisarrt och ökar intresset för att få höra vad The Wise Man har att säga här näst.

Spelet visas snett uppifrån och att kontrollera The Kid i de flygande nedgångna världsbitarna är väldigt smärtfritt. The Kid är lättmanövrerad och har en kullerbytta som lätt får honom ur fiendernas väg i konflikter. Vapenmässigt är The Kid också välutrustad och hittar nya vapen på sin jakt efter energikällor, och innan spelet är slut är hans arsenal fylld med allt från macheter och hammare till pistoler och granatkastare. En av de intressantare sakerna med Bastion är att även om man hittar nya vapen även in i spelets sista akt är dessa inte nödvändigtvis starkare eller bättre än de man har. Alla vapen i Bastion känns unika och välbetänkta och de vapen som jag själv utnyttjade behöver verkligen inte vara de som de som läser denna recension kommer att använda sig av. Allt handlar om prioriteringar och alla som spelar bastion kommer nog hitta en egen spelstil som tillhör dem, vilket är en imponerande tanke.

Under slagen hittar The Kid även uppgraderingar till alla vapen och även till sig själv som i och med att man går upp i nivåer går att utnyttja fler av. Att gå upp i rank är en förvånansvärt lång process även för de första nivåerna och känns på så sätt lite mer belönande när det äntligen händer. Dock hittar man alltid uppgraderingar både till sina vapen och till olika delar av The Bastion på sina äventyr, så spelet känns aldrig som att stå och trampa vatten.

Förutom banorna vars fokus är att hitta energikällor har varje vapen en egen bana som ger spelaren chansen att låsa upp unika uppgraderingar till vapnet i fråga. Dessa utmaningar är unika beroende på vapnet i fråga och jag som vanligtvis finner dessa sorters utmaningar att vara irriterande och utdragna fann dessa att vara roliga, för det mesta.

I och med att man hittar energikällor uppgraderas The Bastion och får fler byggnader som hjälper The Kid på traven. Uppgraderingar för vapen, The Kid själv, bonusar för speciella uppdrag och utmaningsuppdrag är alla hanterade från olika byggnader som ger spelet en mer varierad design. Om man vid något tillfälle anser att Bastion är för lätt (vilket i alla fall i spelets tidigaste stadier är mycket möjligt) kan man vid sina mellanbesök i sin bas aktivera utmaningar i en av The Bastions tempel. Principen fungerar i princip som Skulls i Halo och gör fienderna starkare eller the Kid svagare i utbyte mot olika belöningar efter uppdraget klarats av.

Grafiskt sett är Bastion väldigt likt Braid, i alla fall i sin färgpalett. Grönt är en dominant färg i spelet och även lite mer neutrala färger som gult och ljusbrunt känns igen från Braids färgskala. Dock är Bastion rent designmässigt en helt annan varelse än Braid och perspektivet spelet ses från gör även det Bastion till ett spel som helt klart kan stå på egna ben utan att egentligen kunna bli anklagad för att försöka plagiera de redan framgångsrika Summer of Arcade-titlarna.

Miljöerna är varierade och vackra och suget över nästa bana är i princip konstant under spelets gång. Fiendedesignen är även den bra och även om det är förvånansvärt få sorters fiender är de som finns utnyttjade bra och har olika storlekar och färger för att visa deras styrka.

Bastion är en väldigt bra början på detta års Summer of Arcade. Det är ett vackert spel som har en egen design både spelmässigt och grafiskt och dess narrativ gör den minimala handlingen intressant. Uppgraderingar av The Kid, hand vapen och The Bastion själv står för motivationen som leder spelaren framåt och ledde i mitt fall till mer utforskande än vad som var nödvändigt enbart för att förlänga mitt besök i den trasiga världen.  De få saker som kan påpekas som negativa (spelets längd är kanske någorlunda kort och trots bandesignen är uppdragen som driver handlingen framåt väldigt lika) kan man gott ha överseende med. Bastion är en fin saga, och den som har gillat de tidigare konstnärliga Summer of Arcade-spelen borde inte missa det!

 

 

Bastion

Bastion
8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

9/10

Hållbarhet

7/10