Att ha för många kockar brukar inte resultera i en särskilt bra soppa. Som tur är brukar inte kockar utveckla spel och när de tre giganterna Shinji Mikami, Akira Yamaoka och Goichi Suda går ihop för att göra ett spel kan det inte bli något annat än ett mästerverk, eller?

I Shadows of the Damned får vi stifta bekantskap med mexikanen Garcia Hotspur, och han är inte vilken tatueringsprydd mexikan som helst utan han råkar vara en väldigt framgångsrik demonjägare. Med framgångsrik menar jag förstås hatad av alla demoner utom en. Hans trogna kompanjon demonen Johnson som förutom trogen rådgivare även har förmågan att förvandla sig till diverse demondräparföremål som Garcia har väldigt stor användning utav i sitt vardagliga liv. Efter att vår hjältes flickvän blir kidnappad av demonkungen Fleming bestämmer han sig för att åka på en liten resa till helvetet för att rädda sin flickvän och på vägen göra det han gör bäst, nämligen döda ett gäng demoner till.

Spelets upplägg är ganska enkelt och bjuder inte på särskilt många överraskningar under spelets gång. Generellt sett springer spelaren runt i helvetet på en linjär väg och letar efter nycklar som låser upp dörren till nästa område för att sedan upprepa processen. Ibland kommer det in ett litet pussel i smeten men dessa är få och kräver oftast ingen större tankeverksamhet för att man ska ta sig igenom. Shadows of the Damned fokuserar väldigt mycket på strider som det finns väldigt gott om, men med ganska enkla medel blir dessa sällan tråkiga trots att skillnaden mellan fienderna man möter i början av spelet gentemot slutet är ganska små. Att Shinji Mikami (Resident Evil, Vanquish, God Hand etc) har haft ett finger med i utvecklingen av spelet märks tydligt på det här området. Kontrollen är löjligt enkel men tillräckligt mångsidig för att man ska kunna hantera alla situationer man ställs inför. Att sikta och skjuta på fiender är minst lika lätt som i Resident Evil 4, men till skillnad från hjältarna i den serien kan Garcia gå runt samtidigt som han siktar med sitt vapen. Skulle en fiende smyga sig på Garcia bakifrån får spelaren möjligheten att slå tillbaka tack vare en liten ”quick time event” och på så vis undvika skada. Skulle däremot fienderna vara för många, snabba eller allmänt läskiga har Garcia även valet att slänga sig åt sidorna eller bara lägga benen på ryggen.

I ett spel som detta där striderna tar upp den största biten är det extra viktigt att kontrollen inte sviker spelaren och där klarar sig Shadows of the Damned nästintill fläckfritt. Det enda som var problematiskt var att skjuta fiender på extremt korta avstånd då skotten ibland ville passera rakt igenom sitt mål utan påverkan. Detta är dock ett mindre problem då det avstånd jag syftar på är när pistolmynningen praktiskt taget rör vid sitt mål och då är det oftast bättre att skapa lite utrymme mellan spelaren och fienden innan man skjuter. Förutom alla dessa demoner som bör tas om hand måste spelaren vara uppmärksam på om det finns ljuskällor i närheten där han/hon slåss eftersom mörker inte nödvändigtvis bara är mörkt. Väldigt ofta stöter man på det mörkaste av mörker som finns i helvetet och befinner man sig inuti detta börjar man snabbt förlora energi. Den enda lösningen är att antingen ta sig till en ljusare plats eller helt enkelt tända en getlykta (ja du läste rätt) som finns placerade lite här och där. Spelaren ska däremot inte bara se till att inte vistas i mörkret för länge själv utan även ha koll på vilka fiender som har tagit sig ett mörkerdopp. De fiender som har gjort detta täcks utav ett skyddande lager som Garcias normala vapen inte kan ta sig igenom. För att kunna skada dessa fiender behöver Garcia antingen ta till närstrid eller använda en ”light bullet” som Johnson kan trolla fram. Alla dessa mindre delar används på ett väldigt flitigt sätt igenom hela spelet och även om striderna bara tweakas lite under spelets gång känner jag aldrig att jag tröttnar.

Något måste väl ändå förändras under spelets gång tänker säkert du som läser och självklart är det så. Först och främst har vi finurliga bossar där endast två är lika varandra och resten kräver att du kommer på ett nytt sätt att framhäva deras svaga punkt. Alla bossarna har ett mönster som spelaren behöver tyda för att komma segrande ur striden och det var endast en boss som jag kände hade en väldigt billig taktik för att bli svår, men det kan också ha varit jag som inte lyckades se luckan i dennes försvar. När Garcia har besegrat en boss blir han belönad med en blå juvel, och i klassiskt spelmanér används dessa till att uppgradera Johnson och ger honom möjligheten att förvandla sig till nya och förbättrade vapen. Johnson kan förvandla sig till tre olika vapen som kommer att få flera uppgraderingar var under spelets gång. Det är inte särskilt många vapen, men de komplimenterar varandra väldigt bra och inget vapen känns överflödigt. Att de vapen man börjar med dessutom inte är i närheten av vad man har mot slutet gör att man fortsätter vara nyfiken på vad nästa blå juvel kommer att förändra med Garcias pistol eller maskingevär. För de lite mindre spännande men ack så användbara uppgraderingarna finns det röda juveler som ligger gömda lite här och var för den som letar. För den som inte orkar leta går det alltid att köpa dessa hos halvdemonen Christopher, men det kostar en hel del så fundera på om du behöver en uppgradering eller en extra flaska tequila innan du går vidare till nästa demonslakt.

Shadows of the Damned är inte vackert, men vad förväntar man sig när man gör en resa till helvetet? Det är däremot väldigt snygg design där helvetet ser både otäckt, ogästvänligt och allmänt otrevligt ut i de flesta fall. Jag är däremot väldigt förvånad över att större delen av helvetet ser ut att vara placerad i en gränd i någon gammal engelsk stad. Det är ganska skönt med en vision av helvetet som inte är låst till det klassiska med väggar av kött och eld som dansar över himlen. Den miljön finns också, men de har åtminstone valt att variera det hela och när man väl når fram till ett välfyllt bibliotek vet man att det finns ett helvete för alla. Fienderna i Shadows of the Damned verkar däremot inte komma från varken England, Frankrike eller var man nu vanligtvis brukar se mysiga gamla bakgator. Det generella temat är mänskliga mörka former med lysande ögon, där det oftast är ganska svårt att verkligen se vad dessa demoner är för något. Kontrasten mellan de mörka och ljusa i fienderna är snyggt och skadorna plus blodet som sprutar när man skjuter på demonerna ger upplevelsen ett extra lyft. Vad jag däremot tycker är väldigt synd är att de vanligaste fienderna ser väldigt likadana ut och jag hade gärna sett lite mer varierande former än alla dessa humanoider som kommer springandes från alla hörn och kanter. Vad jag än stöter på och vilka miljöer jag än behöver ta mig igenom kom det aldrig någon period i spelet där jag utbrast ”fy vad tråkigt” och det vågar jag påstå är ett väldigt bra tecken.

Under tiden som spelaren skjuter ner allt som kommer i hans/hennes väg blir denne översvämmad utav olika intryck och inte bara visuella sådana. Ljudbilden är suverän och ljudeffekterna håller en riktigt hög kvalité rakt igenom. Det enda jag inte är helt överrens med är röstskådespelet till Garcia som ofta verkar vara mer fokuserad på att låta hård snarare än att reagera på det som händer framför ögonen på honom. Som tur är verkar Johnsons röstskådis ta sitt arbete på större allvar och jag har inte varit såhär förtjust i en svävande dödskalle sedan jag för första gången stiftade bekantskap med Morte i Planescape: Torment. Därefter har vi den del av ljudet som inte bara är bra utan smått fantastisk, nämligen musiken. Det är lätt att ta ut segern i förskott när man vet att Akira Yamaoka (Silent Hill) ligger bakom låtarna i Shadows of the Damned, men trots att han har höga krav på sig visar resultatet inga tecken på osäkerhet. Musiken skiftar kraftigt mellan hårdrocksslingor, kuslig skräckmusik och en liten dos reggae som alla tar den plats de behöver när det är läge för det och aldrig annars. Jag är ingen expert på ljud, men jag vet när jag hör någonting som är bra och soundtracket till Shadows of the Damned platsar definitivt in i den kategorin.

Det finns en till speciell person som har fått vara med och sätta sin personliga prägel på spelet. Goichi Suda (Killer7, No More Heroes) är känd vid det här laget som mannen med det riktigt vrickade idéerna, men var hittar man resultaten av hans inblandning i den här smeten? Nästan överallt skulle jag vilja påstå. Världen som Shadows of the Damned utspelar sig i, karaktärerna där och den humor som smyger sig in här och var är det tydligaste tecknet på att han har varit med i utvecklingen. Jag tycker är dock lite besviken på spelets längd för efter lite mer än sju timmar är min resa slut, men jag har redan börjat på nästa varv med högre svårighetsgrad så trots att spelet är linjärt har jag inget emot att göra resan igen. I slutändan får vi ett grymt actionspel med underbar musik, bra kontroll, en intressant tolkning av helvetet och ett par karaktärer som man gärna återser i en uppföljare. Synd att ingen av dessa är Garcias flickvän. Hon duger åtminstone till att ge oss en anledning till att slakta fler demoner. För allmänt demonslaktande är tydligen inte en bra anledning nog för att resa dit de flesta av oss kommer hamna till slut, men det gör inget. Nu vet vi att man ska hålla utkik efter getterna.

Shadows of the Damned

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Fantastisk kontroll
  • Helvetet är inbjudande

Minus

  • Förväntade mig mer galenskap