Jag har spelat Fear-spelen tidigare, men endast i flerspelarläget. Enspelarläget har alltid varit obekvämt för mig på flera olika sätt där man blandar ljudeffekter och småhändelser för att bygga upp en stämning. F3ar, det tredje spelet i serien, bygger på samma koncept. Det är inget fel i det och många skräckspel bygger på just denna mekanik. Man bygger alltså upp stämningen med trånga gångar, saker som händer när man går förbi samt obekväma ljud och musik. Allt det här är så klart extremt ”scriptat”, men eftersom man tvingas att gå en viss väg döljer man det oftast relativt bra. Resultatet blir att det alltså väldigt linjärt eftersom man har en förbestämd väg som man leds igenom.

Spelets första halvtimme är mörk, klaustrofobisk och obehaglig. Man sitter fången och skall förhöras av ett gäng hårdhänta poliser som vill få reda på information. De slår en med knytnävarna mot ansiktet och försöker på så sätt tvinga ur en det som de vill veta. Ens avlidne bror dyker upp i någon själsform och tar över ena vaktens kropp. Kort därpå är man fri och du som spelare tar vid…

F3ar förväntar sig någonstans att man har spelat en förstapersonsskjutare tidigare eftersom man får väldigt lite information om vilka knappar som gör vad. Endast vid laddskärmar får man små hint-rutor som berättar detta och det finns ingen direkt inledning i början av spelet, som annars är väldigt vanligt. Till exempel vid ett tillfälle är banan så pass mörk att man endast ser vissa ljuspunkter i rummet; som dessvärre inte är till någon vidare hjälp för navigering. Efter lite tryckande på diverse knappar finner tänds en ficklampa, inget man fått information om. Nu kan man fritt navigera i rummet igen och kommer snabbt till rätta efter en kort stund.

Det största problemet med F3ar är alla scriptade events. Visst är det ett måste eftersom det ska bidra till att spelet ska vara obehagligt och läskigt. Det funkar för det mesta men väldigt ofta märks det av alldeles för väl. Till exempel när vi blickar ut ur ett håll i vägen över ett lugnt och fint område. Så fort vi sätter foten utanför kommer det attackhelikoptrar från ingenstans och fiender börjar skjuta på en från andra sidan bakgården. Man kunde kanske löst just detta lite snyggare sätt. Andra tillfällen då detta fungerar utmärkt är när vi är helt ensamma i ett mörkt hus och allt som är på i rummet är en TV. När vi smyger förbi dyker texten ”I HATE YOU!” upp, och här fungerar det det mycket bättre då det bidrar till stämningen. Fler utmärkta tillfällen är när småsaker rör på sig, till exempel en gammal läskburk på marken rör på sig och ger ifrån sig det kännetecknande aluminiumburksljudet vi alla känner till.

Ljudmässigt är spelet okej med ganska standard vapenljud och läskig musik där den skall vara. Men det som förstör mest är när spelet rakt av byter bakgrundsljudspår utan någon som helst form av övertoning. Det är alltså ett väldigt blandat intryck vi får av allt detta, och man hade faktiskt kunna dölja det lite bättre. Vi sprang snabbt fram och tillbaka i en dörröppning och kunde således testa att ljudslingan byttes ut beroende på vilket rum vi var i. Det var två helt olika musikstycken och ljudslingor att det märktes av så pass mycket.

För att förtydliga så använder sig inte F3ar sig av ”hoppa-fram-och-skrämma-skiten-ur-dig”-mekaniken, men det händer. F3ar är för det mesta psykologiskt påfrestande skräck och obehag. Vem är inte rädd för klampande barnfötter med ett ekande och jollrande skratt taget ur random skräckfilm? Tillsammans med den omgivning man befinner sig i har utvecklaren verkligen lyckats med ljuddesignen. Vid alla inomhusscenarion brinner nästan pause-knappen. Obehaget kryper på, olika ljud gör sig uppmärksammande samt småsaker som rör på sig för att bekräfta att man inte är ensam.

Day 1, som har utvecklat F3ar, har däremot lyckats med är ett riktigt trevligt coversystem. För en gångs skull fungerar det riktigt bra och allt man behöver göra är att trycka på B-knappen för att låsa fast sig på objektet man vill gömma sig bakom. För att sedan resa sig ur skydd trycker man uppåt på ena analogspaken, och samma sak gäller runt hörn men åt respektive sida istället. För att åter ta skydd är det bara att släppa analogspaken så duckar man automatiskt. Den artificiella intelligensen som styr fienderna känns lite smartare än i andra spel, de försöker ta sig runt en och verkar kommunicera med enkla och korta meningar. De står inte still och väntar på att man ska attackera utan försöker själv ta initiativ till det.

Flerspelarläget erbjuder horde mode med en liten förändring. Man ska samla resurslådor som i sin tur erbjuder nya vapen för varje nivå av resurser man uppnår. Det gäller även att reparera hål i väggar och dylikt, men endast i början på varje runda. Faktiskt väldigt underhållande. Man kan även spela kampanjen kooperativt med en kompis som då tar rollen som ens avlidne bror. Dock har vi inte haft möjlighet att testa detta och kan därför inte kommentera hur det fungerar i den här recensionen.

Vapenutbudet är väldigt standard och tillför inget speciellt riktigt. Pistol, hagelgevär, sub machine gun, automatkarbin, krypskyttegevär och ett lasergevär som sätter eld på vanliga fotsoldater. Förvisso finns det två stycken ”power armors” att leka med, en lättare och en tyngre. Skillnaden på dessa är de inbyggda vapnena och hastigheten de kan röra sig på. Förutom förmågan att slå på slow motion har man inga andra spöklika egenskaper då det är ens avlidne bror som står för detta.

Sammanfattningsvis känns detta som en relativt medioker shooter med ett bra coversystem. F3ar bidrar inte med något nytt till scenen utan är bara beprövad mekanik, förutom tidigare nämnt coversystem. Spelet är som tidigare sagt väldigt linjärt och allt fungerar på samma sätt genom hela spelet. Vartannat område är läskigt och vartannat känns bara som en resväg. Och vad tusan är det med alla dessa flygkrasher? Flera gånger under kampanjen används olika typer av luftburna fordon som kraschlandar och man magiskt överlever.

Vad som Day 1 däremot har lyckats med är att förmedla en känsla, i alla fall för mig som spelare. Jag tycker att spelet är obehagligt och läskigt, och jag pausar flera gånger under spelets gång för att lugna nerverna. Samtidigt faller helhetsintrycket lite då spelet är fullt av scriptade händelser, saker rör på sig eller aktiveras när man går på ett visst ställe. Ljud aktiveras eller totalt byts ut så fort man passerar en viss del i bandesignen. Flerspelarläget är underhållande och erbjuder förutom kooperativt spelläge även en typ av modifierad horde mode. Det kooperativa spelläget är något vi önskar fanns i fler titlar.

Med tanke på hur mycket spelet har påverkat mig under spelets gång måste jag ändå säga att de någonstans har lyckats. Jag ogillar verkligen den här typen av spel, varför? Det vet jag inte. Men jag tycker inte om att påverkas så här av spel. Den som gillar skräck och psykologiskt påfrestande eller belastande spel bör absolut köra detta. Att betygsätta F3ar har varit klurigt eftersom det är en rätt medioker shooter, men eftersom det faktiskt påverkar mig som spelare så åker betyget upp ett par steg över medel.

 

F.E.A.R 3

7

Grafik

7/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

6/10