Efter en jäkla massa år har slutligen Duke återvänt och han är redo att skjuta ner, slakta och förnedra utomjordiska grisar och andra fulingar som kommer ivägen, precis som han gjorde på 90-talet. Frågan är om vi verkligen vill återvända dit eller om minnet är bättre än verkligheten?

Ni vet vad det handlar om. Duke är den manligaste spelkaraktären alla kategorier och han uppfyller precis alla manliga stereotyper som finns och han gör det på ett sätt som får alla pk-kämpar i världen att skrika efter bojkott, precis som vi vill ha det. Men hur länge kan man egentligen leva på en karaktärs attityd? Inte tillräckligt länge då nostalgins förskönande dimma bara kan vilseleda mitt sinne i ungefär en timme innan jag börjar märka av bristerna. När jag startar spelet är jag självklart lite skeptisk till om det verkligen kan leva upp till förväntningarna men introt som jag får framför ansiktet tillsammans med den suveräna nya versionen av Dukes klassiska tema gör att jag vågar hoppas en stund till. Vissa skulle kalla introt omoget, fjantigt och alla andra ord man kan slänga på produkter som öppet erkänner att de inte vill vara filosofiska, men jag väljer att kalla det mycket troget till originalet. Efter det mycket manliga introt är det dags att starta upp kampanjen som inte har en fullt lika actionladdad inledning, åtminstone inte de första minuterna. Vad vi däremot får testa är en av de mest onödiga men tydligen en av de mer omtyckta funktionerna som 3D Realms lade in i spelet, nämligen att vid väl valda tillfällen kunna rita och skriva på diverse objekt. Detta presenteras med hjälp av en whiteboard där ett par soldater ber Duke om lite taktisk input. Ritandet fyller absolut ingen funktion alls utan känns mer som något som åkte med för att de kunde.

När man har tröttnat på att rita är det bara att fortsätta framåt och det tar inte många sekunder innan explosionerna duggar tätt och de panikslagna soldaterna blir slaktade som flugor. ”Tror du att du kan rädda världen själv!?” får jag höra från en osäker soldat och jag tänker för mig själv ”självklart, din fjant!” innan jag springer vidare och snor ett vapen från en sprängd utomjording och tar mig an spelets första boss. Han är stor, regnet piskar mig i ansiktet och jag är beredd att leverera hårda one liners. För att vara så pass tidigt i spelet är det en ganska tillfredsställande strid som även om den inte ursäktar den tid vi har fått vänta på den, är tillräckligt maffig för att vara en värdig inledning till Dukes senaste spel. Efter striden får vi se titelskärmen och äventyret kan nu börja på riktigt. Duke har blivit en riktig superkändis efter att han besegrade utomjordingarna och lever nu i sin lyxvåning med affischer och statyer på allting som han har gjort efter att ha blivit hjälten som räddade världen. Det är nu som en extra dos humor börjar bakas in i upplevelsen och hur barnsligt man än kan tycka att det är så finns det en viss charm i det hela. Att se hur nyheterna rapporterar om att nya utomjordingar står i kö utanför en snabbmatskedja eller uppmana ett barn att alltid ta sina ”vitaminer” för att kunna växa upp och bli som Duke får åtminstone mitt humorcenter att reagera.

Efter ett flertal referenser, one liners och ett ganska klent försök till någon form av story börjar snart utomjordingarna attackera och jag letar upp första bästa hagelbrakare för att kunna slå tillbaka. Det är nu den absolut största bristen med spelet uppdagar sig. Fienderna är inte roliga att slåss emot. Fiendernas AI är nästintill obefintlig och de flesta kommer bara att rusa rakt emot spelaren för att bli nedskjutna med första bästa vapen som spelaren bär på. Att en fiende kan ställa sig bakom ett skydd eller teleportera sig bort för att undvika skada räcker inte för ett spel som släpps 2011. Jag ser inget tecken på någon form av samarbete mellan fienderna och den klena variationen på fiender gör ingenting för att striderna ska bli lite mer intressanta heller. Som tur är har Duke ett flertal vapen som skiljer sig kraftigt från varandra, vilket hjälper till att göra striderna lite mer spännande. Vad jag däremot inte kan förstå är varför Duke nu bara kan ha med sig två vapen åt gången. Det finns flera spel som använt sig av detta system och jag kan definitivt förstå varför man väljer att begränsa en spelares vapen i en taktisk shooter, men jag kan inte förstå det när man har Duke Nukem i spelets titel. Duke blir extra stryktålig om han dricker en öl och han blir en ren mördarmaskin i närstrid om han tar steroider, så varför får han inte vara den enmansarmé som vi minns och samla på sig alla gevär han hittar?

Även om striderna lämnar en del att önska kan jag inte påstå att Duke Nukem Forever saknar variation. Vid varje nytt kapitel presenteras någonting nytt som kommer att vara temat för den delen av spelet, vare sig det handlar om ett nytt vapen eller om en gaffeltruck som behövs för att ta sig vidare. Under de timmar som det tar att klara kampanjen kommer man att skjuta ner rymdskepp, köra en monstertruck, spela air hockey, poppa popcorn, placera ut bomber och en hel del mer. Miljöerna man gör detta på har också en del variation, men bortsett från när man faktiskt är inuti en av rymdvarelsernas baser är det få miljöer som verkligen sticker ut och väldigt mycket känns väldigt standard och ganska tråkigt. Det är sällan brist på skräp och andra små objekt som utsmyckar nivåerna, men när jag befinner mig inuti en snabbmatskedja och kämpar tänker jag inte vilken rolig plats att spela på utan varför är allting bara ivägen!?, och det är inte ett särskilt bra tecken.

Att Duke Nukem Forever har varit under utveckling i löjligt många år märks på utseendet väldigt väl. Det finns delar som ser helt okej ut, men det finns allt för mycket som ser riktigt dåligt ut. Jag syftar på saker som lågupplösta texturer, hackiga animationer och bitvis väldigt tomma miljöer som inte är särskilt spännande att titta på en längre stund. Att människorna dessutom ser sämre ut än i många spel som släpptes för ungefär tre år sedan hjälper inte heller för att höja helhetsintrycket. Musiken och ljudet är däremot riktigt trevligt att lyssna på. Allting låter förvisso inte realistiskt, men det låter väldigt passande och att det återigen är Jon St. John som agerar röstskådis till Duke skadar inte heller. Musiken är väldigt bra, men den får inte träda fram så mycket som den kanske skulle ha mått bra av så förutom det klassiska temat lär det inte vara många spelare som faktiskt kommer ihåg några låtar efter att de är klara med spelet.

Ett till ställe där man inte kommer hitta många spelare är i multiplayerläget som finns i Duke Nukem Forever och det är inte särskilt förvånande. Det finns ingenting här som inte har gjorts bättre ett flertal gånger de senaste åren utan man får sina klassiska deathmatch-regler och capture the flag (fast här snackar vi capture the babe) och det fungerar, men inte särskilt mycket mer. För den som ändå gillar att spela med andra människor finns det möjligheten att låsa upp diverse föremål för att utsmycka sin Duke med bland annat clownhår och mindre manliga glasögon. Duke Nukem Forever är inget jättedåligt spel men det är inte speciellt bra heller. Tar man sig an Dukes återkomst i små doser åt gången kan det vara ett ganska roligt och actionladdat tidsfördriv, men om du räknar med att få spela något som kan återuppliva en gammal symbols heder får vi nog vänta ett tag till. Duke Nukem Forever är barnsligt, kvinnoförnedrande och symboliserar det mesta som gör att spel har svårt att bli accepterade som en kulturform, men det är inte vad som gör spelet till en besvikelse. Det har mer grundläggande problem än så.

Duke Nukem Forever

6

Grafik

6/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

4/10

Plus

  • Duke är tillbaka!

Minus

  • Duke är tillbaka...