Vi har nyligen stigit in i Elmia där årets Dreamhack Summer kommer gå av stapeln. Vi är förstås glada över att återigen vara på Dreamhack men vår fokus ligger just nu bara på Dice och deras kommande spel Battlefield 3. Efter att ha blivit ledd bakom stängda dörrar började en viss mängd entusiasm uppenbara sig hos mig, Vivi och Nerdphilia varpå vi satte oss ner och inväntade Patrick Bachs Battlefield 3 presentation.

Vi får veta en del rolig information om hur Battlefield 3 fungerar, som att spelarens karaktär har mycket fler animationer än tidigare, vilket speciellt märks när man hoppar över mindre hinder som staket och låga stängsel. Detta är bara en liten del av alla detaljer som gör Battlefield 3 snyggare än sina föregångare. Därefter har vi dynamiska ljuskällor som gör det möjligt att förstöra lampor och på så vis mörka ner och förändra utseendet på miljöerna. Även små detaljer har det fifflats med och dogtags får spelarna nu möjligheten att utforma själva, något som kommer göra samlandet av dessa mycket mer intressant för den sadistiske spelaren.

Att man återigen kan lägga sig ner på marken är något som speciellt Recon spelare kommer att uppskatta, men om de tror att de kommer att kunna hålla sig gömda hela matcher pga det bör de tänka om. Den Recon som ligger still för länge riskerar att bli avslöjad på grund av ljuset som träffar kikarlinsen och får snipers position att lysa upp som en fyr. Den dedikerade Medic-klassen har försvunnit och smällt ihop med Assault-klassen där egenskapen att kunna läka skador och återuppliva medspelare gör mest nytta, dvs på frontlinjen. För den som gillar att leka med tyngre vapen med mycket ammunition har det tillkommit en grym funktion som DICE valt att kalla suppression. Den som blir beskjuten med en skur av kulor får försämrat synfält och förvrängt ljud vilket gör att maskingevären kan ge eldunderstöd på riktigt istället för att bara låta mycket som det har varit tidigare.

Presentationen var kort och tydlig men precis som för ett barn på julafton kändes det som en evighet, för vem kunde hålla sig lugn när det fanns en spelbar build av den riktiga uppföljaren till Battlefield 2 i rummet? Till slut fick vi sätta oss ner vid varsin dator och göra oss redo. Innan jag visste ordet av började man höra eldstrider i fjärran, för jag var tydligen sist med att komma in på servern. Det spelade dock ingen större roll då jag var tvungen att se mig omkring ett slag i den urläckra och snygga världen som DICE har byggt upp. Alla Pc-spelare har någon gång tittat på ett spel i en tidning eller på internet och därefter funderat starkt på om det är dags att investera i ett nytt grafikkort. Battlefield 3 är ett sådant spel, speciellt när man nu vet att de trailers som finns ute inte ljuger.

Efter den inledande chocken började jag röra mig framåt och försöker att närma mig fronten på det smartaste sättet jag kunde komma på, dvs bakom buskar och stenar. När jag har nått min position tittar jag fram lite smådiskret för att försöka se var fienderna döljer sig, men det tar inte många sekunder innan jag får ett skott i pannan utan att ha sett var fienden befann sig och jag ser hur hela min kropp säckar ihop och min livlösa hand lägger sig framför mina ögon. Denna procedur upprepas ett par gånger innan mitt lag har kommit igång lite mer ordentligt och vi börjar markera fienderna åt varandra och kan börja avancera framåt. Våra första bombmål ligger väl synliga och är inga större problem att ta sig fram till, om det inte vore för att en pansarvagn vaktar det sista målet väldigt flitigt.

Jag gör ett snabbt byte till klassen Engineer för att kunna ta hand om åbäket och efter att en raket har flugit iväg och rört upp ett fluffigt rökmoln lägger jag märke till en detalj på min hud som låter mig se hur lång tid det kommer ta att ladda om. Ingenting nödvändigt men fortfarande en detalj som kändes välkomnande när man försöker bli van med ett nytt vapen. Två raketer senare är pansarvagnen borta och vi kan ta oss an nästa mål. Med en smäll exploderar till slut den lilla radiostationen och ett ögonblick senare flyger en raket rakt ner i marken en bit framför oss och öppnar upp ett stort hål som leder ner till tunnelbanan och andra mörka gångar under utbyggnad. Eftersom man ville spela hjälte rusade man ner i hålet det snabbaste man kunde och drog igång sin ficklampa för att se vad man faktiskt höll på med. Tunnelbanan var helt förstörd med ett kvaddat tåg som grädde på moset och jag sprang framåt för att ta mig mot närmsta mål samtidigt som man försökte vara försiktig för att inte bli överraskad av en fiende som gömmer sig i tåget. Det är nu när mina lagkamrater kommer ikapp mig som jag ser hur snygga ficklamporna faktiskt är och ännu en gång stannar jag upp för att beundra och få ett grepp om hur ficklamporna agerar mot miljön.

Snart insér jag dock att jag borde röra mig framåt och istället för att vara synlig bredvid tåget bestämmer jag mig för att ta en liten omväg för att inte hamna i ett bakhåll. Denna omväg tar mig igenom ett par små rum som går längst med det förstörda tåget och tillåter mig att gå lite längre fram utan att bli skjuten från fyra olika håll samtidigt. Motståndarlaget märker dock vad vi försöker göra och på ett ögonblick har de sprängt bort väggarna som skiljer de två områdena åt. Min syn är suddig och dammet gör det inte lättare men jag lyckas med nöd och näppe genomföra en liten taktisk reträtt där jag lyckas hamna i rätt läge för att kämpa tillbaka mot en fiende eller två. De faller ner mot marken på väldigt olika sätt. En del stupar rakt ner när andra sakta segar ner under tiden som deras kroppar börja vika sig mot deras egen vikt. Vore jag inte kraftigt avtrubbad av spel sedan tidigare skulle jag nog tyckt att det ser lite obehagligt ut.

Striderna går vidare och till slut lyckas vi kämpa oss fram till tunnelbanestationen där vårt nästa mål befinner sig. Efter att ha dukat under ett par gånger i de hårda striderna känner jag att det är dags att byta taktik. Dags att byta till Support klassen och få tillgång till de stora puffrorna. Jag ser hur mina lagkamrater försöker att kämpa tillbaka mot ett par fiender som gömt sig på ett par kluriga ställen både på perrongen och nere vid tågspåret. Dags att visa vem det är som bestämmer och innan de vet ordet av börjar skotten vina från lilla Bettan och sakta men säkert lyckas vi trycka tillbaka fienderna som inte vågar sticka fram näsan så länge som jag fortfarande har skott kvar i magasinet. Jag får en hel del poäng för “suppression” under den här delen och känner att jag verkligen gör en skillnad för laget mer än att bara låta mycket, vilket jag annars är van vid. Sen att varken jag eller mina medspelare aldrig riskerar att få slut på ammunition när jag spelar som support är ett plus i kanten men ingenting ovanligt om man är van vid Battlefield sedan tidigare.

Vi börjar komma vidare från tunnelbanestationen och kommer upp ovanför marken där motståndet gör allt de kan för att vi inte ska lyckas passera biljettspärrarna. Detta är nog den sektion på hela banan där spelarna tvingas mot varandra med minst valmöjligheter för att möta motståndet. Visst finns det sidovägar att gå men då får man se till att göra gatloppet och hoppas att man tar sig förbi ett ordentligt kulregn, men när man lyckas börjar försvarets position försvagas kraftigt. Med så mycket spärrar och annat att gömma sig bakom börjar de flesta kasta ett gäng granater i hopp om att bryta sig igenom försvaret och det smäller högt och mycket. Mina lagkamrater dör som flugor och som den heroiska person jag är väljer jag att avvakta och inte bli dödad innan jag ser en chans att smita förbi och attackera fienden från sidan. Ett par fiender har glömt att släcka ficklampan och lyser upp ordentligt från sina gömställen som jag lätt plockar med ett par välriktade skott innan jag skjuter sönder ett fönster och hoppar in bakom ett litet bås.

Trots en stor mängd explosioner står de flesta väggarna kvar på sin plats här, även om möblerna är ett minne blott. Antar att det skulle vara för enkelt att spränga genvägar om man kunde, men trots detta kämpar vi oss vidare till nästa del utav banan. Vi ser dörrarna mot friheten och de första soldaterna springer rakt ut bara för att mötas av ännu ett kulregn som fäller allihop på fläcken.  Eftersom jag inte är helt sugen på att testa samma strategi ser jag mig omkring och hittar två möjliga vägar till som istället går vid sidorna om huvudentrén. Väljer den högra vägen och ser en fiende som gömmer sig bakom ett träd och försöker hindra oss från att gå ut. Återigen låter jag Bettan sköta snacket samtidigt som jag rusar ut med geväret i högsta hugg. Kulorna går inte i närheten av rakt när jag springer framåt, men när man rundar trädet på en meters avstånd och aldrig släpper fingret om avtryckaren lyckas tillräckligt många skott nå sitt mål ändå och vårt lilla hinder faller ner på marken.

Nu befinner man sig åter igen utomhus bland vad som ser ut att vara stora hyreshus och annat som skriker bakhåll. Varje fönster är en potentiell dödsfälla och ett visst mått av paranoia börjar växa hos mig innan jag bestämmer mig för att försöka nå målet genom att  ta kontroll över den östra flanken. Genom att använda dörröppningar och parkbänkar tar jag mig försiktigt framåt i förhoppningen att kunna skapa en öppning för mitt lag att pressa vidare. Jag lyckas ta mig fram till ett räcke som står precis framför fiendens försvarslinje och börjar fälla ut stödbenen till mitt vapen för att verkligen kunna se vad Bettan kan göra. Jag klämmer till avtryckaren och känner mig väldigt mäktig, fram tills dess att jag inser att den buske jag försöker gömma mig i också skymmer min sikt ordentligt och gör att jag inte har en aning om vad det är jag skjuter på. Efter ett panikslaget ögonblick där jag hoppas att jag träffar något ligger jag död på marken igen och blir tvungen att tänka över min strategi.

Återigen antar jag rollen som Engineer klassen och bestämmer mig för att springa in i ett av husen och attackera fienden ovanifrån. Efter att ha sprungit upp för ett flertal trappor stod jag nu vid ett fönster högt ovanför motståndarna och jag förberedde min RPG för att förstöra deras skydd. Både en och två explosioner hinner inträffa innan de börjar skjuta tillbaka men då jag har några fönster att välja på har de svårt att skjuta ner mig. Detta förstod de snart själva och någon sekund senare har jag bara ett stort dammigt hål att titta ut genom. Ingen har dött av mina raketer men att fienden inte är särskilt förtjust i att bombas på detta viset märks tydligt varpå jag fortsätter att försöka vara smått irriterande. Precis när jag börjar bli väldigt kaxig får jag en kniv i ryggen och börjar muttra för mig själv innan jag börjar planera min hämnd.

Jag hinner dock inte göra så mycket mer än att planera innan jag ser den text på skärmen som vi har kämpat för. Your team wins och jag kommer på mig själv med att jag totalt glömt bort att försöka nå våra objectives. Jag tar av mig mitt headset och börjar fundera på vad det är jag precis har upplevt. Det känns som Battlefield, spelas som Battlefield och låter  som det ska göra, men det är inte samma spel som tidigare med ett nytt skal som sin enda nyhet. Det är mycket detaljer som gör att det känns mer polerat än t.ex. Bad Company 2. Att karaktären reagerar på att man hoppar över ett hinder, ficklampornas sken, hur väggar kan förstöras och helt enkelt många saker som tillsammans bildar en väldigt smaskig måltid. Hur balansen i spelet fungerar mellan klasserna har jag svårt att avgöra just nu. Jag hade t.ex. lättare att vinna eldstrider som Engineer snarare än Assault klassen, men det berodde nog mer på min spelstil snarare än hur välbalanserade klasserna är. Vi fick spela Battlefield 3 en ganska begränsad period om man ska jämföra med hur mycket som finns i spelet, men ska jag gå efter det som vi spelade kan vi vara ganska säkra på att Battlefield 3 kommer att spelas i väldigt många timmar i många hem runt om i världen.