1947, Los Angeles. Den rättstrogna ynglingen Cole Phelps är precis hemkommen från kriget där han har tjänat sitt land som officerare. Vid hemkomsten tar Phelps jobbet som polis där han snabbt stiger i graderna tack vare sitt fördomsfria förhållningssätt och sin effektiva förhörsteknik. Som polis i Los Angeles ställs Phelps inför en rad människor som tycker att de står ovanför lagen. Staden är fylld av lyckönskare som gärna vill tillhöra Hollywoods inre krets, men vars starka önskan tillåter dem att bli våldtagna i någon regissörs källare med löften om guld och stora roller. Känslan av makt och kontroll kan förstöra många människor och Cole Phelps kommer snart upptäcka att det inte alltid är tydligt vem som styr vem.

Cole börjar som patrullerande polis. Du har uniform och ditt första fall blir att leta igenom en gränd efter ett mordvapen.  Den mörka gränden som uppenbarar sig framför Phelps är avspärrad och öde. Det är ett mycket mörkt och dystert Los Angeles som ger sig tillkänna med en gatulykta som lyser upp den blodiga fasaden längst in i gränden. En ensam oboe spelar i moll medan man långsamt söker igenom soptunnor och skrymslen efter revolvern. Poliserna som lämnade över brottsplatsen nämnde att vapnet kan ligga vart som helst, men Phelps är säker på att det ligger kvar i gränden där brottet begicks, och han tänker inte gå förens han hittat det.

40-talets LA känns på många sätt trovärdigt. Patriarkatet är så väldigt närvarande och ter sig precis så smutsigt som man kan tänka sig att det var på 40-talet. De osäkra, makthungriga männen blir våldsamma när ett butiksbiträde tittar på deras fru, och ens partner har väldigt enkla lösningar på alla kvinnor som mördas: ”Misstänk alltid den hon ligger med”. Dessutom presenteras ett härligt levande Los Angeles. Ibland får man knacka dörr och prata med grannar som oftast inte har något alls med fallet att göra. De blir små roliga inslag som förhöjer känslan av att staden är i rörelse. Mellan uppdragen kan det dessutom ropas ut över radion att en polis behöver hjälp eller att det pågår ett bankrån någonstans. Då kan man åka dit och hjälpa till. Precis som i en riktig stad så kan det för en polis hända saker hela tiden.

Att vara polis i Los Angeles är spännande. När du kommer till en brottsplats är det du som ska klara upp vad som har hänt. Det kan finnas vittnen som ska förhöras eller så finns det ledtrådar som förövaren har lämnat efter sig. Det lugna tempot i L.A. Noire är sällan skådat tidigare, men man vänjer sig. Det kan ta lång tid att gå igenom en brottsplats ifall man vill vara säker på att man fått med allt därifrån. Skulle du missa en ledtråd så missar du också information om fallet. Information som kan vara avgörande när du ska anklaga någon för brottet. De ledtrådar du hittar i Los Angeles används i förhör som bevis för att personen ljuger. Ju mer bevis du sitter inne på, ju smartare kan du vara i förhören. För att göra förhören intressanta har Team Bondi och Rockstar skapat ansiktsrörelser så verklighetstrogna så att minsta blinkning kan vara avgörande för att du ska förstå att personen ljuger. Är man en bra människokännare (eller någon gång har försökt ljuga själv) så kan man oftast lista ut när personen döljer något. Har du inga bevis för att de håller inne med information så kan du istället välja att tvivla på dem, och därigenom låta Cole attackera med sin snitsiga vokabulär som oftast får dem att berätta mer. Förhörsfunktionen kan vara enkel och ibland löjligt svår, precis som på riktigt. Oavsett resultatet så är ansiktsrörelserna i sig en fröjd att se.

Jag trodde att jag misslyckats med ett uppdrag då jag missade ledtrådar och blev bortgjord totalt i förhöret med den snitsige skurken. Det som hände när man gick därifrån var att ens partner muttrade att personen kändes skum och att vi borde följa efter honom. Det gjorde vi och personen ledde oss rakt till den försvunna mannen vi letade efter. Jag fick jättelåga poäng, men fallet löstes ändå. Skulle du missa en viktig ledtråd så kommer spelet inte låta dig gå vidare förens du hittat den avgörande ledtråden. Gör du fel så löser det sig med nödlösningar för att storyn ska fungera och i slutänden känns spelet ganska linjärt. I L.A. Noire är det inte spelandet som är viktigt. Det viktiga är historien som berättas. Spelet är väldigt styrt utav sitt manus.

När fallen avslutas får du poäng baserat på hur bra du gjorde ifrån dig. Har du hittat alla ledtrådar och dessutom ställt alla frågor på rätt sätt får du höga poäng (kul ifall du jagar achievements, men spelar annars ingen roll). Skulle du sedan ångra dig och ändå vill ha höga poäng kan du från huvudmenyn spela om uppdragen. Är du mer intresserad utav storyn kan du göra lite som du vill, det blir rätt till slut ändå.

Fallen är väldigt lika varandra. Du kommer till en brottsplats och letar efter ledtrådar. Sedan åker du till offrets hem och letar ledtrådar där samt pratar med eventuell familj. Sedan åker du till platser som är kopplade till offret och slutligen har du en eller två misstänkta som åker dit för brottet. Jag var precis på väg att tröttna efter cirka 8 timmar av likadana uppdrag när det äntligen hände något annat. Det är verkligen synd att L.A. Noire tar sådan väldig tid på sig att fånga upp mitt intresse. Jag har spelat mer än halva spelet när det monotona letandet efter ledtrådar tar en paus, men ändå så har både jag och Cole ifrån första uppdraget förstått att något skumt är i görningen. Det som bryter av från den uttröttande polisvalsen sker dock antingen i form av filmklipp eller färdigskrivet manus. Vid ett tillfälle får man ledtrådar i form utav dikter och ska genom att läsa dikterna koppla dem till olika landmärken i L.A. Jag vaknar upp ifrån ledtrådsdvalan och slår genast på startknappen för att trycka fram kartan och titta vilket landmärke som kan höra till dikten. När jag klickar tillbaka till min anteckningsbok för att läsa dikten igen så hör jag hur Cole helt fräckt knäcker gåtan åt mig. ”Aha, dikten säger såhär, alltså ska vi dit.” Storyn är så komplex och krävande så att det finns inte så mycket till övers för spelaren.

Det mesta i uppdragen är cinematiskt och färdigskrivet. Jag får inte upptäcka saker själv. Istället upptäcker Phelps många intressanta detaljer i filmsekvenser. T ex att en bargäst springer ifrån baren när vi presenterar oss som LAPD. Istället för att jag själv börjar springa börjar Phelps springa i filmsekvensen. Jag får ta över när jakten väl är igång. Skulle jag tappa bort honom får jag börja om. Ifall jag inte kommer ikapp honom så gör min partner det. Min egen insatts i att fallet ska lösas känns obefintlig. Cole Phelps kommer lösa fallet, det vet jag. Men inte för att jag är smart, utan för att det inte finns några andra alternativ.

Känslan av den levande staden och det mörka, långsamma 40-talet är dock som bortblåst så fort man sätter sig i en bil. Jag vet inte hur Rockstar och Team Bondi har tänkt här, men min gamla Chrystler accelererar, och har en topphastighet, som dagens sportbilar. Bilen svänger dessutom som ett attackflygplan och jag kan med lätthet göra en 90-graders sväng på ett brunnslock, i topphastighet, utan att få sladd. I biljakterna ska man försöka preja av den jagade från vägen genom att köra på baksidan av hans bil från olika håll. Istället för att lyckas genom en snyggt utförd manöver så känns det snarare som att den jagade bilen har en osynlig hälsomätare. Jag gör den ena kraftfulla prejningen efter den andra utan att något händer. När jag sedan bara snuddar bilen så får han världens sladd, voltar två varv och börjar brinna. Ibland hamnar förövarens bil på taket, men när man i följande filmsekvens ska arrestera honom står den ändå på hjulen.

L.A. Noire bjuder till slut på en mycket spännande berättelse. Rockstar och Team Bondi har hittat en trovärdig 40-talskänsla som är lätt att ta till sig. Storyn är väldigt drivande och är ofta den stora anledningen till att man fortsätter spela. Själva spelandet är däremot ett enda långt trial & error till mållinjen. Det är inte mycket man får lista ut själv. Ibland får Cole Phelps riktigt kluriga ledtrådar som man tror att man måste lista ut. Men två sekunder senare så löser han gåtan av sig själv. Trots att det är en spännande handling där brottsplatser och karaktärer är väldigt verklighetstrogna och snyggt gjorda känns det snarare som att man håller i en fjärrkontroll än en handkontroll. Dock är filmen mycket spännande.

 

L.A. Noire

7

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

7/10