När God of Wars tredje huvudkapitel var färdigberättat fanns det många som frågade sig hur serien skulle gå vidare. Skulle Kratos eller vem som än tog över som huvudrollsinnehavare fortsätta med den grekiska mytologin eller skulle en ny gudauppsättning utnyttjas? Spekulationerna var och är fortfarande många och oavsett vad Sony väljer att göra är svaret i och med detta ögonblick klart: God of War måste ta sig an våra egna Asagudar. Varför? För att någon måste rätta till den fruktansvärda förnedringen som Thor: God of Thunder är. Man skulle kunna påstå att filmen som spelet släpps i samband med varken är den bästa tolkningen av vare sig serietidningen eller den mytologiska guden själv, men jämfört med Segas speltolkning är Kenneth Branaughs film ett mästerverk som står sig med Casablanca och Citizen Kane.


Handlingen i Thor: God of Thunder
är i princip tunnare än ett papper skuret med en mikroskopiskt precis laser och kretsar kring Thor som efter en attack av de onda frostjättarna förlorar sin vän Sif bestämmer sig för att gå på ett ödeläggande korståg med hämnd som sitt enda motiv. Med sig har han sin bror Loki som existerar enbart för att fylla funktionen som ”dålig-idé-generator” för den här helt hjärndöde åskguden som gång på gång orsakar förödelse och onödiga svårigheter som hans far Oden redan i spelets introduktion påvisar som oundvikliga om Thor väljer hämndens gång.  Det spelar ingen som helst roll vad som väntar runt nästa hörna då narrativet är så minimalt att det lika gärna hade kunnat skippas helt och dödandet av Sif händer så pass tidigt att man inte har tid att bry sig innan spelet talar om att det är dags att hämnas. Utöver det är det även förbryllande eftersom karaktären Sif är en av de större i filmen som spelet baseras på och att det hintas om att hon precis som i serierna kan komma att agera som ett framtida kärleksintresse för Thor (med andra ord så dör hon inte i filmen eller serien). Det skulle gå att argumentera att spelets handling inte är beroende av samma material som filmens eller seriernas, men med tanke på hur lite som här erbjuds faller den lilla del i min hjärna som försöker försvara detta i tystnad efter några sekunders argumentation.

Grafiken är vad jag har kommit att vänta av licensspel och tar plats bredvid Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 och sin Sega-broder Iron Man 2 som ett av de fulaste spel jag spelat denna generation. Jag skulle dock vilja säga att Thor nästan tar priset (dock är mitt minne inte det bästa eftersom jag försökt förträngas de andra spelen) då Thors användning av miljöer är mer begränsat än nästan något annat action-äventyr jag någonsin spelat. Det tar åtminstone två (men vad som känns som tio) timmar innan man äntligen lämnar det blåsvarta Nifleheim och vid det laget har allt hopp jag har i mig gått i ide precis som min själ gör under Sveriges kalla vintrar. Det spelar ingen som helst roll att spelet sedan byter vinkel helt och skickar mig till det tropiska Vanaheim, för skadan är redan gjord och även om det visuella varierade mer skulle det inte ändra det faktumet att jag fortfarande spelar samma spel. Karaktärsmodellerna är lika grådaskiga och intetsägande som miljöerna och fiendedesignen känns lika tråkig den.  Ingenting har en design som gör världen runt Thor intressant och ingen intelligens skådas som får mig att känns mig tvungen att variera min taktik mot de olika fienderna.

Om det är någon punkt där Thor faktiskt kan få pluspoäng så är det i och med sitt ljud. Chris Hemsworth och Tom Hiddleston som spelar Thor och Loki respektive i filmen gör sina roller även här, dock med inlevelsen av en nyvaken sengångarbebis med en enorm baksmälla. Så även om jag skulle vilja säga att jag är glad att framförallt Hemsworth blivit inkluderad måste jag tyvärr säga att rutinerade röstskådespelare hade varit ett bättre val och med tanke på hur lite den unkna grafiken får Thor att likna Hemsworth hade de lika gärna kunnat skaffat någon som knappt låtit som honom heller. Dock är musiken (som jag mest antar är modifierade slingor från filmen) bra och skapar en bombastisk och storslagen atmosfär som tyvärr spelet den befinner sig inte kan matcha.

Tyvärr önskar jag att det var där spelets negativa aspekter slutade men det är inte så. Thor: God of Thunder har tyvärr samma svårgheter som så många andra licenstitlar och det är framförallt den mest oförlåtliga av alla problem: det är helt enkelt inte roligt att spela. Som sagt tar det åtminstone två timmar att ta sig ifrån Nifleheims blåa hyer i början av spelet och dessa timmar känns betydligt längre än de egentligen är och när de väl tar slut är det dags för åtminstone en timme till av slöa platformsmoment och slagsmål med indentiska monster innan spelet bestämmer sig för att byta riktning. Detta byte sker i form av ett uppdrag där Thor i princip får ta del av en hybrid av det välhatade ”eskort-uppdraget” och Junker-kapitlet i Gears of War, med andra ord en spottloska i ansiktet på spelaren som hoppas på ett roligt tempobyte.

Thor är otroligt svårstyrd och kan knappt röra sig ordentligt när spelet förväntar sig att man ska kunna utföra plattformsmoment och är ungefär lika snabb som en snigel. I mellansträckorna utan vare sig platformer eller fiender att slåss mot blir man lätt frustrerad då man önskar att Thor skulle kunna lägga på ett kol, men tyvärr fortsätter han ta sig fram som en nykär 30-åring på sin lediga dag och jag känner hur minuterna av mitt liv sakta rinner iväg. När det väl kommer till att slåss blir Thor i alla fall kompetent och kan slåss både med sin hammare Mjölner och naturens krafter i form av bland annat vind och blixten. Det går att kombinera attacker relativt fritt och alla olika krafttyper kan uppgraderas genom att man samlar ihop valor-poäng med samlarobjekt i världen och i och med besegrade fiender. Thor kan även kasta sin hammare och detta fungerar ungefär 75% av tiden då fiender som tydligt är i hammarens räckvidd inte kan markeras utan att man rör sig några meter närmare i alla fall. Problemen med Thors action-sekvenser är med andra ord inte kontrollen (dock är den knappast i närheten av det redan nämnda God of War eller andra hack ’n slash-titlar) utan härstammar från tråkiga fiender och utdragna sekvenser. Precis som jag redan sagt är Thor inte roligt att spela när man först axlar manteln och i och med att man lär sig kontrollera den håriga guden stannar rolighetskurvan fortfarande långt ner hela tiden.

Jag skulle kunna förklara mer genomförligt varför de montona sekvenserna i Thor: God of Thunder inte är underhållande, men det vore att göra samma misstag spelet: att tro att min text blir bättre bara för att den har fler tecken i sig, vilket vi alla vet inte är sant om inte grundprodukten inte är värd det från början (dissade jag just min egen text?) och Thor: God of Thunder är inte det. Det är en tråkig röra som varken fyller ut världen den binds till och kan inte räknas som ett tidsfördriv värt att spendera din tid på (eller pengar för den delen). Det enda som faktiskt är värt att nämna som kan ses som möjligtvis positivt (?) att spelet precis som filmen ökar tron om att Thor och Iron Man faktiskt existerar i samma universum. För i princip alla punkter som här lagts fram kan användas för att summera Iron Man 2 också. De är lika fula, tråkiga och ovärdiga din tid, skillnaden är bara den att Iron Man i alla fall kunde flyga! Vill du se dessa hjältar i en värld som inte är hemsk och färglös? Då är mitt tips att gräva fram Marvel Ultimate Alliance, för där har ni alla fall en gediget rolig upplevelse!

Thor God of Thunder

4

Grafik

4/10

Ljud

4/10

Spelbarhet

4/10

Hållbarhet

4/10