Krig är roligt. Det är lätt att dra upp allt hemskt som krig drar med sig som t.ex. våld, förtryck, sorg osv. Men om vi lägger silkesvantarna på hyllan vet vi alla att det finns ingenting bättre i livet än att krossa dina fiender, att se dem falla inför dig och höra klagosången från deras kvinnor. Creative Assembly är väl medvetna om detta vilket är en av anledningarna till att de har skapat Total War serien. Första spelet i serien Shogun: Total War har nu till slut fått sin rena uppföljare men vill vi verkligen bli Shogun i år?

Du antar rollen som ledaren från en av nio olika klaner och nu när den nuvarande Shogunens styre har blivit svagt är det dags för en ny krigsherre att ta över tronen. Du är inte ensam om att vara ute efter titeln som Shogun och kampen mellan de nio olika klanerna kommer leda till allianser, rivalitet och mycket spillt blod. Storyn i Shogun 2 är enkel men det här är inget spel som behöver några specifika intriger för att bli intressant. Att välja när det är dags att expandera, när det är tid för fred och när det är tid för krig. Att man inte bara behöva fundera på vad som bör göras i strid utan också på den diplomatiska sidan med andra klaner har alltid varit Total War seriens starka sida och Shogun 2 är inget undantag. För att spelaren ska kunna utnämnas till Shogun måste hans/hennes klan först erövra ett visst antal provinser för att till sist röra sig in mot Kyoto och störta den nuvarande Shogunen. När spelaren har bevisat sin makt som krigsherre kommer snart resten av Japan att ställa sig bakom spelaren, men tills dess gäller det att försvara sina provinser och Kyoto från alla som vill ta platsen som Shogun.

Har man spelat något av Total War spelen innan kommer man snabbt att känna igen sig i upplägget. För att kunna ta över provinser behöver spelaren en armé men för att ha en tillräckligt stor armé behövs en bra ekonomi. För att få en bra ekonomi gäller det att expandera och bygga ut sina byar för att kunna producera mat och bytesvaror som kan användas till handel med andra klaner. Precis som i de flesta strategispel går det inte att bara fokusera på basbyggande då man inte har något försvar när väl fienden kommer. På samma sätt kan man inte bara fokusera på att få ihop en stor armé eftersom att en armé inte bara kostar pengar att träna och utbilda utan även att upprätthålla vilket lätt leder till svält, fattigdom och slutligen revolt hos ditt folk. Den oerfarne spelaren kommer sannolikt göra misstaget att bygga en för stor armé alldeles för tidigt men Shogun 2 är inte ett spel man lär sig spela på en timme eller två. För att lättare komma in i hur spelet fungerar finns de klassiska rådgivarna kvar och deras råd är mer eller mindre identiska med hur de har sett ut innan i serien. Finns ingenting att klaga på när det gäller deras funktion men rösten till den kvinnliga rådgivaren känns helt fel. Hennes brytning är så pass stark att den känns tillgjord vilket bryter illusionen av att strida i Japan för mig varje gång hon talar.

När det är dags att strida finns det många faktorer att tänka på. Eftersom det inte finns någon form av basbyggande när man väl är inne i en strid gäller det att i den mån det är möjligt vara förberedd på allt som kan användas mot spelaren. Antalet typer av enheter som finns att tillgå har krympt ganska kraftigt sedan Empire: Total War men till skillnad från det spelet vet jag vilka trupper jag borde använda i olika situationer när jag spelar Shogun 2. Att styra sina trupper på fältet är inte särskilt annorlunda gentemot tidigare spel i serien. Varje strid inleds med att man får placera ut sina trupper på ett strategiskt vis, sen om det innebär att gömma bågskyttar i skogen eller förbereda sitt kavalleri för ett bakhåll är helt upp till spelaren. Striderna i Total War serien har alltid varit ganska långsamma gentemot andra strategiserier och det gäller fortfarande här men med över tusen enheter att kontrollera spelar det ingen roll för spelaren kommer inte hinna med allting ändå. Till skillnad från andra spelserier där dina trupper slåss för dig till siste man är inte dina mannar i Shogun 2 fullt lika sugna på att slåss när de är underlägsna. Varje trupp har en viss mängd moral gentemot sin general och beroende på hur striden går kan detta höjas eller sänkas. Soldater som hamnar i bakhåll, möter en överlägsen fiende eller ser sin general bli dödad kan få så dålig moral att de väjer att lägga ner sina vapen och fly från slagfältet. En skicklig spelare kan utnyttja detta för att skrämma bort delar av sin motståndares armé vilket ger en extra nivå av strategiskt tänkande till striderna som man inte ser i andra strategiserier.

Det räcker däremot inte med en stor mängd soldater för att bli Shogun. För att besegra större klaner kan det vara en bra idé att tänka diplomatiskt och skapa allianser, upprätta byteshandel eller varför inte utöva utpressning mot mindre klaner? Att använda sig utav förhandligar är förvånansvärt enkelt trots den mängd val som finns att göra och i de fall där man vill vara säker på att motståndaren håller sin del av avtalet går det att gifta bort en dotter till motståndarklanen alternativt byta generaler som får bli agera gisslan tills dess att avtalets tid är över. När man kommer längre in i kampanjen kommer den här delen av spelet bara bli viktigare och viktigare för den som på allvar vill göra sin klan större och starkare. Det finns dock en del av de diplomatiska förhandlingarna som inte är lika öppen. Den delen som alla gör men ingen talar öppet om. Jag syftar på användandet av mutor, propaganda och torpeder. Jag är inte särskilt förtjust i att använda mutor eller propaganda men när en motståndare är i vägen tog det inte lång stund innan jag skickade iväg en ninja för att ta hand om problemet. Dessa specialkaraktärer såsom ninjor, präster, Metzu och Geishas kan rekryteras i speciella byggnader och de fungerar väldigt annorlunda gentemot vanliga enheter. De kan inte vara med och strida ute på slagfältet men de ger olika bonusar till den armé som de för tillfället har slagit följe med.

T.ex. kan en metzu göra det svårare för ninjor och geishas att mörda generaler eller göra olika sabotage i städer samtidigt som en ninja gör att städer och trupper i fält kan se längre på världskartan. När dessa specialkaraktärer utför sina egenskaper samlar de på sig erfarenhetspoäng och efter ett visst antal poäng får man valet att ge dessa karaktärer olika egenskaper som väljs i deras personliga skillträd. Beroende på vilka egenskaper man väljer kommer den specifika karaktären bli extra bra på en del av sina uppgifter så det gäller att tänka i förväg vilken roll man vill att sin munk eller ninja ska ha. Det finns även ett skillträd för spelarens egna klan men det krävs inget krigande för att man ska få fler egenskaper på det trädet. Det finns två skillträd för spelarens klan. Den ena innehåller krigsegenskaper och den andra innehåller sociala och diplomatiska egenskaper. Vad krigsegenskaperna innebär hoppas jag är ganska lätt att förstå. Antingen blir spelarens enheter bättre på att slåss, alternativt har man möjligheten att låsa upp nya enheter med andra användningsområden. Det andra skillträdet är lite mer intressant och ger spelaren möjligheten att lära sig bruka jorden bättre, utveckla sumobrottning och annat trevligt som gör folket gladare och hjälper spelaren expandera sina provinser. Det kan vara lockande att fokusera på det militära skillträdet men att hålla sitt folk lyckligt är en uppgift som är oerhört viktig hos varje stor ledare och skulle ens folk bli mindre nöjda med spelaren som ledare kan ni räkna med att det kommer ta tid, pengar och energi att motarbeta deras reaktioner.

På ett smått rollspelsaktigt vis kommer det dyka upp händelser under spelets gång där spelaren måste ta ett beslut mellan två val som kommer att påverka klanens framtid. Ett exempel är när man inleder byteshandel med européer och har möjligheten att byta till sig skjutvapen mot att man tillåter deras missionärer att sprida kristendom bland ditt folk. Att gå försöka byta ut en etablerad religion kan få både ditt folk och andra klaner att reagera med ilska gentemot spelaren, men samtidigt är det väldigt bra att ha tillgång till de kraftiga skjutvapen som finns på andra sidan havet. När man ändå är inne på vatten kan det vara en idé att ta upp det som har hänt med striderna ute till sjöss. Eftersom japanerna inte var särskilt förtjusta i segel utan satsade mer på råstyrka ledde det till att båtarna först och främst inte seglade särskilt långt ut från kusten, men det betydde också att de inte påverkades särskilt mycket av vinden. Sjöslagen har blivit mycket enklare att kontrollera och till skillnad från Empire behöver man inte ens fundera på vilken sida av båten som är vänd mot fienden då dina mannar på däck tar hand om allt attackerande. Kortfattat kan man säga att allt som gjorde en frustrerad under sjöslagen när man spelade Empire har blivit fixade och det genom att göra om allting från grunden. Även belägringar av städer har fått sig en ordentlig uppgradering.

På grund av den annorlunda arkitektur som japanska byggnader hade på den här tiden har metoderna för att attackera och försvara högkvarter ändrats en del. När man attackerar är det möjligt att klättra upp för fästningens väggar utan specifika hjälpmedel, men det tar förvisso längre tid än att helt enkelt ta sig igenom en av fästningens portar. Till försvarets fördel är fästningarna indelade i olika våningar eller nivåer vilket betyder att när de första portarna faller kan försvaret dra sig tillbaka och få en ny chans vid nästa försvarslinje. Spontant känns det som att det har blivit lättare än någonsin att försvara sig vid belägringar men jag vet att det finns en del strategiska genier där ute som kommer hitta luckor även i de mest förberedda försvar många spelare kan klura ut. Att överlista AI’n i Shogun två är inga större problem men jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig slogs mot en AI som var inställd på ett högre motstånd än normal då jag kände att den gav mig lagom med motstånd ändå. Däremot kände jag aldrig att AI’n var korkad utan den försökte gång på gång hitta luckor i min strategi genom att rida runt min armé med sitt kavalleri eller flytta sina bågskyttar och tvinga mig att bryta mina formationer.

Det finns oerhört mycket detaljer att skriva om vad det än gäller och i normala fall hade recensionen varit över nu, men inte när det gäller Shogun 2: Total War. Det är ett spel som riskerar att kräva lika mycket tid av spelaren som det populära World of Warcraft och när spelet dessutom har ett väldigt välutvecklat multiplayerläge finns det inte mycket tid över for oss dödliga att sysselsätta oss med annat. Det finns ett flertal sätt att spela multiplayer på. Antingen kan man låta olika mänskliga spelare ta kontrollen över datorns trupper i kampanjen via ett drop-in system och man kan t.o.m. spela igenom kampanjen i co-op med en vän. Var man hittar en vän som har den tid som krävs för att ta sig igenom kampanjen vet jag inte men det är underbart att möjligheten finns. För den som verkligen vill visa sin skicklighet finns det ett onlineläge där alla världens klaner slåss om att kontrollera Japans olika provinser. Då menar jag inte förinställda klaner utan Shogun 2 har hundraprocentigt stöd för klaner där de starkaste klanerna kontrollerar de olika provinserna vilket ger de tillgång till olika enheter och egenskaper. De som spelade Chrome Hounds till Xbox 360 kommer känna igen det här multiplayersystemet då de påminner väldigt mycket om varandra. Det ska bli väldigt intressant att se hur det här multiplayerläget utvecklas nu när spelet släpps och all världens spelare börjar strida mot varandra för att kontrollera Japans olika delar.

På tal om Japans delar är den grafiska biten väldigt bra. På världskartan är det en mix mellan 3D-modellerade områden och en 2D-karta i en klassisk japansk stil beroende på om ett område har blivit utforskat eller inte. Ute på slagfältet är trupperna väldigt detaljerade även till den grad att det finns flera olika modeller för trupperna inom samma enhet. Även landskapen är väldigt fina och förändras en del i sitt utseende beroende på vädret. Det är däremot väldigt synd att miljöerna på slagfälten är så pass begränsade att det känns som att man sett det mesta efter mindre än tio strider. Slagfälten är inte fula men de skulle må bra av lite mer variation. Förvisso blir striderna vid belägringar väldigt fina och detaljerade när högkvarteren är ordentligt uppgraderade men det tar en bra stund innan man kommer dit. Som tur är världskartan snygg nog för att kompensera och det är även där man spenderar mest tid när man spelar. Ljudet imponerar också för det mesta med musik som får dig i helt rätt stämning i varje situation och passande ljudeffekter till varje strid. Vore det inte för den kvinnliga rådgivaren som jag nämnde innan skulle det inte funnits något negativt för mig att säga om ljudet vare sig det gäller musik eller ljudeffekter.

Vad jag försöker säga är att jag är väldigt nöjd med Shogun 2: Total War och hade jag inte haft förbannelsen med ett heltidsjobb är det nog mycket troligt att jag hade låst in mig i min lägenhet i två månader och först tagit över hela Japan i kampanjen för att sedan gå över till multiplayer och satsat på att hamna högst upp på leaderboarden. För det kan bara finnas en Shogun och jag önskar att det kunde vara jag.

Shogun II: Total War

9

Grafik

9/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

9/10

Plus

  • Den historiska miljön

Minus

  • Truppers effektivitet är väldigt varierande